6.30.2005

Likheten mellan EU och SAP?...!

På morgon-TV idag diskuterades den så kallade krisen i EU. En av SVT:s kommentatorer sa att allt är så diplomatiskt i EU och att de olika stats- och regeringscheferna inte säger rakt ut vad de tycker och tänker till varandra. Detta även om de tycker diametralt helt olika saker låter de diplomatin ta överhanden och är trevliga så att det förslår. Hans resonemnag verkade syfta på att detta gör att inget riktigt varken kan eller kommer att hända eftersom ingen talar klarspråk.

Jag funderade över detta och särskilt när jag gick över Barnhusbron med näsan mot Tegnérlunden. Det kan tyckas att en jämförelse mellan denna bemötandekultur i EU och bemötandekulturen inom socialdemokratin inte är helt åt skogen - likheter kan nog faktiskt/tyvärr skönjas.

Möjligen är uppsåten till dessa beteendemönster olika, liksom hur det uttrycks. Vad det beror på i EU finns det många förklaringar till: Allt från rädsla för hemmaopinion och egna förluster till brist på idéer. Så länge makt och människor kombineras existerar olika uppsåt - samma resonemang bör kunna gälla socialdemokratin som helhet. För oss som tror på vikten av ett genomtänkt ledarskap finns också denna ingrediens som förtar alla andra smaknyanser i soppan.

Trots att uppsåten för dessa beteendemönster må vara olika är resultaten ofta desamma: FÖRLAMNING och att strukturer består trots sina tvivelaktiga uttryck.

Det demokratiska underskottet i EU är ett omtalat faktum som väl också bör kopplas sammans med det av SVT-kommentatorns beskrivna beteendemönster i EU. Kan någon organisation eller politiskt sammanhang som när en sådan bemötandekultur undgå ett förödande demokratiskt underskott?

6.29.2005

Silvermannen & ännu ett tecken på feghet

I morse skulle jag förbereda falafel till min vän som kommer ikväll när plötligt mixern gick sönder. Så där stod jag och kunde varken mixa kikärtorna till falafel eller hummus - oerhört retligt eftersom det inte är något roligt alternativt att göra det för hand när man vet hur enkelt det är att göra det med elektrisk hjälp.

Vi är så sjukt beroende av elektricitet, och varje gång jag tänker på det far mina tankar till en kort-TV-serie som gick för ett par år sedan på SVT med Kjell Berqvist i huvudrollen - Silvermannen. Den hela handlar om hur en mycket ovanlig man kommer som från yttre rymden till en svensk stad i den nära framtiden. Människorna på orten (som jag vill minnas hette något i stil med Bläcksjön) är uppdelade i en konflikt som uppstått på grund av den svåra elbristen och den därav följande ransoneringen. Konfliktlinjen går mellan de som vill att elen ska gå till tivolit och de som vill att den istället ska gå till att lysa upp fotbollsarenan. I dramat utgår, speglas och präglas allt av elbristen - stadens liv, människornas vardag och individernas kärlek. Om jag minns rätt slutar det hela i en mer eller mindre bisarr katastrof.

Visst kan jag skaffa mig en ny mixer, men det är ändå bara en tidsfråga innan elbrist och ransonering blir en fråga också för vårt nutida samhälle. Vårt el- och energislöseri är orimligt, särskilt om det ställs i proportion till hur våra medmänniskor i andra delar av världen har det på grund av svårigheterna som kommer av att vi i väst vill ha mycket el, och att andra inte får tillräcklig tillgång till det. Ransonering må kanske inte vara bästa vägen att gå - men nog behövs mer rim och reson i elframställning och -användning.

Uppenbarligen är elfrågan för stor för dagens svenska politiska liv eftersom ingen vågar närma sig den på allvar. Kanske för att det skulle innebära ett mycket större, och mer komplext, ansvarstagande än vad någon vågar bära? Men vad är politiskt engagemang om det inte också innebär viljan att våga ta ansvar?

6.28.2005

Min redaktör, Jocke och döden

Pratade just med min redaktör Rolf om bloggande. Ok, han är inte bara "min" redaktör - utan hela Östra Smålands politiska redaktör på tidningen med samma namn - men eftersom jag skrivit för honom några år nu så känns det lite som jag ändå kan kalla honom "min".

