3.27.2007

Ogillande som komplimang

Att vara omtyckt av alla?

Jag gick med i arbetarrörelsen för att jag var trött på hur världen såg ut. (Efter att ha beställt info från olika ungdomsförbund och organisationer valde jag som 14-åring socialdemokratin för att jag upptäckte att jag var sosse. Och för att sossarna i Oskarshamn gjorde saker på riktigt. Det var både snack och hockey.) I partipolitiken är det svårt att inte reflektera kring det här att inte vara omtyckt av alla. Debatterna på partimötena, hotfulla telefonsamtal från demokratihatare som säger sig värna Sverige, omröstningarna om den kommunala budgeten, diskussionerna hur första maj skulle firas. O shit vad jag minns min första storsalsskoldebatt med moderutterna i Kalmar.

När man säger vad man tycker finner man de som tycker likadant.
När man säger vad man tycker finner man också de som inte tycker likadant.
En del tycker det är jobbigt. Och retirerar till att inte säga ngt, till att jamsa med och nicka nätt.
Har blivit förvånad av hur vanligt det är inom politiken.
Nästan vanligare än i samhället i övrigt. Som om partipolitiken blivit ett tillhåll för människor som inte klarar av att hantera verkligheten där man måste ta ställning. På riktigt. Varje dag.

Jag har alltid tyckt det är lite konstigt med de där som säger allt men ingenting. Deras blarrande får SAOL att verka tomt på ord medan en Pampersreklam framstår som höjden på politiskt kommunikation.

Att vara omtyckt av alla?

Dissekerar man frågan närmre ur ett mer realistiskt perspektiv kanske man kommer dit till den punkt en nära vän - utanför partipolitiken - filosoferade kring: "Vill man ens vara omtyckt av alla? Vad skulle det säga om mig om X och Y gillade mig? Deras agerande är hemskt. Det är en komplimang att de ogillar mig." Det gällde i och för sig förhållanden på en arbetsplats i ett annat land. Men varje relation är ju ett miniuniversum.

Att få säga vad man tycker - och att göra det - är bland det finaste som finns. Viva yttrandefriheten! Viva uppriktigheten!