Mötet med Malevich

I söndags mötte jag MalevichKrimov, Vrubel, Larinov och många fler. Genom deras konstverk upptäckte jag återigen hur fantastiskt det är att se riktigt fin konst. På Palais des Beaux-Arts i Bryssel har de nu utställningar under temat Russian Winter. Jag kunde inte låta bli att besöka en av dem - Russian Avant-garde (1900-1935) - när jag var i Bryssel i helgen.

Malevich blev självklara favoriten, men det är för enkelt att endast stanna där. För första gången (vad jag vet) såg jag Chagall i verkligheten och det var kul eftersom han var från Vitryssland. Men den som far till utställningen bara för att se Chagall blir besviken - det var inte många verk av honom - jag hittade endast "Röda Juden". Favoritverket på utställningen blev Kouinzkis "The Crimea". Den var inget annat än förtrollande och det gick inte att avgöra om bakgrunden var himmel eller sjö/hav, något som inte alls förtog realiteten. Krimovs "After Spring Rain" gjorde så att jag nästan börja gråta så rörande i sin bild var den, den förmedlade perfekt den där känslan efter vårregn man får när man är liten och ska springa ut och leka och sedan får bullar av mormor. Och den påminde särskilt om mina första förälskade vårdagar i Vitryssland.

Nåväl - alla ni som är i Bryssel den närmsta tiden - besök utställningen. Den ger dessutom en bra inblick i Ryssland i början av förra seklet. Något som i sig gör den värt ett besök.

Gåta till regeringen

Vad har 167 balter, för 60 år sedan, gemensamt med två nutida egyptier?

(Tidningen Broderskap Nr 42/2005 )

Oktoberkvällarna 1945 var bistrare än i år. Inte långt härifrån firade Stalin segern mot tyskarna. Som segrare hade Sovjet begärt utlämning av de 167 baltiska soldater som flytt till Sverige. Efter flera dramatiska vändor fram och tillbaka biföll den socialdemokratiska regeringen till slut begäran. Hela processen ledde till en våg av protester i Sverige.

Min Morfar Otto är den enda i släkten, förutom jag själv, som varit organiserad inom socialdemokratin. 1945 var han 23 år och broderskapare – precis som jag är idag. Han var en av de judar som flytt Wien strax innan Hitler stängde Österrikes gränser. Här i Sverige blev han präst. Hans tid som broderskapare blev dock kort – han lämnade rörelsen på grund av baltutlämningen. I ljuset av egyptierutlämningen 2001 får hans beslut mitt huvud att bubbla.

I december 2001 fattade regeringen beslutet om avvisningen av de två egyptierna. Detta efter Säpo:s omfattande utredningsarbete om dem. Bland annat hade man funnit att de haft ledande ställningar i en organisation som gjort sig skyldiga till terrorhandlingar. Efter terrorattentatet i USA den elfte september 2001 var stämningen i världen att nästan vad som helst fick göras för att bekämpa potentiell terrorism, även om de mänskliga rättigheterna kränktes.

Samma dag som regeringen fattades avvisningsbeslutet genomfördes utlämningen till Egypten. Det gjordes med hjälp av ett amerikanskt flygplan bemannat med amerikanska agenter. Agenterna tog delvis över myndighetsutövningen och genomförde olika vålds- och tvångshandlingar.I efterhand har regeringen fått stark kritik för detta. Justitieombudsmannen slår fast att Säpo inte borde ha överlåtit myndighetsutövning på svensk mark till amerikanska agenter samt att Säpo borde ha ingripit mot den inhumana behandling egyptierna fick utstå. En behandling många benämnt som tortyr. Amnesty hävdar att utlämningen även stred mot folkrätten eftersom den skedde till ett land där tortyr och dödsstraff används.

Morfar är nu död och jag har inte lämnat socialdemokratin. Detta trots att egyptieraffären kan ses som mycket värre än baltutlämningen: Hösten 2001 fanns inget invasionshot om Sverige inte utlämnade egyptierna – ett hot som präglade Sovjets begäran hösten 1945. 2001 fanns inte heller, som vid baltutlämningen, något folkrättsligt prejudikat som talade för att Sverige borde avvisa egyptierna. Dessutom ägde egyptierutlämningen rum i mer skymundan än baltutlämningen.