Vi pratade om bloggandets natur, något som Jocke Johansson och jag också pratade om för en tid sedan. Han har skrivit en finurlig förklaring till vad bloggande är för något på sin blogg. Eftersom jag inte vet hur man länkar saker så där snyggt så att det får en annan färg skriver jag bara in hans adress: joakimjohansson.blogspot.com/
Tids nog ska jag lära mig det också.

Döden talade vi också om - märkligt det där hur rädda vi i vårt hajpade samhälle är för det oundvikliga. Fast egentligen handlar det bara om att den rådande normen är den unga, friska, superpresterande människan. Och det är inte alls märkligt utan snarare fullt naturligt: Kommersialismen har gjort gemensam sak med kapitalismen: Inget är så vinstgivande som att få människor att tro att de livet igenom alltid måste vara unga, friska och superpresterande för att vara värda något. Så säljs både tonvis av smink och bantningspreparat liksom gör att människor stressar ihjäl sig på dåligt betalda jobb (dåligt betalda i förhållande till vad cheferna som tar hem storkosingen får).

Demokratiska val i Libanon? - ECOSY - Young European Socialists - Newsletter July 2005

Lebanese elections –can the past few months teach us something?

The national elections in Lebanon are now over and the past six months in the country will go to history as filled with turning points, negotiations, elections and small steps towards national independence and democracy. The anti-Syrian opposition in Lebanon has won an indisputable victory in the first election in 30 years without Syrian troops located in the country. Nevertheless has the Syrian issue played an important role in the four election rounds that have been carried out during May and June in different parts of the country.

Since former Lebanese Prime Minister Rafiq Hariri was murdered by a car bomb in Beirut, in mid February have many things happened fast and when it comes to contemporary Lebanon are there plenty of things to mention. One of them is the fact that the current Lebanese development has been stated by some as a model of change for other countries to follow the example of. Perhaps it could be looked upon as that, but regardless of this are there some pending points that are needed to be discussed and observed in order to improve not only the Lebanese political situation but also the European and global ones.

External pressure – the US and the EU
Soon after the killing of ex Prime Minister Hariri was pressure put on Syria from the international society in general and from the US in particular, to remove all its troops and security forces from Lebanese territory. This was fulfilled – at least as it seemed – before the Lebanese elections.

This showed what outside pressure can lead to. It was of course positive that Syrian troops left Lebanon and this was also necessary to do to enable a further democratisation of the country. Although is this fast and smoothly implemented withdrawal also slightly frightening since it shows perfectly well how powerful the US administration is.

When US have decided something they really can, and will, go through with it. It is no coincidence that the Syrians have withdrawn from Lebanon but the Israelis are still active occupying Palestinian territories despite all UN resolutions about ending the Israeli occupation. Let us not forget the great contribution of US support to the Lebanese opposition, but let us also use this example of US action to push US to treat all UN resolutions and countries equally.

The processes of action in Lebanon did also, in one way or another, reflect the global power relations. While the US engaged, took a clear stand and tried to affect the development in Lebanon was the EU almost invisible, occupied with internal work. Of course did EU pass some statements and pay some attention to what was happening in its neighbouring country, but the effects of this cannot be put in relation to the consequences of US statements and actions. There are several valid reasons of EU being occupied with other things, naturally, with the Constitutional Treaty ratification process as the main one, but nevertheless does it give a glimpse of who is affecting the world agenda and who is not.

Democratic – and electoral – deficits
For us young European socialists and social democrats is democracy so much more than elections. It’s about social democracy, economic democracy and cultural democracy – but it is also about political democracy of which elections to democratic institutions is an important part. The Lebanese elections raised many questions regarding this but one should be of special concern: The low turnout. In the first election round on May 29:th was the turnout only 28 percent and in the second round the 5:th of June 45 percent.

If elections are used as a tool for the people to decide upon who is to represent their ideas, interests and opinions, the turnout must be much higher. Nobody can claim the representatives elected in these rounds to be truly representative of the people. The newly elected parliament, as well as the government, must efficiently fight apathy and make sure that the number of abstainers next election will be decreased.

Another question of concern is the big influence of different tribal leaders. Much of Lebanese politics are still fragmentised between different tribes and sects as a result of the settlements that were reached after the last war. This complicates the possibilities for Lebanese individuals to get a good communication with their representatives. It also disables the election process when many candidates don’t run in the elections due to agreements behind the scene ending with only one candidate running in many one-person-constituencies.

