Pet Shop Boys i Göteborg och St.P

Imorse på radion spelade de Go west med Pet Shop Boys. Precis när jag närmade mig stationen i Göteborg för att hinna med tåget tillbaka till Sthlm. Så länge sedan det var jag hörde den! Eller såg videon.

Var i Götet eftersom jag träffade SSU Göteborgs distriktsstyrelse igår kväll. Kul, intressant, och framför allt inspirerande. Gick därifrån med flera nya tankar och idéer. Om facklig-politisk samverkan, nätverksarbete, skolpolitik och mkt mer. Det är kvällar som igår man tänker på för att orka med urtråkiga saker.

Återkommer till det en annan dag. Men nu, tillbaka till Go west. Kan inte låta bli. Ser på videon igen på You Tube. Påminns om mina månader i St. Petersburg, på SPbGU (nära Smolny, och nära där Lenin&Co planerade stora delar av revolutionen). Shit vad jag längtade efter att Go West då. Aldrig har jag längtat så mkt västerut. Inte över Atlanten, inte nödvändigtvis till Sverige utan det viktiga var bort från Ryssland. Bort från 27 minusgrader, bort från en diktaturens kommunism som muterat till auktoritär, statskontrollerad rövarkapitalism, bort från en skola som struntade i att de kinesiska studenterna blev knivhuggna av rasister utanför vårt sextonvåningarsstudenthus. Visst, det är hårda ord. Men det var hårda tider i Ryssland. Var. Är. Blir?

Nu, drygt fyra år efteråt finns det så klart saker jag också saknar. Den oslagbara glassen, kaféet där vi brukade sitta och läsa rysk grammatik och äta bullar, de isklara dagarna på väg till något av de oändligt många museerna, Neva, parkerna. Men jag ryser ändå när jag tänker på den rädsla våra kinesiska vänner kände. De vågade knappt gå ut efter mörkrets inbrott. Och det är mörkt i St.P under vinterhalvåret.