Morfar gick för långt när han lämnade Broderskap. Beslutet hjälpte inte balterna och hans möjlighet till inflytande minskade. Deltagande är bättre än frånvaro. Frågan är hur stor möjlighet medlemmar har att påverka politiken när dagordningen är undangömd och belysningen släckt? Och vad gör man om företrädare inte följer demokratiskt fattade beslut, som till exempel principen om helhjärtat svenskt försvar av de mänskliga rättigheterna?

Kommer mina barnbarn, när de är 23 år, att tycka att jag agerade fel eftersom jag inte lämnar socialdemokratin?

Nils Lundgren är skraj

(Kolumn i Östra Småland 21 oktober)

Härom helgen var jag i Köpenhamn. På fredagseftermiddagar är det tjockt på Öresundsbron när muslimska danskar åker till Malmös moské för att genomföra fredagsbönen och svenskar far för att köpa öl. I Köpenhamn finns ingen moské. Däremot finns en panisk rädsla för det obekanta.

De senaste åren har svensk media ofta rapporterat om hur misslyckad integrationspolitik och politikers feghet lett till rasistiska krafters framväxt i Danmark. En av de krafterna är Dansk Folkeparti som nyligen uppmärksammats efter att en ledande företrädare har liknat muslimer med cancerceller. Dansk Folkepartis ledare, främlingsfientliga Pia Kjaersgaard, har skickligt exploaterat rädslan för det främmande. Junilistans Nils Lundgren verkar nu vilja göra samma sak i jakten på en riksdagsplats. På ett oförsiktigt sätt har han kopplat samman skepsisen kring muslimer med de olika problem demokratin kan tyckas stå inför.

Bland annat har Lundgren blåljugit om utvecklingen av mänskliga rättigheter i Turkiet. Han har hävdat att den utvecklingen kommer att avstanna eftersom EU nu inleder medlemskapsförhandlingar med landet. De flesta experter, både de för och de emot ett turkiskt EU-medlemskap, brukar hävda motsatsen. Turkiet har i flera år upplevt att EU lovat att snart starta medlemskapsförhandlingarna, men först nu har de påbörjats. Om detta inte skett nu skulle risken ha varit stor att Turkiet istället vänt näsan österut. Det skulle absolut inte ha gynnat Turkiets demokratiska utveckling.

I alla opinioner ligger en latent rädsla för det främmande som riskerar förvandlas till främlingsfientlighet. Lundgren ljuger för att exploatera detta.

- Tvi, vad var det!?!
Min muslimska kompis Alaa, som var med i Köpenhamn, spottade ut tuggan. I hennes danska kycklingmacka låg bitar av skinka under salladsbladen. Händelsen påminde mig om vad jag läst om den spanska inkvisitionen. Då sägs den spanska traditionen ha startat som innebär att man lägger i några bitar skinka i all mat. Gömda muslimer, och även judar, kunde därmed avslöjas om de förskräckt spottade ut skinkan när de åt. Sedan kunde de tvångsdöpas eller utvisas ur landet. Precis vad inkvisitionen ville, och vad Dansk Folkeparti nu verkar vilja göra (även om det inte var de som råkat lägga skinka i smörgåsen).

Mod är motsatsen till rädsla och just mod behövs när det blåser vindar av skepsis mot utpekade grupper av människor. Politiska företrädare måste våga diskutera alla typer av frågor på ett ansvarsfullt sätt utan att exploatera opinionen för att få ökat väljarstöd. Lundgren klarar inte det. Han längtar för mycket till Riksdagen. Om det gynnar hans riksdagskandidatur kommer han att spela ut fler främlingsfientliga kort. Självklart hoppas jag att jag får fel och att han istället visar mod genom att agera för ett fördomsfritt, multikulturellt samhället.

På tåget hem från Köpenhamn läste jag senaste numret av SJ:s tidning Kupé. Där intervjuades skådespelerskan Amanda Ooms som sa "Också att vara modig är något man ständigt måste träna på". Förhoppningsvis läser Lundgren det.