Campaign money might also be seen as something that has played an important role in this election and therefore has created a democratic deficit. In the first election round that was set on the 29:th of May, in the capital Beirut, did Hariri’s election alliance win a great victory. The son of late Rafiq Hariri, Saad Hariri, lead the alliance that won a large majority of the 19 seats to the parliament that was competed in this round. Is it a coincidence that Hariri is one of the richest families in Lebanon, and actually in the whole world, and therefore had a lot of money to put into the campaign work and preparations?

In the second election round that was held on the 5:th of May in southern Lebanon, concerning 23 seats in the national parliament, did the Shiite Muslim Coalition, that among others included Hizbollah, reach a crushing victory. This can also be seen as something creating democratic concerns since one for sure can claim that Hizbollah is an anti-democratic organisation that, among other things, oppose equal and true political participation from half of the society; that is the women.

Happy example thanks to the youth
Nevertheless is Lebanon a great example of how people can decide over the path of their country. Thanks to, among other things, the endless demonstrations and protests on the Martyr Square in downtown Beirut did the world notice what was going on. Especially the Lebanese Youth have played a crucial role in mobilising people and making the democratic fire go from person to person, from town to town, without being put out. Unfortunately has the role, and the right, of the youth not been taken into enough seriously account by the political players now dealing with the future of Lebanon. Without learning their lesson from the past are the older generations once more up to decide upon the future without enough youth participation.

The past six months have been shivering, trembling and very important. Lets hope that the decision makers that have been brought to take decisions as a result of this trembling six months, will seize the opportunity to change things for real.

Laila Naraghi
Vice president ECOSY

Do you want to read more about Lebanon? Read the report from IUSY/ECOSY Study visit April 2005 (that was lead by ECOSY president Giacomo Filibeck and IUSY secretary general Enzo Amendola, where ECOSY vice presidents Laura Robles Castro and Laila Naraghi participated among others). The report was in the ECOSY Newsletter May 2005. Read also the resolution about Lebanon from last ECOSY Bureau Meeting in Luxembourg.

Kolla in på www.ecosy.org. Där kan du läsa hela nyhetsbrevet. ECOSY - Young European Socialists - är en samorganisation för Socialdemokratiska Ungdomsförbund i Europa och är Europeiska Socialistpartiets (ESP:s) ungdomsförbund.

6.15.2005

ΠΟΠITKA HЪE ΠITKA

ΠΟΠITKA HЪE ΠITKA - Det är mitt ryska favoritordspråk som jag lärde mig under mina studier i S:t Petersburg. Min rysklärarinna tvingade oss studenter att lära in ryska ordspråk och den som fortsätter läsa min blogg kanske kommer få lära sig fler.

Ibland har jag fått frågan var man kan läsa mina kolumner i Östran på nätet - och faktum är att det inte gått. Kolumnerna har bara publicerats på ledarsidan och därefter varit upplagda på Östrans hemsida en tid: Men nu har jag hittat det ultimata (tror jag, jag vet att man ska akta sig för att prata om ultimata och absoluta saker, men, men...). Nu kan jag lägga upp dem, och andra texter jag skriver, här på min blogg. Så här går de att finna. Nu ligger i och för sig bara årets kolumner här, och inte de från 2002-2004. Men, vem vet: Kanske jag lägger upp de också...

Jag har funderat en del på den här hippa trenden om bloggande, och vet att det inte alls är tänkt att användas som det jag beskrev ovan, men det är ju inte direkt någon som kan stoppa mig. Hade jag varit smart med teknik hade jag väl löst det på annat sätt, men när det kommer till teknik är jag som en fjäril i frysen.

Efter några dagars tänkande har jag dock ändå kommit fram till att det här med bloggande ju kan vara kul på annat sätt också. På detta sätt kan jag meddela mig med en massa av er därute, så kanske kommer jag göra det.

Den som lever får se, men en sak är säkert: ΠΟΠITKA HЪE ΠITKA

6.13.2005

Luka has done it again! - ECOSY - Young European Socialists - Newsletter June 2005

Lukasjenka has done it again!

