11.22.2007

Ögon som sett helvetet kan också vara vackra.

En förebild intervjuas i DN idag. Jag hade aldrig sett honom förr.

För snart fem år sedan lämnade vi St. Petersburg. Den sista kvällen gick vi på Nevskij Prospekt. Det var mörkt och min jackficka var tung. Där hade jag stoppat ned påsen med alla våra småmynt vi hade samlat under månaderna i Ryssland. I slutet av varje dag hade vi lagt alla små kopek vi fått som växel under dagen, i en burk.

Vid ett hörn stod en liten gammal dam och bad om pengar. Det var inte långt från den bit av Nevskij där vi några veckor tidigare hade sett en tam och rädd liten björnunge uppträda för förtjusta förbipasserande. Vi log mot damen. Jag minns inte hur hon såg ut men hon var mycket kort och mörkt klädd och hon såg trött ut. Sedan la jag hela påsen med pengar i hennes burk. Jag ville ta sats för att snabbt gå därifrån. Det här med allmosor är inte min grej. Men vi förmådde inte gå, hon grep tag i oss och tackade. Jag skämdes lite. Varför skulle hon tacka för det.

Kanske är hon en av de miljoner ryssar som skiter i yttrandefrihet och demokrati. Kanske deltog också hon i den stora enkätundersökningen bland ryssar som placerade yttrandefrihet först på 17:e plats över vad som är viktigt i livet.

Vem kan klandra henne? Eller de andra miljontals ryssar som lider idag. Först led deras förfäder under tsarens enväldiga lyxstyre som höll folket i fattigdom. Sedan led de under kommunismen. Det var nog en svårare smärta eftersom det direkt fysiska och psykiska lidandet parades med det lidande svek uppbringar hos människan. Miljoner måste de ryssar ha varit som led lika mycket av bristen på bröd, dikataturen och förföljelserna som de led av vad de upplevde som politikens, socialismens, kommunismens svek. Åren gick. Krig kom och gick. Lidandet fortsatte att vara en vana. Status quo. Sovjet föll. Den så kallade kommunismen sades ha försvunnit för gott. Bullshit! Kommunism tar lång tid att förmå förtvina och multna bort. Även om det kommunistiska styret är borta kommer det försura Rysslands mentala inställning lång tid framöver. Det märks idag. När det kommunistiska styret störtades anföll kapitalismen Ryssland. Kommersialismen lade an vid bryggan. Några få roffade åt sig det mesta och for utomlands eller låste in sig i jättelika lyxvåningar. De flesta blev kvar med inte något alls. Det sas att demokratin gjort intåg i Ryssland. Bullshit! Det vi såg i Ryssland för tio år sedan och det vi ser idag är inte demokrati. Men så länge eliten kallar det så kommer ryssar fortsätta strunta i demokrati. Demokrati kommer inte över en natt. Det tar tid. Som en stor levade, yvig rhododendronbuske.

Idag i DN intervjuas Arkadij Babtjenko. Han har de vackraste ögon jag sett på bild. Även ögon som sett helvetet kan vara vackra. Det måste hans vara ett bevis på. Bilden finns inte här på Internet, men kolla framsidan på DN Kultur idag så förstår du. Blodet kokar i min kropp när jag läser artiklarna på uppslaget med Babtjenko. Vilken kraft han måste inneha för att orka vidare, se sig själv i ögonen och förmå våga berätta. Som i sig är att ifrågasätta. Samtidigt kyls blodet av, av medvetenheten att Ryssland är så stort. Historien så stor. Landet så stort. Byggnaderna enorma. Naturen djup. Går det ens att göra något när något är så oändligt stort. Men jag tror det. Det går att förändra. Men förändringen startar alltid i det lilla. Och förändringen tar extra lång tid när det lilla har något enormt mot sig som bara genom en blinkning kan slå ned en för tid och evighet. Men människan vinner alltid. Så länge det lilla inte ger upp. Det är ju människorna som lever idag. Inte Sovjetunionen.

St. Petersburg är vackert så det smärtar i hjärtat. Soluppgångarna över Neva. Byggnaderna i nattens mörker. Parkerna fyllda av gula löv. Utan skönheten tror jag staden och invånarna skulle dö. Det är liksom den som gör att det lilla är värt att göra. Även om det lilla bara är att orka. St. Petersburg är en märklig plats. På ett förunderligt sätt ryms staden liksom inom en.

Jag skulle vilja skicka en stor rhododendronbuske till Babtjenko och hans familj.