Protest mot mörkret, del 3

Det var extrapris på mandelmassan så han hade köpt två förpackningar. Lika bra att slå på stort tänkte han. Han skulle baka den sortens söta paj som han och Ada hade ätit en av de första gångerna de träffats. Hans mamma hade mailat receptet, men han hade ljugit när hon frågade varför han skulle ha det.

Zoran visste att Ada skulle bli förbannad på honom om han bjöd på mandelpaj. Hon älskade den där pajen, men han visste att hon i alla fall skulle bli arg. Inte för att det spelade någon roll. Han skulle i slutänden ändå inte våga ringa henne. När hon hade ringt de senaste veckorna hade han inte svarat. Nu hade hon slutat ringa. Medan han letade reda på osthyvlen längst ned i diskhon, tänkte han att han visste att de båda var idioter i ett mörkt universum. Idioter på lite olika sätt. Men icke desto mindre idioter. Han diskade av osthyveln och kunde ändå inte låta bli att känna sig nöjd. Att baka en paj till henne var ett sätt att vänja sig vid tanken att han längtade sig fördärvad. Sedan spelade det ingen roll att Ingo skulle få glupska i sig den efter sitt sedvanliga mål torrfoder.

Utanför köksfönstret hade mörkret sänkt sig över gatan. Några stjärnor syntes borta på himlavalvet bredvid månen. En gång hade Ada sagt att han var en stjärna. Men han tänkte att det var han inte, för stjärnor var inte mörkrädda. Å andra sidan hade hon någon vecka senare kallat honom för en skitnödig stenget också. Det var nog närmre sanningen.