Artikel om kurdernas rättigheter i Tiden
Ett nytt nummer av Tiden har kommit. Jag har skrivit en artikel om Kurdistan, socialdemokratin och kurdfrågan i den. Klistrar in den här nedan.
Har lussefikat med Zoki och haft möte med Janne idag, tankar på helspinn och massa kul grejer på gång. Decembermörkret må vara här precis utanför fönstret, men det känns fjärran.
* * *
Kurdernas rättigheter – vårt ansvar
Den senaste tiden har kurdfrågan seglat upp på den internationella dagordningen som ännu en fråga som hotar en fredlig utveckling i Mellanöstern. Frågan har aktualiserats av att Turkiet säger sig ha tröttnat på PKK:s våldsaktioner som påstås bedrivas inifrån norra Irak. Ett område också känt som de irakiska delarna av Kurdistan, styrt av Kurdistans regionala regering. Det kurdiska självstyret i norra Irak har länge retat Ankara eftersom det skapat rädsla för att kravet om kurdiskt självstyre i Turkiet därmed ska få ökad legitimitet. En del bedömare menar att detta är det verkliga skälet bakom turkarnas vapenskrammel och att PKK bara används som svepskäl. Missnöjet ställer till det för USA som hittills förmått klara balansakten att behålla både kurderna i norra Irak och turkarna som viktiga amerikanska allierade i regionen. Dagens läge försvårar detta.
Aktuell fråga
Kurdfrågan är av uppenbar känslig karaktär. Men det är inte första gången kurderna hamnar i kläm. Förtrycket av kurderna har pågått under lång tid och tagit sig avskyvärda uttryck. Idag är det fyra länder som har kontrollen över Kurdistan – Turkiet, Iran, Irak och Syrien. De har genom historien fört en förkastlig assimilerings- och utrotningspolitik som inneburit allt från förbud att tala kurdiska till hård krigsföring mot kurder och bombräder mot kurdiska byar. Förtrycket pågår fortfarande. Både amerikanare och ryssar har från och till använt kurder som strategiska allierade för att uppnå sina syften i olika konflikter i regionen. Första världskriget och det senaste Irakkriget är två exempel. Och genom att ställa skilda kurdiska grupper mot varandra har kurderna hållits nere och utan verkligt inflytande. Det gör dagens situation både intressant och annorlunda. För första gången på länge har kurder en reell förhandlingsposition med möjlighet att påverka utvecklingen. Även om det fortfarande är långt kvar till kurdisk enighet utgör kurdernas erkända och demokratiska ställning i Irak en god förutsättning för att hävda folkgruppens rättigheter. Dessutom visar den relativt stabila utvecklingen i norra Irak hur kurderna kan vara en viktig del av demokratiarbetet i Mellanöstern. Vi socialdemokrater måste gå i bräschen för att Sverige, EU och FN aktivt ska stödja kurdernas rätt till frihet och demokrati.
Uppgiften är lika viktig som komplex. Förtrycket av kurderna befinner sig i olika nationella kontexter och slår an olika strängar i de fyra stater som berörs – Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Både ifråga om andra grupper i samhället, naturresurser och det övergripande auktoritära styre som präglar regionen. Behovet av nationella försoningsprocesser är uppenbar. Förtrycket av kurderna, samt kurdernas kamp för frihet, har skapat djupa sår hos befolkningen i alla fyra länder. Kurdfrågan får dessutom konsekvenser långt utanför de fyra direkt berörda staterna. Inte sällan påverkas andra länder i regionen av sina grannars politik vilket leder till att de i sin tur tycker sig ha rätt att ”påverka tillbaka”. Vidare formas frågan av världssamfundets tystnad. Både FN och dess föregångare NF, upplevs ha ignorerat kurdernas rättigheter vilket minskat förtroendet för dels FN, dels folkrätten. Det skapar ytterligare svårigheter. Ändå är frågan knappast omöjlig. Vad människan har skapat kan människan förändra, som FN:s förra generalsekreterare Kofi Annan sa. Alla människor har rätt att få sina mänskliga rättigheter respekterade, det gäller också kurderna. Det finns därför inget alternativ till att försöka lösa dagens uppenbart ohållbara situation. Jag är övertygad om att socialdemokratin i allmänhet, och svensk samt europeisk socialdemokrati i synnerhet, kan spela en avgörande roll. Det är en dubbelsidig uppgift. Dels handlar det om att våga ta i frågan om kurdernas rättigheter. Dels handlar det om vem som ansvarar för vad.
