Reinfeldt bojkottar oss!

(min manadskolumn i dagstidningen östra småland 30 mars)

Ungdomen är inget stadium. Inte en transportsträcka. Inte en fas. Det är själva livet. Många vuxna kanske tycker sig ha gått igenom ungdomen. En del snabbare, andra saktare. Och av dem, som inte längre befinner sig här, kan ungdomen uppfattas som en fas. Men för Sveriges tusentals unga är det livet. Varken mer eller mindre. Det är universum och finnar. Ofriheten i skolan och ångesten inför att inte hitta något jobb. Att bli av med oskulden, första besöket på arbetsförmedlingen och att med skräckblandad förtjusning tvingas göra egna val.

De som vill förvandla dessa år till en bussträcka fattar ingenting. En del menar att det är viktigt att ”satsa på ungdomarna för att de ju är framtiden”. Hur väl dessa än menar har inte heller de förstått vad det handlar om.

Att satsa på unga borde handla om ren respekt för människovärdet. Ungdomar är också människor. Att det dessutom lönar sig i längden är en bonus. Rejäla utbildningsmöjligheter, en meningsfull fritid, rätt till jobb och inflytande i samhället – det betalar sig i långa loppet. Människor mår bättre och samhället utvecklas. Fler betalar skatt för att klara kostnaden av att allt fler blir allt äldre. Men återigen, det är goda extraeffekter. I grunden handlar det om att unga har rätt till samma saker som andra människor: Trygghet och frihet.

Varför skulle vi unga vilja vara andra klassens medborgare? Och vilken rätt har redan etablerade vuxna att behandla oss som det? Idag tas liten, om ens någon, hänsyn till den del av befolkningen som räknas som ungdomar. Beslut fattas över huvudet på oss och vi ses ofta som vandrande problem.

Ungdomar måste inkluderas. Och det måste börja i skolan. Skolan är ungas arbetsplats och vi måste tillåtas vara delaktiga. Regeringen Reinfeldts inskränkningar i elevinflytandet kringskär demokratin och skolminister Björklunds syn på elever är förfärande. Han styr och ställer i skolan utan att prata med dem som berörs. I Björklunds Sverige ska skolstyrelser med elevmajoritet bort, fler betygssteg införas och ordningsbetyg användas. Allt utan att prata med eleverna. De behandlas som andra klassens medborgare utan värde.

Samma attityd har näringsminister Maud Olofsson. Hon vill försämra arbetsvillkoren och lönerna för unga. Genom att ge lägre lön och färre rättigheter till unga på arbetsmarknaden ”vill hon skapa fler jobb”. Men det leder istället bara till lönedumpning, otrygghet för unga och högre vinster för Mauds direktörskompisar. Varför ska vi gå med på det? Men också svensk fackföreningsrörelse måste skärpa sig. Dagens fack är inte tillräckligt anpassade för att stötta unga på arbetsmarknaden. Det är inte ovanligt att man som ung jobbar i en bransch en kort tid för att sedan tvingas byta jobb. Facket är inte nog samordnat för att stötta unga i detta. Det leder till att unga hamnar i kläm och att facket förlorar medlemmar. Detta är dags att ta itu med.

Vi unga är inte andra klassens medborgare eller halvvuxna. Vi är människor. Och vi har rätt till makt. I våra egna liv och i samhället.

Laila Naraghi