Metro som i frihet

Varje gång man gör ngt betyder det ju att man avstår från att göra ngt annat. I ett land som Sverige där friheten finns tillgänglig för alla (i alla fall relativt sett om vi jämför med världens andra länder) är det ganska få saker man inte har möjlighet att påverka; Typ sitt kön och andra ganska stora och avgörande saker.

Men många små och stora saker som fyller våra dagar kan vi välja mellan. Om vi vill ha barn, om vi vill bo ensamma, om vi vill vara vegetarianer, om vi vill ha röda eller gröna tapeter, om vi vill se på skit-TV eller kvalitets-TV, och om man bor i Stockholm kan man välja om man vill åka tunnelbana eller inte.

Häromdagen gjorde jag det. Och jag slogs då ännu en gång varför jag inte brukar göra det på mornarna, det är så mycket skönare att möta morgonen gåenden än genom att sitta/stå och trängas med stressvåta människor. Å andra sidan är svensk tunnelbana skön. I S:t Petersburg var det som att först åka 200 meter ner i underjorden (marken under staden är så sank så metron är lååångt under marken). Och sedan sätta sig i en kabin vars utrop man inte förstår p.g.a. de dåliga högtalarna. Inga varningssignaler fanns heller om vad man skulle vilja ta sig ut om det skulle brinna, men men.

Fast ändå gillar jag t-banan. Det är ungefär som när Oskarhamn fick två rulltrappor för några år sedan - när jag gick på mellanstadiet tror jag. Då tog man svängen om Flanaden (gallerian de fanns i) mest för att provåka och drgela lite. Nu är det samma sak när jag kan uppleva t-banan, fast lite mer sansat. Dessutom är det kul att göra sådant som personer man levt alltid undvek - som ensamlevande (fantastiskt ord!) är det nästan den ultimata friheten.

Leve familjen!

Ett av kommunismens största tankefel är föraktet mot, och ringaktningen av, familjen. Förutom att det var/är ett enormt tankefel är det också ett strategiskt snesteg. Varje individ behöver en trygg omgivning, kärlek och respekt för att kunna utvecklas till en trygg och fri person. Familjen kan vara den perfekta grunden för det. Det visar inte minst kärleksbetygelser till familjens värme som bioaktuella Kalle och Chokladfabriken innebär (även om jag själv tycker att filmen var rätt b i förhållande till hur fantastisk boken är).

Hur social vi än tycker att en människa är lever biologiska fakta kvar inom oss. Det går inte att programmera (propagandera) bort (tack och lov!) behovet av närhet och ömhet hos ett barn - och människosläktet måste väl ändå tyckas vara gjort för att ha möjlighet att ge det till barn. En annan film där familjen finns centralt placerad - även om själva familjen försvinner tidigt ur filmen - är Zozo. Barn behöver föräldrar och staten kan aldrig ersätta det. Bara komplettera. Sedan behöver föräldrar inte alltid vara biologiska, två stycken eller av olika kön - familjer kan se olika ut - men varje barn behöver den.

I helgen träffade jag mina familjer.

1) Jag träffade först min vanliga familj hemma. Vi firade bland annat min fantastiska systersons tvåårsdag. Han pratar med mig, om mig och tittar storögt på mig när jag diskuterar viktiga saker med honom. Tillsammans med min mamma och nya pappa Göte såg jag på fredagskvällen på TV "Mitt stora feta, grekiska bröllop" och nog känner jag igen mig lite i känslan av att ha en konstig familj. När jag var liten var min högsta önskan att få leva i en vanlig kärnfamilj, i ett vanligt hus, heta ett vanligt namn, äta vanliga saker och inte titta på tv i en soffa som var i brun väv med en massa hål i. Men som filmen på ett sensmoralamerikanskt vis sammanfattar i slutet är vi en del av våra familjer, på gott och ont, men mest på gott.

2) Under den andra halvan av helgen var jag på mitt partidistrikts valledarkonferens (vi hade partidistriktsstyrelsemöte på söndagsförmiddagen). Och där träffade jag min andra familj - stora delar av världens bästa arbetarekommun: Oskarshamn. De är min familj också. De har gett trygghet, omtanke, uppfostran, kärlek, vänskap, förfodrande blickar, genom alla dessa år. Och när de kramar mig så hårt känner jag att jag lever. Särskilt Tormods förmanande, kärleksfulla utskällningar/uppmuntringar lever med blandat med Lis' gränslösa värme.

