Meningen med tid, här och där? - Junikrönikan 2005 i Östra Småland

När jag var liten gillade jag barnprogrammet "Fem Myror är fler än Fyra Elefanter". Jag minns särskilt favoritsången som Brasse, Magnus och Eva sjöng: "Där är där, där man inte är. Och här är här, där man är. Här har man alltid med sig. Här har man alltid med sig." Nog är det en rolig ordlek som lär barn att skilja på orden här och där, men är de begreppen verkligen så enkla att skilja åt? Har jag med mig mitt "här" vart tiden än för mig? Kan det jag har här följa med mig var som helst, också på min ständiga resa in i framtiden? Tidens eviga flod kopplar samman begreppen här och där – varje sekund för oss från dagens här till morgondagens här, det vill säga till vad som är nutidens där.

"Oh, hum, en sång är dum, men det gör ingenting. För vad gör det om 100 år när allting kommer kring?" sjunger de sju små dvärgarna i sagan om Snövit. Jag undrar om de inser sprängkraften i sin oskyldiga visa. Hur mycket av det du och jag gör idag kommer att spela någon roll om 100 år? Egentligen? Mängder av orosmoln förmörkar himlen för oss, men har de någon betydelse? Tankar som dessa gör att även de största sakerna i våra liv skrumpnar som russin. Å andra sidan går det ju inte att bara leva för morgondagen. Också de riktigt stora sakerna som blir ihågkomna om 100 år föds ur tusentals mindre beståndsdelar och omständigheter. På så vis kan varje händelse vara en revolution i sig.

Någonstans läste jag vad John Lennon sa om morgondagen – Some people are to busy making plans about tomorrow that they forget to live today. Och visst menar många att han har rätt, inte minst de som säger sig vilja leva "som om var dag är den sista". Men att bara leva för idag – något som kan tyckas vara gränslöst själviskt – är inte per definition samma sak som att vilja leva här och nu. Att våga leva här och nu kräver istället ett stort mått mod – inte minst i vårt höghastighetssamhälle med resultatinriktade normer som ständigt gör sig påminda.
Inställningen att leva här och nu har tillförsikten gemensamt med förhållningssättet att vilja göra saker som betyder något om 100 år. Båda kräver tålamod.

I spänningsfältet mellan att leva här och nu, och de sju små dvärgarnas 100-årsperspektiv, föds den olidliga tron på människan och hennes livs alla möjligheter. Där växer önskan om att knyta samman dagens HÄR med det DÄR som finns kanske 100 år bort. För visst är det bara människan som kan koppla samman det?

Kanske ligger utmaningen i att njuta av vägen vi vandrar HÄR, och som förhoppningsvis, för varje steg, leder fram till det DÄR som betyder något också om 100 år. Karin Boye skrev träffande i sin dikt "I rörelse":

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Laila Naraghi
kommer från Oskarshamn och sitter i SSU:s förbundsstyrelse