Today, on the 31:th of May, has the Chairman of the Belarusian Social-Democratic Party (Narodnaya Hramada) and co-ordinator of the European Coalition, Nikola Statkevich, been sentenced to three years of imprisonment.

Paval Sevyarynets, another Belarusian opposition politician was also sentenced to three years of imprisonment. These terrible news have reached us through the Brussels representative of the European Coalition and the Free Belarus Block, Olga Stuzhinskaya. Statkevich and Sevyarynets have been charged with organising protests against the rigged results of last year's elections.
As the president of the Belarusian Social-Democratic Party, is Statkevich one of the main opposition leaders against the Belarusian regime and dictator Alyaksandr Lukasjenka.

The demonstrations were organised in October last year against the rigged results of the parliamentary election vote and the referendum the same month. The referendum was about changing the Belarusian constitution in order to enable Lukasjenka to stay in power till the year 2011. Hundreds of people demonstrated in October against the referendum and claimed that it was rigged in advance to benefit Lukasjenka. During the demonstrations were around 50 persons arrested.

The trial started Monday the 23:rd of May and the sentence was given today on the 31:th of May. Statkevich refused to acknowledge the independence of the court and did therefore refuse to stand up and answer the questions at the trial. He claimed that it was a political trial. Statkevich and Sevyarynets have been charged with organising mass protest rallies against the rigged results of the election and referendum, however is the main complaint against them, according to our source, that they were stopping public traffic during the protest rally.
This proves the true nature of the Belarusian regime – it is able to do anything to oppress the opposition in order to stay in power. Because of this is the regime violating the political freedom of every individual and therefore also the basic human rights.

We kindly ask all member organisations and activists to show their support to the Belarusian social democratic opposition, especially to the social democratic youth, through all possible channels. Demonstrations and public activities are welcomed as well as pressure put on mother parties to raise the question of lack of democracy in Belarus.

Belarus is the boil of Europe being the last dictatorship of our continent. As young socialists and social democrats we know that no dictatorship lasts forever. Democracy always prevails but it requires hard work. This is obviously also the case when it comes to regimes such as the Belarusian.

For us young European socialists and social democrats is democracy one of the main targets, but we can never settle with only fighting for democracy within the sphere of our union. The Union must also do what it can to promote democracy and human rights at the international scene, especially in its own neighbourhood. The EU must therefore take a stronger stand against Lukasjenka in favour of the Belarusian opposition’s demands of democratic reforms. EU must also put a stronger, visible, pressure upon the Belarusian regime through sending high ranked election observers to all elections as well as giving open support to the opposition.

Laila Naraghi
Vice president ECOSY
________________________
Kolla in www.ecosy.org om du vill veta mer om ECOSY, som är en samorganisation för socialdemokratiska ungdomsförbund i Europa. Där kan du också läsa andra texter från nyhetsbrevet.

Meningen med tid, här och där? - Junikrönikan 2005 i Östra Småland

När jag var liten gillade jag barnprogrammet "Fem Myror är fler än Fyra Elefanter". Jag minns särskilt favoritsången som Brasse, Magnus och Eva sjöng: "Där är där, där man inte är. Och här är här, där man är. Här har man alltid med sig. Här har man alltid med sig." Nog är det en rolig ordlek som lär barn att skilja på orden här och där, men är de begreppen verkligen så enkla att skilja åt? Har jag med mig mitt "här" vart tiden än för mig? Kan det jag har här följa med mig var som helst, också på min ständiga resa in i framtiden? Tidens eviga flod kopplar samman begreppen här och där – varje sekund för oss från dagens här till morgondagens här, det vill säga till vad som är nutidens där.

"Oh, hum, en sång är dum, men det gör ingenting. För vad gör det om 100 år när allting kommer kring?" sjunger de sju små dvärgarna i sagan om Snövit. Jag undrar om de inser sprängkraften i sin oskyldiga visa. Hur mycket av det du och jag gör idag kommer att spela någon roll om 100 år? Egentligen? Mängder av orosmoln förmörkar himlen för oss, men har de någon betydelse? Tankar som dessa gör att även de största sakerna i våra liv skrumpnar som russin. Å andra sidan går det ju inte att bara leva för morgondagen. Också de riktigt stora sakerna som blir ihågkomna om 100 år föds ur tusentals mindre beståndsdelar och omständigheter. På så vis kan varje händelse vara en revolution i sig.