Alla har samma mänskliga rättigheter
Alla människor har samma mänskliga rättigheter. Fastslagna i FN:s allmänna deklaration från 1948. Det gäller också kurderna. Oavsett vad man tycker om ett framtida Kurdistans självständighet, går kurdernas mänskliga rättigheter inte att ifrågasätta. För att komma till rätta med de fyra berörda staternas förakt för mänskliga rättigheter måste arbetet med detta stärkas i hela Mellanöstern. Det handlar om allt från yttrandefrihet till rätt till jobb. Här har vi socialdemokrater mycket att bidra med. Tillsammans med våra systerorganisationer i världen – inte minst de i regionen – bör vi storsatsa på detta. Mellanösterns folk har rätt till demokrati precis som alla andra.
Men vi ska inte blunda för diskussionen om ett självständigt Kurdistan. Den reser frågor om nations- och statsgränser, försoningsprocesser och nya dilemman. Det europeiska integrationsarbetet kan lära oss mycket om detta. Genom uppbyggandet av en gemensam europeisk demokrati har statsgränserna blivit mindre intressanta. Samtidigt har folkgrupper – som till exempel de i flera länder utspridda ungrarna – kunnat samlas inom ett och samma demokratibygge: EU. EU:s framväxt visar att statsgränser kan komma att spela en underordnad roll i framtiden. Vi svenskar, och nordbor, har också särskilt erfarenhet av dessa frågor. Kurdfrågan tål nämligen att jämföras med samefrågan. Liksom Kurdistan ryms Sápmi, det samiska namnet på Sameland, inom fyra stater: Sverige, Norge, Finland och Ryssland. För att ta Sverige som exempel förde svenska myndigheter långt in på 1900-talet en förkastlig politik gentemot samerna. Genom olika lagar, allt från 1673 års Lappmarksplakat till 1886 och 1928 års Renbeteslagar, har samerna förtyckts. De hade varken chans att fortsätta leva enligt traditionen eller bli en naturlig del av svenskt samhälle med möjlighet att behålla och utveckla sin kultur. Genom 1900-talets lagstiftade Lappväsende, med så kallade lappfogdar och lapptillsynsmän, fångades samerna i en svår situation. Först 1971 års nya rennäringslag präglades av en ny tids synsätt. De senaste decennierna har lett till ytterligare förbättringar bland annat i och med inrättandet av Sametinget 1992.
Samefrågan lär oss att även svåra dilemman, traditionella fördomar, och brist på förtroende mellan parter i en konflikt, går att komma till rätta med genom demokratiska samtal och respekt. Fortfarande uppkommer konflikter men sättet att hantera dem är diametralt annorlunda jämfört med för bara ett sekel sedan. Både detta och det europeiska samarbetet kan hjälpa oss handskas med frågan om kurdisk självständighet. En fråga som inte kan ignoreras. Men för att nya konflikter och förtryck inte ska uppstå är demokrati en förutsättning. Kampen för mänskliga rättigheter måste stå högst upp på dagordningen.
Ett gemensamt ansvar
EU bär ett särskilt ansvar för fred och frihet i Kurdistan. Mellanöstern är vår direkta granne och europeisk utrikespolitik måste inriktas på att mänskliga rättigheter i regionen ska respekteras. Unionen har dessutom en unik möjlighet att påverka. Framför allt genom sina direkta relationer med respektive land, som inte minst inkluderar handelsförbindelser. Vi socialdemokrater måste – genom vårt Europeiska Socialdemokratiska Parti och Socialistguppen i Europaparlamentet – förmå EU att ständigt stå upp för mänskliga rättigheter och demokrati i Mellanöstern. Särskilt i sin relation med Turkiet har EU möjlighet att påverka landets förhållande till sina kurdiska medborgare. Turkiet bör bli medlem i EU, men det kan ske först efter att alla medborgare i Turkiet – också kurderna – respekteras. EU måste dessutom förmå FN att ta ansvar för kurdfrågan. Dels för att de mänskliga rättigheterna kränks, dels för att frågan riskerar hota internationell fred och säkerhet. Kurdfrågan är tätt sammankopplad med hela Mellanösterns framtid. Utan en fredlig och demokratisk lösning av kurdfrågan kommer oro och orättvisa fortsätta att prägla regionen. Kurdfrågan är inte den enda konflikten att lösa, men det är en av dem. Det är inget tvivel om att saken hör hemma i FN:s säkerhetsråd. Men genom historien har FN och dess föregångare Nationernas Förbund svikit kurderna. Det visar särskilt det uteblivna resultatet av fredsfördraget i Sevrès som undertecknades efter första världskriget och innebar att det ottomanska imperiet skulle delas upp i ett antal nya statsbildningar. Särskilt tre artiklar är intressanta: 62: Inom ett halvår efter fördraget skall förberedelser vara igångsatta för bildandet av ett kurdiskt område med lokal autonomi. Inom detta område skall assyriers och andra etniska och religiösa minoriteters rättigheter garanteras. 63: Den ottomanska regeringen accepterar och verkställer inom tre månader förslagen från de kommissioner som skall utarbeta rekommendationer i enlighet med artikel 62. 64: Om en majoritet av den kurdiska befolkningen inom det autonoma området efter ett års tid framställer önskemål till NF om självständighet från Turkiet, skall Turkiet släppa alla sina krav på området. Detta under förutsättning att NF:s råd anser kurderna kapabla självständighet.