Kommunismen kommer aldrig att fungera för det går inte att utplåna familjen. Ett samhälle kommer alltid bestå av biologiska och på andra sätt formerade familjer. Det är ett strategiskt misstag att försöka sig på en sådan dumhet. För det är en dumhet - utan familjer finns inget liv.

Kommentar till Wirtén

Kommentar till Per Wirténs artikel "EU:s stora fråga är fortfarande obesvarad – var det bra så?" i Arena #4 september 2005.

(Delar av kommentaren finns med i Arena nr. 5 - här publiceras den i sin helhet.)

Nej det var inte bra så, är mitt svar till Per Wirténs fråga i sin artikelrubrik i Arena nummer 4. Artikeln handlade om EU:s framtid och förslaget till konstitutionellt fördrag. Rubriken löd: "EU:s stora fråga är fortfarande obesvarad – var det bra så?". Mitt svar: Det var inte alls bra, men det kunde vara värre.

Förslaget till konstitutionellt fördrag hade sina svagheter, men framför allt hade det många stora fördelar. Per Wirtén beskriver dem förtjänstfullt i sin artikel: Förslaget till fördrag anger ramarna för framtidens EU, stärker politikens roll och understryker flera viktiga principer, däribland målet med full sysselsättning. Därför sa jag JA till det konstitutionella fördraget , tillsammans med många andra europeiska unga socialdemokrater.

I sin artikel dömer Wirtén ut de flesta politiska krafter som han tror skulle vilja driva på för ett mer progressivt Europa. Han skriver "Men de politiska krafter som kan driva på mot den progressiva vägen är svaga. Nästan obefintliga. Det finns egentligen bara Europafacket, några små partier, sociala rörelser och nätverk." Samtidigt hyllar Wirtén Attacrörelsens initiativ för ett socialt Europa.

Jag delar inte Wirténs nästan ödesmättade bortskyffling av de politiska krafter som vill driva på den progressiva vägen. Det är förvånande att han inte nämner det Europeiska Socialdemokratiska Partiet, ESP, och dess arbete för ett bättre EU. I ESP ingår bland annat starka krafter som tyska SPD, spanska PSOE, rumänska PSD och givetvis svenska SAP. Mest förvånande är dock kanske att Wirtén inte ens försöker ironisera över partiet. Kanske får ESP, och dess ungdomsförbund ECOSY, skylla oss själva för att vi är så okända och, i Wirténs ögon, irrelevanta.

ECOSY – Young European Socialists är ESP:s ungdomsförbund och en samorganisation för alla socialdemokratiska ungdomsförbund i Europa. I ECOSY (vars beteckning står för European Community Organisation of Socialist Youth) återfinns förutom SSU bland annat också tyska SPD:s ungdomsförbund JUSOS, spanska PSOE:s unga JSE och italienska Sinistra Giovanile vars moderparti är Democratici di Sinistra. Sammanlagt samlar ECOSY cirka 40 socialdemokratiska ungdomsförbund från hela Europa. Beskrivningen av ECOSY skvallrar om dess dubbla natur: Det är en samorganisation på det mellanstatliga planet mellan olika organisationer, men med hjälp av sin status som ESP:s ungdomsförbund har ECOSY kommit att även bli något mer förutom en mellanstatlig organisation. ECOSY bildades 1992 och har sedan dess sakta men säkert trevat sig fram i den europeiska, och mellanstatliga, snårskogen för att skapa sig en identitet. Utvecklingen bidrar till framväxten av en starkare europeisk politisk arena och därmed förhoppningsvis också till ett starkare partiväsende på Europanivå.

