Protest mot mörkret, del 2

Fröken Gul klev upp. Aldrig förr hade hon haft sådan huvudvärk. Solen sken och på nattduksbordet stod kortet från alla barnen. Både hennes och Anna-Britts, den andra dagmamman på hennes gata. Fotot visade dem alla hoppandes i stora studsmattan som ställdes upp i stadsparken varje sommar. På baksidan av kortet hade alla skrivit sina namn i grälla färger och längst upp stod det "Vi älskar dig fröken Gul!". Det var ett av hennes första dagbarn som hade börjat kalla henne för det. Trots att det var länge sedan höll det i sig, genom generationer av dagbarn. Det blev så eftersom hennes trädgård på den tiden var full av påskliljor, tulpaner, hägg, rosor och andra blommor i gult. Men nu var det länge sedan trädgården såg ut så.
Hon steg upp och slog morgonrocken kring sig. Klev in i badrummet och sköljde ansiktet. Tog en av de oklanderligt vita handdukarna och torkade sig. Hon tänkte att bland det bästa med att bo på hotell var att ständigt få torka sig på sådana där handdukar. Det slog henne att hon ju kunde införskaffa sådana själv för att ha hemma. Var hemma nu var. Hon gick ut i hallen och letade igenom handväskan. Huvudet sprängde. Men värktabletterna var slut. Hon hade gett bort alla igår till mannen nere i receptionen som ramlat omkull och slagit sig. Stackars sate.
Det var något märkligt med den där mannen, tänkte hon medan hon tog hissen ned till frukosten. Han verkade välbekant. Och så världsvan. Hon tittade sig i den stora glansiga spegeln i hissen och såg att hon borde plocka ögonbrynen. Helt plötslogt stod den Välbekante Världsvane där. Hon hade varit så upptagen med att studera sina ögonbryn att hon inte märkt att hissen nått översta våningens frukostrestaurang och att dörrarna öppnats.
Hon gick rakt förbi honom och började ta för sig av den nyplockade mangon. Hon var inte på humör för att konversera.