Metro som i frihet

Varje gång man gör ngt betyder det ju att man avstår från att göra ngt annat. I ett land som Sverige där friheten finns tillgänglig för alla (i alla fall relativt sett om vi jämför med världens andra länder) är det ganska få saker man inte har möjlighet att påverka; Typ sitt kön och andra ganska stora och avgörande saker.

Men många små och stora saker som fyller våra dagar kan vi välja mellan. Om vi vill ha barn, om vi vill bo ensamma, om vi vill vara vegetarianer, om vi vill ha röda eller gröna tapeter, om vi vill se på skit-TV eller kvalitets-TV, och om man bor i Stockholm kan man välja om man vill åka tunnelbana eller inte.

Häromdagen gjorde jag det. Och jag slogs då ännu en gång varför jag inte brukar göra det på mornarna, det är så mycket skönare att möta morgonen gåenden än genom att sitta/stå och trängas med stressvåta människor. Å andra sidan är svensk tunnelbana skön. I S:t Petersburg var det som att först åka 200 meter ner i underjorden (marken under staden är så sank så metron är lååångt under marken). Och sedan sätta sig i en kabin vars utrop man inte förstår p.g.a. de dåliga högtalarna. Inga varningssignaler fanns heller om vad man skulle vilja ta sig ut om det skulle brinna, men men.

Fast ändå gillar jag t-banan. Det är ungefär som när Oskarhamn fick två rulltrappor för några år sedan - när jag gick på mellanstadiet tror jag. Då tog man svängen om Flanaden (gallerian de fanns i) mest för att provåka och drgela lite. Nu är det samma sak när jag kan uppleva t-banan, fast lite mer sansat. Dessutom är det kul att göra sådant som personer man levt alltid undvek - som ensamlevande (fantastiskt ord!) är det nästan den ultimata friheten.