Fredsfördraget ledde inte till någon förändring. I 1923 års fredsfördrag i Lausanne, där turkarna hade en starkare position än 1920, nämns inte ett ord om bildandet av ett Kurdistan eller om kurdernas rättigheter. Kurderna hade bidragit till att stärka turkarna i förhållande till de övriga européerna på grund av löften från turkarna att ett demokratiskt Turkiet med respekt för minoriteter skulle bildas. Historien har visat att det aldrig skedde.
FN är den bästa organisation vi har för att förmå säkra internationell fred och säkerhet. Därför måste FN agera. När inte FN gör det riskerar någon annan hantera frågan och då blir det inte lika bra som när världens länder gör det inom ramen för folkrätten. Om än en utvecklande folkrätt. EU måste ständigt bidra till att stärka FN och folkrätten. Vi socialdemokrater bör därför kräva att EU inom ramen för FN:s säkerhetsråd initierar en samlad diskussion om kurdfrågan.
Dagens turbulens kring kurdfrågan manar till eftertanke. Den visar hur farlig situationen i Mellanöstern är på grund av förtrycket av kurderna. Både farlig för regionens befolkning och för hela världen. Frågan om kurdernas rättigheter är lika känslig som viktig. Vi socialdemokrater är ju övertygade om vikten av mänskliga rättigheterna, demokrati och fred. Därför är det vår uppgift att stå upp för det. Överallt i världen. Också i Kurdistan.
Laila Naraghi
Studerar vid Försvarshögskolan och är ledamot i socialdemokraternas rådslagsgrupp Världen/Utrikespolitik
Har lussefikat med Zoki och haft möte med Janne idag, tankar på helspinn och massa kul grejer på gång. Decembermörkret må vara här precis utanför fönstret, men det känns fjärran.
* * *
Kurdernas rättigheter – vårt ansvar
Den senaste tiden har kurdfrågan seglat upp på den internationella dagordningen som ännu en fråga som hotar en fredlig utveckling i Mellanöstern. Frågan har aktualiserats av att Turkiet säger sig ha tröttnat på PKK:s våldsaktioner som påstås bedrivas inifrån norra Irak. Ett område också känt som de irakiska delarna av Kurdistan, styrt av Kurdistans regionala regering. Det kurdiska självstyret i norra Irak har länge retat Ankara eftersom det skapat rädsla för att kravet om kurdiskt självstyre i Turkiet därmed ska få ökad legitimitet. En del bedömare menar att detta är det verkliga skälet bakom turkarnas vapenskrammel och att PKK bara används som svepskäl. Missnöjet ställer till det för USA som hittills förmått klara balansakten att behålla både kurderna i norra Irak och turkarna som viktiga amerikanska allierade i regionen. Dagens läge försvårar detta.
Aktuell fråga
Kurdfrågan är av uppenbar känslig karaktär. Men det är inte första gången kurderna hamnar i kläm. Förtrycket av kurderna har pågått under lång tid och tagit sig avskyvärda uttryck. Idag är det fyra länder som har kontrollen över Kurdistan – Turkiet, Iran, Irak och Syrien. De har genom historien fört en förkastlig assimilerings- och utrotningspolitik som inneburit allt från förbud att tala kurdiska till hård krigsföring mot kurder och bombräder mot kurdiska byar. Förtrycket pågår fortfarande. Både amerikanare och ryssar har från och till använt kurder som strategiska allierade för att uppnå sina syften i olika konflikter i regionen. Första världskriget och det senaste Irakkriget är två exempel. Och genom att ställa skilda kurdiska grupper mot varandra har kurderna hållits nere och utan verkligt inflytande. Det gör dagens situation både intressant och annorlunda. För första gången på länge har kurder en reell förhandlingsposition med möjlighet att påverka utvecklingen. Även om det fortfarande är långt kvar till kurdisk enighet utgör kurdernas erkända och demokratiska ställning i Irak en god förutsättning för att hävda folkgruppens rättigheter. Dessutom visar den relativt stabila utvecklingen i norra Irak hur kurderna kan vara en viktig del av demokratiarbetet i Mellanöstern. Vi socialdemokrater måste gå i bräschen för att Sverige, EU och FN aktivt ska stödja kurdernas rätt till frihet och demokrati.
