Kommentar till Wirtén

Kommentar till Per Wirténs artikel "EU:s stora fråga är fortfarande obesvarad – var det bra så?" i Arena #4 september 2005.

(Delar av kommentaren finns med i Arena nr. 5 - här publiceras den i sin helhet.)

Nej det var inte bra så, är mitt svar till Per Wirténs fråga i sin artikelrubrik i Arena nummer 4. Artikeln handlade om EU:s framtid och förslaget till konstitutionellt fördrag. Rubriken löd: "EU:s stora fråga är fortfarande obesvarad – var det bra så?". Mitt svar: Det var inte alls bra, men det kunde vara värre.

Förslaget till konstitutionellt fördrag hade sina svagheter, men framför allt hade det många stora fördelar. Per Wirtén beskriver dem förtjänstfullt i sin artikel: Förslaget till fördrag anger ramarna för framtidens EU, stärker politikens roll och understryker flera viktiga principer, däribland målet med full sysselsättning. Därför sa jag JA till det konstitutionella fördraget , tillsammans med många andra europeiska unga socialdemokrater.

I sin artikel dömer Wirtén ut de flesta politiska krafter som han tror skulle vilja driva på för ett mer progressivt Europa. Han skriver "Men de politiska krafter som kan driva på mot den progressiva vägen är svaga. Nästan obefintliga. Det finns egentligen bara Europafacket, några små partier, sociala rörelser och nätverk." Samtidigt hyllar Wirtén Attacrörelsens initiativ för ett socialt Europa.

Jag delar inte Wirténs nästan ödesmättade bortskyffling av de politiska krafter som vill driva på den progressiva vägen. Det är förvånande att han inte nämner det Europeiska Socialdemokratiska Partiet, ESP, och dess arbete för ett bättre EU. I ESP ingår bland annat starka krafter som tyska SPD, spanska PSOE, rumänska PSD och givetvis svenska SAP. Mest förvånande är dock kanske att Wirtén inte ens försöker ironisera över partiet. Kanske får ESP, och dess ungdomsförbund ECOSY, skylla oss själva för att vi är så okända och, i Wirténs ögon, irrelevanta.

ECOSY – Young European Socialists är ESP:s ungdomsförbund och en samorganisation för alla socialdemokratiska ungdomsförbund i Europa. I ECOSY (vars beteckning står för European Community Organisation of Socialist Youth) återfinns förutom SSU bland annat också tyska SPD:s ungdomsförbund JUSOS, spanska PSOE:s unga JSE och italienska Sinistra Giovanile vars moderparti är Democratici di Sinistra. Sammanlagt samlar ECOSY cirka 40 socialdemokratiska ungdomsförbund från hela Europa. Beskrivningen av ECOSY skvallrar om dess dubbla natur: Det är en samorganisation på det mellanstatliga planet mellan olika organisationer, men med hjälp av sin status som ESP:s ungdomsförbund har ECOSY kommit att även bli något mer förutom en mellanstatlig organisation. ECOSY bildades 1992 och har sedan dess sakta men säkert trevat sig fram i den europeiska, och mellanstatliga, snårskogen för att skapa sig en identitet. Utvecklingen bidrar till framväxten av en starkare europeisk politisk arena och därmed förhoppningsvis också till ett starkare partiväsende på Europanivå.

ECOSY lider givetvis som alla mellanstatliga samorganisationer av dragkamper mellan olika intressen och traditioner. Sannolikt lider ECOSY dock betydligt mindre av det än vad ESP gör. Detta antagligen på grund av att ungdomsförbundens maktinnehav är betydligt mindre än partiernas och det därför inte står lika mycket på spel i ECOSY som i ESP. I ECOSY träffas nästa generations socialdemokratiska partipolitiker och en europeisk socialdemokratisk identitet tar form. SSU:are träffar sina systerorganisationer på de årliga sommarlägren och på andra arrangemang. I takt med detta växer intresset för EU och insikten om att vi tillsammans kan förändra unionens politik. Förutsättningarna för att kommande generationers socialdemokratiska företrädare inte ska bli lika apatiska ifråga om EU, som äldre generationer, är därför bättre än på länge.

ECOSY:s politiska program är spretigt men ställer sig otvetydigt bakom idén om ett socialt Europa och innehåller flera tydliga förslag på hur ett mer människovänligt Europa ska kunna ta form. Efter en lång och hetsig debatt inom ECOSY har organisationen också tagit ställning för det konstitutionella fördraget.

Som ESP:s ungdomsförbund är ECOSY en viktig partner för partiet. Ingen annan än ECOSY drar så många deltagare och så mycket engagemang inom den europeiska socialdemokratin, något som ESP:s ordförande Poul Nyrup Rasmusson förstår och därför tar till vara. ECOSY:s kontakter med den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och dess ordförande Martin Schulz är också bra och på frammarsch. I Europaparlamentet finns även ett gott samarbete mellan den socialdemokratiska gruppens unga parlamentariker, däribland svensken Åsa Westlund, och ECOSY. Relationerna mellan ECOSY och Europafacken, ETUC, växer sig också starkare, något som SSU varit starkt pådrivande för på grund av svensk arbetarrörelses goda erfarenhet av facklig-politisk samverkan. Europafackens ungdomskommitté, ETUC Youth, är även de en aktör som ECOSY samarbetar med och som kan komma att bli allt viktigare. Slutsatsen är att den progressiva europeiska socialdemokratiska rörelsen både kan uppfattas vara i en kreativ utvecklingsfas samt på stadig frammarsch.

Attackrörelsen må tycka många bra och viktiga saker, men faktum kvarstår från Attackrörelsens förra bubbla som sprack för några år sedan: Deras avsaknad av infrastruktur, erfarenhet och maktinnehav gör dem relativt oväsentliga när besluten väl tas i EU:s institutioner. Sådan är nämligen realpolitiken.

Med detta i beaktande blir ESP, och ECOSY, än mer intressanta eftersom de besitter både den nödvändiga infrastrukturen, erfarenheten och makten som behövs för att förändra det politiska Europa. Det är dock dessa tillbehör som gör att utvecklingen inte går så fort som man alltid önskar, inte minst i ESP. Men så är det ju alltid med reformer, de går sakta, men just för att de gör det blir resultaten desto mer hållbara och slittåliga.

Wirtén skriver i sin artikel om Attackrörelsen "här finns en grund för ett första övernationellt progressivt Europaparti". Det kan man tycka vad man vill om. Jag tror dock att ESP, stegvis byggt på infrastruktur, erfarenhet och makt från flera starka nationella partier blir betydligt effektivare i kampen för ett progressivt, och hållbart, Europa. Jag omfamnar absolut inte enskilda stater, tvärtom ogillar jag gränser, men så länge den politiska makten de facto ligger hos stater måste det tas i beräknande när ett väl fungerande Europa ska byggas.
Det konstitutionella fördraget skulle underlätta utvecklandet av Europa. Det skulle också mäktiga europeiska partier göra. Medan vi arbetar för de båda bör vi glädjas åt, och även använda oss av, att det ändå är betydligt fler länder som sagt ja till fördragsförslaget än som sagt nej.

Laila Naraghi
Vice president ECOSY – Young European Socialists
Ledamot SSU:s förbundsstyrelse