Tack, vi ses!

I flera veckor har jag sett fram emot onsdagen den här veckan. För då skulle SSU:s ordförandeval vara över. Nu är det över. Det känns skönt. Jag känner ödmjukhet inför det fantastiska stöd många SSU-distrikt, SSU-kommuner, medlemmar och aktivister har visat. Att ha varit deras ordförandekandidat har varit en stor ära. Det är med stolthet jag har lyssnat på hur de har resonerat om politik och organisation. Hur de konsekvent har stått för sin tro på en öppen och ärlig organisation, för unga människors engagemang och mot fulspel och mygel. Och för en modig socialdemokratisk politik. Jag är stolt över att ha fått vara deras – er! – kandidat. Tack för alla 115 röster, alla nomineringar, allt förtroende. Men framför allt: Tack för att jag har fått ta del av ert politiska engagemang!

Idag fick jag frågan om jag ångrade mig att jag lät mig nomineras. Men nej, det gör jag inte. Tvärtom! När SSU-distrikt och medlemmar har velat stödja mig har det varit naturligt att låta dem bestämma. Det är i deras händer det ska ligga vem de vill nominera. Inte i mina. Men visst hade sommaren varit mer somrig om jag hade sluppit uppleva vissa saker. Om jag hade sluppit hur det spridits hemliga skrifter i SSU där distrikten som nominerat mig utmålats som ”skogshöger” och jag själv som någon som vill splittra förbundet. Hur det på SSU:s community på Internet har spritts rykten och lögner om mig. Och hur dessa rykten och lögner har återkommit bland de frågor journalister ställt mig. För mig har det varit viktigt att förmå hantera allt detta så att de som har nominerat mig inte ska bli ledsna på grund av all skit som sprids och känna sig tvungna att bete sig likadant. På sätt och vis är det med stolthet jag sett att ryktestrycket varit hårdast mot mig och inte om de andra ledningskandidaterna, eftersom jag tar det som intäkt på att de som stödde mig inte har pratat skit om andra. Det är trist att alla inte hållit sig till detta, och det har gjort att många farit illa. Men vad värre är: Det har skadat SSU.

SSU-förbundet mår inte bra. Många SSU-distrikt känner sig utanför. Förbundsexpeditionen i Stockholm har under perioder de senaste åren haft fler anställda än vad alla SSU-distrikt haft tillsammans ute i landet. Och den ibland stora mediala turbulensen på förbundsnivå har gjort det jobbigt för medlemmar lokalt. SSU har förknippats mer med skriverier i media än med politisk förändring. Men det går att lösa. Det går att skapa delaktighet, sammanhållning och politisk förändring! Men det görs bara om man pratar med varandra och lyssnar till vad alla har att säga. Dessvärre tillåts man knappt prata om de här sakerna i SSU. Då kallas man svikare. Jag är inte den enda som känt mig sönderklämd i det dilemmat.

Sedan jag var 14 år har jag genom SSU och socialdemokratin tillsammans med andra fått förändra vår omvärld. Det har präglat mig och jag vet att politisk förändring är möjligt. Och nödvändigt! Jag vill önska SSU och alla SSU:are ett varmt lycka till i det viktiga politiska arbetet. Jag ser fram emot att fortsätta kämpa för rättvisa tillsammans med er och många andra! Det är vårt ansvar som människor och demokratiska socialister. Vi har många uppgifter framför oss!