Vuxenskap = gåta

Roibos i halsen, Mauro Scocco i öronen, den vackraste kastanjen i brunt guld i handen - en höstig dismorgon framför ögonen. Inte kan det bli bättre? Så kände jag verkligen när jag gick till jobbet i morse och så har detta också blivit en toppendag. Kastanjer för verkligen tur med sig som de gamla goglogerna brukar säga.

Nåväl, jag har funderat på det här med vuxenskap. Jag tror att den skarpa ram vi idag definierar åldern i inte är helt korrekt (vad som nu är det i denna värld): En del är vuxna redan som små - en del av dem kallas lillgamla - och när de blir vuxna fortsätter de vara som de alltid varit - d.v.s. vuxna. Så för dem sker ingen egentlig förändring. Och så finns det de som alltid är som barn - både som barn och vuxna. Vari ligger då förändringen? Hela den här grejen med att definiera ålder känns lite märklig tycker jag. Åldern är bara ännu ett sätt att definiera människor för att man inte orkar/vågar/vill lära känna människan. Jag ska inte gå så långt som att jämföra åldersaspekten med kön. Detta eftersom kön varken har med tid eller rum att göra - och tid ändå i alla fall har med tid att göra. Ändå är någon typ av jämförelse i alla fall inte helt fel.

Åldern är ett mysterium inlindat i en gåta.