Solidaritet kräver regelbundenhet - Aprilkrönikan 2005 i Östra Småland

Brev från huvudstaden

Jag bor ju nu i Stockholm sedan en tid och det är med, minst sagt, blandade känslor jag spenderar en del tid här i huvudstaden. I början förvånades jag av hur till synes enkelt stockholmaren passerade de tiggare och uteliggare som finns på gator och tunnelbanestationer här. Jag fick intrycket att stockholmarna verkade hjärtlösa när de utan att lyfta blicken från gatan, eller vända sina ansikten mot de hemlösa för att möta deras blickar, fortsatte sina språngmarscher utmed trottoarerna. De plåtburkar som står framställda vid uteliggarnas fötter gapar ofta tomma. Mycket sällan tror jag att någon lägger en slant i dem – det verkar som om det är mest turister som avvarar en guldpeng eller två.

Igår insåg jag att också jag nog också vant mig vid dessa utstötta människor som stryker utmed fasaderna som osaliga andar. Det förstod jag när en man, synbart berusad, hade vinglat fram och tillbaka flera rundor i tunnelbanan och frågat om passagerarna kunde skänka en slant. Jag gav ingen peng. Det gjorde ingen annan heller. Trots att det skar i hjärtat överraskades jag inte av den frånvaro på uppmärksamhet som den vinglade mannen rönte.

Jag ger inte pengar i plåtburkar eller till fulla människor på tunnelbanan, bland annat för att jag inte vill att pengarna ska gå till mer alkohol och andra droger. Det medger jag. Men jag betalar med glädje skatt, moms och andra avgifter till vårt gemensamma samhälle. Jag är övertygad om att det bästa sättet att organisera ett samhälle på är att gemensamt bidra till en stor pott pengar och sedan tillsammans bestämma hur pengarna i denna pott ska fördelas – för fördelas mellan människor måste de. Detta är ett bättre sätt att bidra till alla människors väl och ve än att ge en liten slant då och då när jag själv känner för det. Sann ekonomisk solidaritet förutsätter regelbundenhet och ansvarstagande.

Vår generella svenska välfärd är ett bra sätt att organisera samhället på för att garantera alla människor frihet och trygghet. Men i den svenska välfärden saknas ändå en hel del. Till exempel är tron på system något för stor. De system, regelverk och rutiner som fyller välfärden tränger ibland ut medborgarna. Det leder till att individerna som ju ska vara i centrum av välfärden hamnar utanför. Våra gemensamma trygghetssystem måste ordnas så att de är flexibla utifrån varje människas förutsättningar. Samtidigt måste dock varje människa ta ett stort ansvar för sitt liv. Ingen annan än man själv kan bestämma om man vill göra det bästa möjliga av sin egen situation. Detta är ingen enkel uppgift, men den är lika nödvändig som möjlig.