Leve familjen!

Ett av kommunismens största tankefel är föraktet mot, och ringaktningen av, familjen. Förutom att det var/är ett enormt tankefel är det också ett strategiskt snesteg. Varje individ behöver en trygg omgivning, kärlek och respekt för att kunna utvecklas till en trygg och fri person. Familjen kan vara den perfekta grunden för det. Det visar inte minst kärleksbetygelser till familjens värme som bioaktuella Kalle och Chokladfabriken innebär (även om jag själv tycker att filmen var rätt b i förhållande till hur fantastisk boken är).

Hur social vi än tycker att en människa är lever biologiska fakta kvar inom oss. Det går inte att programmera (propagandera) bort (tack och lov!) behovet av närhet och ömhet hos ett barn - och människosläktet måste väl ändå tyckas vara gjort för att ha möjlighet att ge det till barn. En annan film där familjen finns centralt placerad - även om själva familjen försvinner tidigt ur filmen - är Zozo. Barn behöver föräldrar och staten kan aldrig ersätta det. Bara komplettera. Sedan behöver föräldrar inte alltid vara biologiska, två stycken eller av olika kön - familjer kan se olika ut - men varje barn behöver den.

I helgen träffade jag mina familjer.

1) Jag träffade först min vanliga familj hemma. Vi firade bland annat min fantastiska systersons tvåårsdag. Han pratar med mig, om mig och tittar storögt på mig när jag diskuterar viktiga saker med honom. Tillsammans med min mamma och nya pappa Göte såg jag på fredagskvällen på TV "Mitt stora feta, grekiska bröllop" och nog känner jag igen mig lite i känslan av att ha en konstig familj. När jag var liten var min högsta önskan att få leva i en vanlig kärnfamilj, i ett vanligt hus, heta ett vanligt namn, äta vanliga saker och inte titta på tv i en soffa som var i brun väv med en massa hål i. Men som filmen på ett sensmoralamerikanskt vis sammanfattar i slutet är vi en del av våra familjer, på gott och ont, men mest på gott.

2) Under den andra halvan av helgen var jag på mitt partidistrikts valledarkonferens (vi hade partidistriktsstyrelsemöte på söndagsförmiddagen). Och där träffade jag min andra familj - stora delar av världens bästa arbetarekommun: Oskarshamn. De är min familj också. De har gett trygghet, omtanke, uppfostran, kärlek, vänskap, förfodrande blickar, genom alla dessa år. Och när de kramar mig så hårt känner jag att jag lever. Särskilt Tormods förmanande, kärleksfulla utskällningar/uppmuntringar lever med blandat med Lis' gränslösa värme.

Kommunismen kommer aldrig att fungera för det går inte att utplåna familjen. Ett samhälle kommer alltid bestå av biologiska och på andra sätt formerade familjer. Det är ett strategiskt misstag att försöka sig på en sådan dumhet. För det är en dumhet - utan familjer finns inget liv.