ECOSY lider givetvis som alla mellanstatliga samorganisationer av dragkamper mellan olika intressen och traditioner. Sannolikt lider ECOSY dock betydligt mindre av det än vad ESP gör. Detta antagligen på grund av att ungdomsförbundens maktinnehav är betydligt mindre än partiernas och det därför inte står lika mycket på spel i ECOSY som i ESP. I ECOSY träffas nästa generations socialdemokratiska partipolitiker och en europeisk socialdemokratisk identitet tar form. SSU:are träffar sina systerorganisationer på de årliga sommarlägren och på andra arrangemang. I takt med detta växer intresset för EU och insikten om att vi tillsammans kan förändra unionens politik. Förutsättningarna för att kommande generationers socialdemokratiska företrädare inte ska bli lika apatiska ifråga om EU, som äldre generationer, är därför bättre än på länge.

ECOSY:s politiska program är spretigt men ställer sig otvetydigt bakom idén om ett socialt Europa och innehåller flera tydliga förslag på hur ett mer människovänligt Europa ska kunna ta form. Efter en lång och hetsig debatt inom ECOSY har organisationen också tagit ställning för det konstitutionella fördraget.

Som ESP:s ungdomsförbund är ECOSY en viktig partner för partiet. Ingen annan än ECOSY drar så många deltagare och så mycket engagemang inom den europeiska socialdemokratin, något som ESP:s ordförande Poul Nyrup Rasmusson förstår och därför tar till vara. ECOSY:s kontakter med den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och dess ordförande Martin Schulz är också bra och på frammarsch. I Europaparlamentet finns även ett gott samarbete mellan den socialdemokratiska gruppens unga parlamentariker, däribland svensken Åsa Westlund, och ECOSY. Relationerna mellan ECOSY och Europafacken, ETUC, växer sig också starkare, något som SSU varit starkt pådrivande för på grund av svensk arbetarrörelses goda erfarenhet av facklig-politisk samverkan. Europafackens ungdomskommitté, ETUC Youth, är även de en aktör som ECOSY samarbetar med och som kan komma att bli allt viktigare. Slutsatsen är att den progressiva europeiska socialdemokratiska rörelsen både kan uppfattas vara i en kreativ utvecklingsfas samt på stadig frammarsch.

Attackrörelsen må tycka många bra och viktiga saker, men faktum kvarstår från Attackrörelsens förra bubbla som sprack för några år sedan: Deras avsaknad av infrastruktur, erfarenhet och maktinnehav gör dem relativt oväsentliga när besluten väl tas i EU:s institutioner. Sådan är nämligen realpolitiken.

Med detta i beaktande blir ESP, och ECOSY, än mer intressanta eftersom de besitter både den nödvändiga infrastrukturen, erfarenheten och makten som behövs för att förändra det politiska Europa. Det är dock dessa tillbehör som gör att utvecklingen inte går så fort som man alltid önskar, inte minst i ESP. Men så är det ju alltid med reformer, de går sakta, men just för att de gör det blir resultaten desto mer hållbara och slittåliga.

Wirtén skriver i sin artikel om Attackrörelsen "här finns en grund för ett första övernationellt progressivt Europaparti". Det kan man tycka vad man vill om. Jag tror dock att ESP, stegvis byggt på infrastruktur, erfarenhet och makt från flera starka nationella partier blir betydligt effektivare i kampen för ett progressivt, och hållbart, Europa. Jag omfamnar absolut inte enskilda stater, tvärtom ogillar jag gränser, men så länge den politiska makten de facto ligger hos stater måste det tas i beräknande när ett väl fungerande Europa ska byggas.
Det konstitutionella fördraget skulle underlätta utvecklandet av Europa. Det skulle också mäktiga europeiska partier göra. Medan vi arbetar för de båda bör vi glädjas åt, och även använda oss av, att det ändå är betydligt fler länder som sagt ja till fördragsförslaget än som sagt nej.

Laila Naraghi
Vice president ECOSY – Young European Socialists
Ledamot SSU:s förbundsstyrelse

Vuxenskap = gåta

Roibos i halsen, Mauro Scocco i öronen, den vackraste kastanjen i brunt guld i handen - en höstig dismorgon framför ögonen. Inte kan det bli bättre? Så kände jag verkligen när jag gick till jobbet i morse och så har detta också blivit en toppendag. Kastanjer för verkligen tur med sig som de gamla goglogerna brukar säga.