Någonstans läste jag vad John Lennon sa om morgondagen – Some people are to busy making plans about tomorrow that they forget to live today. Och visst menar många att han har rätt, inte minst de som säger sig vilja leva "som om var dag är den sista". Men att bara leva för idag – något som kan tyckas vara gränslöst själviskt – är inte per definition samma sak som att vilja leva här och nu. Att våga leva här och nu kräver istället ett stort mått mod – inte minst i vårt höghastighetssamhälle med resultatinriktade normer som ständigt gör sig påminda.
Inställningen att leva här och nu har tillförsikten gemensamt med förhållningssättet att vilja göra saker som betyder något om 100 år. Båda kräver tålamod.

I spänningsfältet mellan att leva här och nu, och de sju små dvärgarnas 100-årsperspektiv, föds den olidliga tron på människan och hennes livs alla möjligheter. Där växer önskan om att knyta samman dagens HÄR med det DÄR som finns kanske 100 år bort. För visst är det bara människan som kan koppla samman det?

Kanske ligger utmaningen i att njuta av vägen vi vandrar HÄR, och som förhoppningsvis, för varje steg, leder fram till det DÄR som betyder något också om 100 år. Karin Boye skrev träffande i sin dikt "I rörelse":

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Laila Naraghi
kommer från Oskarshamn och sitter i SSU:s förbundsstyrelse

(M)ardrömmen - Majkrönikan 2005 i Östra Småland

Jag skulle precis ta boken jag lånat när bibliotekarien frågar om betalningen.
Vadå betalningen? svarar jag. Det kostar väl inget att låna böcker?
Jo, sedan i höstas kostar det 30 kronor per bok här på biblioteket. Och 50 kronor för talband, svarar hon rodnandes.


När jag kommer hem slår jag på TV:n och fast klockan redan är halv sex är det bara en pausbild på kanal 1 medan tvåan reprissänder morgonens nyheter i väntan på Aktuellt. Trots att det är lördag säger tidningens TV-tablå ingenting om varken film eller familjeprogram. På kanal 1 är det Big Brother mellan 19 och 21 samtidigt som det på tvåan är Fame Factory. "Konstigt" säger jag för mig själv. "Två dokusåpor samtidigt, på våra allmänna TV-kanaler…"

"Nå väl – så lätt ger jag inte upp", bestämmer jag för mig själv. "Jag går och köper en tidning." I affären står ett ungt par och diskuterar:
Men Olle, vi har inte råd med detta! Barnbidraget har sänkts extremt mycket och eftersom ersättningsnivån för dig som arbetslös också har sänkts ner till 65 procent kan vi bara inte köpa en fläskkotlett. Det får vara hur mycket lördag som helst, men vi har inte råd!
Kära Kajsa – jag vet. Men det är så orättvist…

Vid kassan fanns inte Östran/Nyheterna att köpa, bara Barometern/OT. Kassörskan förklarade att det berodde på att Östran ju har lagts ned. Sedan presstödet försämrades – det ekonomiska stödet från staten till de näst största tidningarna på landets olika orter – hade Östran helt enkelt svårt att överleva. Kassörskan beklagade detta eftersom rapporteringen sedan dess hade blivit så ensidig. I fjärran var det något som ringde, det lät som en mobiltelefon.

RING RING RING! Jag vaknade alldeles kallsvettig. Mobilalarmet ringde, klockan var sex och det var dags att gå upp. Puh! Det var bara en mardröm. Bredvid mig låg den moderata budgetmotionen jag hade läst i sängen innan jag somnade. Det förklarade saken! Jag hade haft en mardröm om de moderata riksdagsförslagen.

Ett resultat av den moderata politiken är skattesänkningar på 250 miljarder kronor. Det är var femte krona till allt det vi betalar gemensamt. Förutom skolorna, vården, barn- och äldreomsorgen, också biblioteken, TV och radio, barn- och studiebidrag och så vidare, etcetera, med mera. Allt skulle påverkas – från stort till smått.

