Silvermannen & ännu ett tecken på feghet

I morse skulle jag förbereda falafel till min vän som kommer ikväll när plötligt mixern gick sönder. Så där stod jag och kunde varken mixa kikärtorna till falafel eller hummus - oerhört retligt eftersom det inte är något roligt alternativt att göra det för hand när man vet hur enkelt det är att göra det med elektrisk hjälp.

Vi är så sjukt beroende av elektricitet, och varje gång jag tänker på det far mina tankar till en kort-TV-serie som gick för ett par år sedan på SVT med Kjell Berqvist i huvudrollen - Silvermannen. Den hela handlar om hur en mycket ovanlig man kommer som från yttre rymden till en svensk stad i den nära framtiden. Människorna på orten (som jag vill minnas hette något i stil med Bläcksjön) är uppdelade i en konflikt som uppstått på grund av den svåra elbristen och den därav följande ransoneringen. Konfliktlinjen går mellan de som vill att elen ska gå till tivolit och de som vill att den istället ska gå till att lysa upp fotbollsarenan. I dramat utgår, speglas och präglas allt av elbristen - stadens liv, människornas vardag och individernas kärlek. Om jag minns rätt slutar det hela i en mer eller mindre bisarr katastrof.

Visst kan jag skaffa mig en ny mixer, men det är ändå bara en tidsfråga innan elbrist och ransonering blir en fråga också för vårt nutida samhälle. Vårt el- och energislöseri är orimligt, särskilt om det ställs i proportion till hur våra medmänniskor i andra delar av världen har det på grund av svårigheterna som kommer av att vi i väst vill ha mycket el, och att andra inte får tillräcklig tillgång till det. Ransonering må kanske inte vara bästa vägen att gå - men nog behövs mer rim och reson i elframställning och -användning.

Uppenbarligen är elfrågan för stor för dagens svenska politiska liv eftersom ingen vågar närma sig den på allvar. Kanske för att det skulle innebära ett mycket större, och mer komplext, ansvarstagande än vad någon vågar bära? Men vad är politiskt engagemang om det inte också innebär viljan att våga ta ansvar?