Uppgiften är lika viktig som komplex. Förtrycket av kurderna befinner sig i olika nationella kontexter och slår an olika strängar i de fyra stater som berörs – Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Både ifråga om andra grupper i samhället, naturresurser och det övergripande auktoritära styre som präglar regionen. Behovet av nationella försoningsprocesser är uppenbar. Förtrycket av kurderna, samt kurdernas kamp för frihet, har skapat djupa sår hos befolkningen i alla fyra länder. Kurdfrågan får dessutom konsekvenser långt utanför de fyra direkt berörda staterna. Inte sällan påverkas andra länder i regionen av sina grannars politik vilket leder till att de i sin tur tycker sig ha rätt att ”påverka tillbaka”. Vidare formas frågan av världssamfundets tystnad. Både FN och dess föregångare NF, upplevs ha ignorerat kurdernas rättigheter vilket minskat förtroendet för dels FN, dels folkrätten. Det skapar ytterligare svårigheter. Ändå är frågan knappast omöjlig. Vad människan har skapat kan människan förändra, som FN:s förra generalsekreterare Kofi Annan sa. Alla människor har rätt att få sina mänskliga rättigheter respekterade, det gäller också kurderna. Det finns därför inget alternativ till att försöka lösa dagens uppenbart ohållbara situation. Jag är övertygad om att socialdemokratin i allmänhet, och svensk samt europeisk socialdemokrati i synnerhet, kan spela en avgörande roll. Det är en dubbelsidig uppgift. Dels handlar det om att våga ta i frågan om kurdernas rättigheter. Dels handlar det om vem som ansvarar för vad.
Alla har samma mänskliga rättigheter
Alla människor har samma mänskliga rättigheter. Fastslagna i FN:s allmänna deklaration från 1948. Det gäller också kurderna. Oavsett vad man tycker om ett framtida Kurdistans självständighet, går kurdernas mänskliga rättigheter inte att ifrågasätta. För att komma till rätta med de fyra berörda staternas förakt för mänskliga rättigheter måste arbetet med detta stärkas i hela Mellanöstern. Det handlar om allt från yttrandefrihet till rätt till jobb. Här har vi socialdemokrater mycket att bidra med. Tillsammans med våra systerorganisationer i världen – inte minst de i regionen – bör vi storsatsa på detta. Mellanösterns folk har rätt till demokrati precis som alla andra.
Men vi ska inte blunda för diskussionen om ett självständigt Kurdistan. Den reser frågor om nations- och statsgränser, försoningsprocesser och nya dilemman. Det europeiska integrationsarbetet kan lära oss mycket om detta. Genom uppbyggandet av en gemensam europeisk demokrati har statsgränserna blivit mindre intressanta. Samtidigt har folkgrupper – som till exempel de i flera länder utspridda ungrarna – kunnat samlas inom ett och samma demokratibygge: EU. EU:s framväxt visar att statsgränser kan komma att spela en underordnad roll i framtiden. Vi svenskar, och nordbor, har också särskilt erfarenhet av dessa frågor. Kurdfrågan tål nämligen att jämföras med samefrågan. Liksom Kurdistan ryms Sápmi, det samiska namnet på Sameland, inom fyra stater: Sverige, Norge, Finland och Ryssland. För att ta Sverige som exempel förde svenska myndigheter långt in på 1900-talet en förkastlig politik gentemot samerna. Genom olika lagar, allt från 1673 års Lappmarksplakat till 1886 och 1928 års Renbeteslagar, har samerna förtyckts. De hade varken chans att fortsätta leva enligt traditionen eller bli en naturlig del av svenskt samhälle med möjlighet att behålla och utveckla sin kultur. Genom 1900-talets lagstiftade Lappväsende, med så kallade lappfogdar och lapptillsynsmän, fångades samerna i en svår situation. Först 1971 års nya rennäringslag präglades av en ny tids synsätt. De senaste decennierna har lett till ytterligare förbättringar bland annat i och med inrättandet av Sametinget 1992.
