Ociviliserad svensk feghet

Har sett Pianisten. Och jag blir så förbannad. På nazisterna, på hatet och på fördomarna. Kan inte låta bli att fundera kring begreppet civilisation. Hur kommer det sig att människor kan låta sitt samhälle degenerera så mycket att man systematiskt mördar sina medmänniskor? Filmen hade lika gärna kunnat handla om Röda khmerernas framfart i Kambodja, förföljelserna på Balkan under 1990-talet, marockanernas ockupation av Västsahara, Israels förtryck av palestinierna, Kinas kolonialisering av Tibet, de amerikanska nybyggarnas förföljelser av den amerikanska ursprungsbefolkningen, eller något annat förtrtyck präglat av idéimperialism. Just som nazisternas ockupation av Polen. Det är så snuskigt.

När jag såg filmen tänkte jag på Morfar och på Sveriges ageranden under den tyska ockupationen av Polen och andra världskriget. Morfar tvingades fly Österrike som pojk just innan Hitler stängde gränserna. I Sverige - som alltid vill ge sken av att vara så fördomsfritt, öppet och solidariskt - fick morfar känna av sitt ursprung. Visst tog Sverige emot honom och en del andra, men det går ändå inte att sticka under stol med att det var ett Sverige som fegade inför nazismen. Både inrikes och utrikes.

Martin Luther King sa en gång: In the end, we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends. Vänskap, respekt, medkänsla, solidaritet, är alla tecken på civilisation. Men det yttersta beviset för ett civiliserat samhälle/sammanhang, är att samhällets/sammanhangets medborgare/människor vågar stå upp för just vänskap, respekt, medkänsla och solidaritet. Inte bara efteråt utan just när det behövs, här och nu.