Moderaterna vill också försämra för de arbetslösa genom att kraftigt sänka ersättningsnivåerna ner till 65 procent. Och de vill försämra presstödet. Inget av detta pratar Reinfeldt och moderaterna om. Men det är denna politik de driver genom sina förslag i Riksdagen.
De moderata försämringarna kan aldrig vägas upp med skattesänkningar som bara de redan rika kommer att tjäna på. Vi andra kommer att få nöja oss med enbart några hundralappar i sänkt skatt, om ens det. Några hundralappar kan vara mycket pengar, men de räcker inte långt i det moderata samhället där man skulle tvingas betala det mesta själv.

Tack och lov var det bara en mardröm – jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen.

Solidaritet kräver regelbundenhet - Aprilkrönikan 2005 i Östra Småland

Brev från huvudstaden

Jag bor ju nu i Stockholm sedan en tid och det är med, minst sagt, blandade känslor jag spenderar en del tid här i huvudstaden. I början förvånades jag av hur till synes enkelt stockholmaren passerade de tiggare och uteliggare som finns på gator och tunnelbanestationer här. Jag fick intrycket att stockholmarna verkade hjärtlösa när de utan att lyfta blicken från gatan, eller vända sina ansikten mot de hemlösa för att möta deras blickar, fortsatte sina språngmarscher utmed trottoarerna. De plåtburkar som står framställda vid uteliggarnas fötter gapar ofta tomma. Mycket sällan tror jag att någon lägger en slant i dem – det verkar som om det är mest turister som avvarar en guldpeng eller två.

Igår insåg jag att också jag nog också vant mig vid dessa utstötta människor som stryker utmed fasaderna som osaliga andar. Det förstod jag när en man, synbart berusad, hade vinglat fram och tillbaka flera rundor i tunnelbanan och frågat om passagerarna kunde skänka en slant. Jag gav ingen peng. Det gjorde ingen annan heller. Trots att det skar i hjärtat överraskades jag inte av den frånvaro på uppmärksamhet som den vinglade mannen rönte.

Jag ger inte pengar i plåtburkar eller till fulla människor på tunnelbanan, bland annat för att jag inte vill att pengarna ska gå till mer alkohol och andra droger. Det medger jag. Men jag betalar med glädje skatt, moms och andra avgifter till vårt gemensamma samhälle. Jag är övertygad om att det bästa sättet att organisera ett samhälle på är att gemensamt bidra till en stor pott pengar och sedan tillsammans bestämma hur pengarna i denna pott ska fördelas – för fördelas mellan människor måste de. Detta är ett bättre sätt att bidra till alla människors väl och ve än att ge en liten slant då och då när jag själv känner för det. Sann ekonomisk solidaritet förutsätter regelbundenhet och ansvarstagande.

Vår generella svenska välfärd är ett bra sätt att organisera samhället på för att garantera alla människor frihet och trygghet. Men i den svenska välfärden saknas ändå en hel del. Till exempel är tron på system något för stor. De system, regelverk och rutiner som fyller välfärden tränger ibland ut medborgarna. Det leder till att individerna som ju ska vara i centrum av välfärden hamnar utanför. Våra gemensamma trygghetssystem måste ordnas så att de är flexibla utifrån varje människas förutsättningar. Samtidigt måste dock varje människa ta ett stort ansvar för sitt liv. Ingen annan än man själv kan bestämma om man vill göra det bästa möjliga av sin egen situation. Detta är ingen enkel uppgift, men den är lika nödvändig som möjlig.

United Neighbours - Marskrönikan 2005 i Östra Småland

UN: United Neighbours.

FN är det bästa globala verktyg vi har för att kunna försvara alla människors lika värde och de mänskliga rättigheterna överallt i världen. Det finns dock många brister med FN som gör att det ofta blir ganska slappt och trögt. FN som verktyg måste därför slipas för att bli ett mer effektivt redskap i försvaret av de mänskliga rättigheterna.

De senaste åren har olika internationella processer startats för att diskutera hur FN kan förändras. Flera av dem har både varit i gång under lång tid och hunnit slutföras. Problemet hittills har inte varit så mycket vad de olika diskussionerna har kommit fram till. Bekymret har snarare varit att inga av de föreslagna förbättringarna har genomförts. För att sammanfatta det har det varit mycket snack men väldigt lite verkstad.

Det är dags att ändra på det och här har den svenska, socialdemokratiska, regeringen ett stort ansvar. Socialdemokratin har av tradition alltid kämpat för FN. Det är dags att nu ta upp den kampen igen. Samtidigt måste regeringen arbeta för att världssamfundet utvecklas på ett progressivt sätt så att FN anpassas till den värld vi lever i idag.