Nåväl, jag har funderat på det här med vuxenskap. Jag tror att den skarpa ram vi idag definierar åldern i inte är helt korrekt (vad som nu är det i denna värld): En del är vuxna redan som små - en del av dem kallas lillgamla - och när de blir vuxna fortsätter de vara som de alltid varit - d.v.s. vuxna. Så för dem sker ingen egentlig förändring. Och så finns det de som alltid är som barn - både som barn och vuxna. Vari ligger då förändringen? Hela den här grejen med att definiera ålder känns lite märklig tycker jag. Åldern är bara ännu ett sätt att definiera människor för att man inte orkar/vågar/vill lära känna människan. Jag ska inte gå så långt som att jämföra åldersaspekten med kön. Detta eftersom kön varken har med tid eller rum att göra - och tid ändå i alla fall har med tid att göra. Ändå är någon typ av jämförelse i alla fall inte helt fel.

Åldern är ett mysterium inlindat i en gåta.

Human rights are universal

- not only something to use as an argument when it fits EU

(ECOSY Newsletter October 2005)

The Human Rights are often used as an argument in debates concerning policy areas where EU wants to be more restrictive in the speed of the development of the policy area. A recent example is Turkey.

In almost all discussions about the future Turkish accession to EU is the lack of implementation of the human rights in Turkey often mentioned. It is of course good that the human rights are getting so much attention, especially in a country where the Human Rights usually gets a rather small attention. The universal human rights, that were decided upon of the UN General Assembly in December 1948, should always be the core of all political planning and decisions. Also when it comes to Turkey and EU. Nevertheless does the focus on human rights on the Turkish accession throw a dark shadow on the EU Common Foreign and Security Policy if one compares the Turkish matter with other international matters that EU deals with.
For instance are human rights not that often mentioned when it comes to EU’s international policies towards China. This has been evident the last couple of months when the trade regulations between China and EU have been debated, changed and decided upon. The discussion has then mainly been circulating around what kind of trade that would be the best for the European consumers. To some extent, even if very little, has the debate also dealt with what kind of trade that would benefit the world market. This despite the obvious violation of human rights in China, something that many international organisations, among them Amnesty International, continuously report about. Overall has the human rights perspective of more international trade got very small attention in the political dialogue between China and EU, and in media. Few lines, if any in some parts of Europe, have been spared in the news to report on how the Chinese citizens’ situation would improve through more and better relations between the EU and China.

The differences between the Turkish question and the Chinese one are of course evident: For example does not China want to become a member of the EU. But this should anyway not make a difference; the human rights should, as stated above, be the core of all political planning and decisions – on all political levels, in all policy areas.

EU is rather good on mentioning Human Rights in political documents but not at all that efficient on implementing them. As usual, unfortunately, is there a large and cynical gap between the beautiful words and the grey reality. The same obvious attention that have been put on Turkey, pushing them to improve their implementation of human rights, must EU also put on other political actors, for example China, Morocco and the World Bank. If not is EU not a trustworthy political actor. The confidence, even if it’s quite low, that citizens put into EU is also risked if the union continues to build the EU political agenda on double standards.

The European criticism towards Turkey concerning Human Rights will not gain the true weight that is needed until it will be obvious that it is not just another argument that some European elements use to find more reasons to keep Turkey out of the EU. To reach this must the universal human rights become the core of all decision making in the union.

Laila Naraghi
Vice president ECOSY

Tips about links:
Amnesty International and their annual human rights report
www.amnesty.org
www.amnesty.org/ailib/aireport/index.html

Härskarteknikernas allsvenska mästare

Det finns personer som kan ta saker till helt nya nivåer, oftas är det fantastiskt bra, men ibland helt förödande - inte minst för personen ifråga. För en tid sedan fick jag återigen uppleva härskarteknikernas allsvenska mästare (jag har haft biljett till föreställningarna ganska länge nu). På sätt och vis är det en fröjd att iaktta välutvecklad teknik in action, men det här är mest sorgligt. Ingen kan dribbla med dubbelbestraffningen som denne och helt ogenerat osynliggör personen andra medmänniskor. Förlöjligande är kanske mästarens bästa gren, men undanhållande av information (så länge personen ifråga kan dra nytta av det) kommer i så fall antagligen på en säker andraplats. Och då delat med påförande av skuld och skam. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.