Samefrågan lär oss att även svåra dilemman, traditionella fördomar, och brist på förtroende mellan parter i en konflikt, går att komma till rätta med genom demokratiska samtal och respekt. Fortfarande uppkommer konflikter men sättet att hantera dem är diametralt annorlunda jämfört med för bara ett sekel sedan. Både detta och det europeiska samarbetet kan hjälpa oss handskas med frågan om kurdisk självständighet. En fråga som inte kan ignoreras. Men för att nya konflikter och förtryck inte ska uppstå är demokrati en förutsättning. Kampen för mänskliga rättigheter måste stå högst upp på dagordningen.
Ett gemensamt ansvar
EU bär ett särskilt ansvar för fred och frihet i Kurdistan. Mellanöstern är vår direkta granne och europeisk utrikespolitik måste inriktas på att mänskliga rättigheter i regionen ska respekteras. Unionen har dessutom en unik möjlighet att påverka. Framför allt genom sina direkta relationer med respektive land, som inte minst inkluderar handelsförbindelser. Vi socialdemokrater måste – genom vårt Europeiska Socialdemokratiska Parti och Socialistguppen i Europaparlamentet – förmå EU att ständigt stå upp för mänskliga rättigheter och demokrati i Mellanöstern. Särskilt i sin relation med Turkiet har EU möjlighet att påverka landets förhållande till sina kurdiska medborgare. Turkiet bör bli medlem i EU, men det kan ske först efter att alla medborgare i Turkiet – också kurderna – respekteras. EU måste dessutom förmå FN att ta ansvar för kurdfrågan. Dels för att de mänskliga rättigheterna kränks, dels för att frågan riskerar hota internationell fred och säkerhet. Kurdfrågan är tätt sammankopplad med hela Mellanösterns framtid. Utan en fredlig och demokratisk lösning av kurdfrågan kommer oro och orättvisa fortsätta att prägla regionen. Kurdfrågan är inte den enda konflikten att lösa, men det är en av dem. Det är inget tvivel om att saken hör hemma i FN:s säkerhetsråd. Men genom historien har FN och dess föregångare Nationernas Förbund svikit kurderna. Det visar särskilt det uteblivna resultatet av fredsfördraget i Sevrès som undertecknades efter första världskriget och innebar att det ottomanska imperiet skulle delas upp i ett antal nya statsbildningar. Särskilt tre artiklar är intressanta: 62: Inom ett halvår efter fördraget skall förberedelser vara igångsatta för bildandet av ett kurdiskt område med lokal autonomi. Inom detta område skall assyriers och andra etniska och religiösa minoriteters rättigheter garanteras. 63: Den ottomanska regeringen accepterar och verkställer inom tre månader förslagen från de kommissioner som skall utarbeta rekommendationer i enlighet med artikel 62. 64: Om en majoritet av den kurdiska befolkningen inom det autonoma området efter ett års tid framställer önskemål till NF om självständighet från Turkiet, skall Turkiet släppa alla sina krav på området. Detta under förutsättning att NF:s råd anser kurderna kapabla självständighet.
Fredsfördraget ledde inte till någon förändring. I 1923 års fredsfördrag i Lausanne, där turkarna hade en starkare position än 1920, nämns inte ett ord om bildandet av ett Kurdistan eller om kurdernas rättigheter. Kurderna hade bidragit till att stärka turkarna i förhållande till de övriga européerna på grund av löften från turkarna att ett demokratiskt Turkiet med respekt för minoriteter skulle bildas. Historien har visat att det aldrig skedde.
FN är den bästa organisation vi har för att förmå säkra internationell fred och säkerhet. Därför måste FN agera. När inte FN gör det riskerar någon annan hantera frågan och då blir det inte lika bra som när världens länder gör det inom ramen för folkrätten. Om än en utvecklande folkrätt. EU måste ständigt bidra till att stärka FN och folkrätten. Vi socialdemokrater bör därför kräva att EU inom ramen för FN:s säkerhetsråd initierar en samlad diskussion om kurdfrågan.
Dagens turbulens kring kurdfrågan manar till eftertanke. Den visar hur farlig situationen i Mellanöstern är på grund av förtrycket av kurderna. Både farlig för regionens befolkning och för hela världen. Frågan om kurdernas rättigheter är lika känslig som viktig. Vi socialdemokrater är ju övertygade om vikten av mänskliga rättigheterna, demokrati och fred. Därför är det vår uppgift att stå upp för det. Överallt i världen. Också i Kurdistan.
Laila Naraghi
Studerar vid Försvarshögskolan och är ledamot i socialdemokraternas rådslagsgrupp Världen/Utrikespolitik
posted by Laila at 7:35 em
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home