En av de viktigaste förändringarna är att FN måste sätta principen om det lika människovärdet främst. Det måste vara överordnat allt annat. Så är det inte nu. Idag är det framför allt principen om de enskilda nationernas, staternas, suveränitet som går först. Det leder till problem. När enskilda stater förtrycker människor inom staten, till exempel genom att stödja folkmord, är FN ofta handlingsförlamat. Världssamfundet har i dessa fall svårt att ingripa eftersom det handlar om en inomstatlig konflikt.

För mig är detta oacceptabelt. Det är människor som innehar ett egenvärde, inte olika gränser och stater. Därför måste FN:s perspektiv flyttas från att försvara stater till att istället försvara oss människor och våra rättigheter.

FN heter ju på engelska UN, United Nations. Jag skulle hellre se att det stod för United Neighbours. Det vill säga Förenade Grannar. Det skulle tydliggöra att FN (som då kanske borde döpas om till FG på svenska) står för något vi har gemensamt med våra medmänniskor världen över. Och som vi kan använda för att stå upp för varandras rättigheter.

För att respekten för de mänskliga rättigheterna ska sättas främst måste FN-stadgan skrivas om. Givetvis är vägen för att nå detta både lång och besvärlig, men varje resa börjar alltid med ett steg. Det är nu dags för Sverige att ta det steget, och gärna några fler steg efter det.
Det finns många fler saker som är viktiga att förändra i FN, till exempel vissa länders vetorätt i säkerhetsrådet. Här kan, och måste, EU spela en viktig roll. EU representerar ett mäktigt samarbete mellan många länder och vår gemensamma röst väger tungt. Sverige kan påverka EU om vi bara vill, vågar och prioriterar.

Det är nu hög tid för oss alla att lyfta blicken från den nationella arenan och ta itu med reformeringen av FN.

Laila Naraghi
Kommer från Oskarshamn och sitter i SSU:s förbundsstyrelse

Klassamhällets regionala avtryck - Februarikrönikan 2005 i Östra Småland

Skräckblandad förtjusning: Det är Stockholm. Alla svenskar tycker något om Stockholm – utan att för den skull alltid tycka om staden.

Oavsett vad man har för uppfattning om Stockholm påverkar dess utformning, styre och förhållningssätt alla i Sverige. Det är trots allt vår huvudstad. Frågan är bara vad Stockholm egentligen är. Precis som det går att resa jorden runt och ändå befinna sig i samma sammanhang och träffa samma typ av personer överallt, går det att resa i en och samma stad och möta nya människor och nya situationer hela tiden. Det gäller även Stockholm.

Trots detta är dock en sak säker om denna stad – det finns oproportionerligt mycket makt här. Även om man exkluderar all den makt riksdagsledamöterna besitter, är mycket – för mycket – makt koncentrerad till Stockholm. Det är väldigt mycket makt samlat till väldigt få människor, på väldigt få kvadratkilometer. Det handlar så väl om finansiell, ekonomisk och kulturell makt som om politisk sådan.

Den här maktkoncentrationen kombinerad med en skrämmande verklighetsfrånvändhet kännetecknar på många vis Stockholm. Jorden tros snurra kring Stockholm city och det som inte nämns i Dagens Nyheter existerar inte. Därför är det en på många sätt fattig värld flera stockholmare lever i.

Denna kombination, av maktkoncentration och verklighetsfrånvändhet, får stora konsekvenser för andra utanför Stockholm. För Stockholm befinner sig i ett sammanhang, och sammanhanget heter Sverige.

Självklart går det att göra det hela enkelt för sig och förklara denna orättvisa maktfördelning med enbart en klyfta mellan stad och land, men saker blir inte enklare för att de förenklas. Alla i Stockholm upplever inte makt – tvärtom. Stockholm är sannolikt Sveriges främsta klassamhälle. En tur längs den röda tunnelbanelinjen från Alby och Fittja på den ena sidan till Östermalmstorg och Gärdet på den andra, tar en från underklass till överklass på mindre än tre kvart.

Det handlar snarare om att den sociala skiktningen, klassamhället, också tar sig regionala uttryck. Stockholm är överklassens högborg med Kungliga Slottet, Wallenbergssfärens högkvarter och starka moderatfästen centralt placerade i staden. Denna dominerande överklass har inget annat på sin agenda än att behålla sina privilegier och tjäna pengar på andras bekostnad. Deras girighet gynnas av både det sociala och regionala klassamhället. Därför försvarar högern dem båda.

I skenet av detta ter sig Stockholm, och problematiken mellan stad och land, sig annorlunda. Sverige behöver en dynamisk huvudstad och vår huvudstad behöver ett fungerande Sverige. Det ömsesidiga beroendet kräver samarbete för endast så kan vi nå goda gemensamma resultat. Det är dock nödvändigt att bryta den rådande stockholmska maktkoncentrationen för att sprida makten över våra liv. Och för det krävs ett gemensamt arbete människor emellan. Men det är inget nytt: Samarbete krävs alltid då man har med högerns egoism att göra.

Laila Naraghi
Kommer från Oskarshamn och sitter i SSU:s förbundsstyrelse. För några veckor sedan flyttade hon till Stockholm för att jobba där under en tid.

Kungen är en parasit - Januarikrönikan 2005 i Östra Småland

"HAN ÄR KUUUNG!"
Det utropade en TV-kommentator efter höjdhopparen Stefan Holms vackra OS-hopp i somras. Nyligen sändes detta klipp under SVT:s välkända idrottsgala. Galakvällens stora vinnare var också just Holm som fick ta emot många priser. Holm röstades också fram som mottagare av det legendariska Jerringpriset. Det valdes han till av Sveriges största jury - hela folket har nämligen möjlighet att delta i valet av vem som ska få Jerringpriset för årets idrottsprestation.

På idrottsgalan satt Stefan bredvid Victoria. Hennes pappa är kung och statschef. Inte för att han kan hoppa högst. Inte heller för att han kanske var duktig i skolan eller för att han kanske har en massa meriterande erfarenheter. Inte heller för att han är vald av det svenska folket (varken i ett vanligt val eller till att få Jerringpriset). Nej, han är kung för att hans farfar var kung. Han i sin tur var kung för att hans pappa var kung. Och så vidare. Detta märkliga sätt att utse statschef, och representant för det svenska folket, kallas monarki. Visst är det underligt och odemokratiskt? Det är som en kvarleva från en svunnen tid präglad av överklass och tyranni.

Kungen, Victoria, ja hela kungafamiljen, är som en stor parasit – de lever endast av andra. I en intervju den 10 januari sa kungen "här i Sverige är det ofta så att ingen vågar ta ansvar". Ett märkligt uttalande för att komma från en så oansvarsfull person som kungen. Och dessutom är ju vi svenskar hur ansvarsfulla som helst. Hela vårt demokratiska samhälle – med gemensam skola och vård – bygger på att vi tillsammans tar ansvar för varandra. Vi är till och med så ansvarsfulla att vi vart fjärde år röstar om hur vi vill att dessa gemensamma saker ska tas om hand.

Frågan är hur stort ansvar kungen tar? Knappast väljer han att vara lite mindre av en parasit - han gör inget för att Sverige ska bli mer demokratiskt. Istället lever han som kungar alltid har gjort – i lyx och flärd. Och han lever av ett ärvt statsskick som härstammar från en tid när kungen bestämde allt och vanligt folk inte kallades medmänniskor utan undersåtar.
Att kungen skaffat sig en ny stab kring sig, som kan skriva bättre tal och peppa honom till att delta i presskonferenser, betyder inte att kungen blivit mer ansvarsfull. Möjligtvis tyder det på att han blivit smart nog att omge sig av taktiska medarbetare. Det kallas inte ansvarsfullhet utan överlevnadsinstinkt.

Sverige förtjänar ett demokratiskt styrelsesätt och en folkvald statschef. Det finns inga rumsrena argument för att ha ett system där posten som statschef går i arv inom en familj. Monarkins försvarsargument bygger alla på förakt för demokratin och det lika människovärdet. Det är inte bara smaklöst utan framkallar direkta kväljningar.

Stefan Holm är mer representant för det svenska folket än kungen (Holm har ju dessutom blivit framröstad av en stor TV-publik). Jag sällar mig gärna till dem som anser att Holm är KUUUNG – men jag hoppas framför allt att han blir svensk president i framtiden.