Sophie Scholls Gud

Igår var jag på bio med några arbetskamrater - vi såg Sofie Scholl. Tysk film är verkligen bra nu och har varit det i några år, det gäller i alla fall det som tar sig utanför de tyska gränserna. Nog är det befriande att få se tysk film byggd på tyskarnas egna historia, samvete och skam - filmen igår var inget undantag.

Sofie stretar emot nazismen i Vita Rosen tillsammans med sin bror och några kamrater - de många dialogerna är verkliga och man förflyttas till förhörsrummet i München. Skådisarnas minspel är välutvecklat. Jag fastnade särskilt vid den replik som Sophie/hennes bror säger vid skenrättegången, precis innan de ska föras ut efter att ha blivit dömda till döden. Det var typ:
- Idag är det jag som står här, imorgon är det ni (säger Sophie och pekar på den uppeggade nazidomaren i chockröd mundering)

Sophie återkommer till det vid ett annat tillfälle: "Snart är det ni som kommer att dömas." Båda replikerna är dubbeltydiga. Visst anar hon och brodern att kriget snart är över, och att krigsförbrytarna då kommer att ställas till svars för sina gärningar, men samtidigt ger filmen en bild av Sophie som troende protestant. Kanske menar Sophie att allas vår Fader, Gud, en dag kommer att döma dem - precis som han gör med oss var och en. Menar hon att de allierade kommer att ta död på nazisterna i kriget men att Gud ändå kommer att ställa dem till svars och pina dem för deras brist på medmänsklighet? Eller ser hon krigsförbrytartribunaler framför sig? Kanske ger henne samvete endast föraningen om att historien, och Gud, kommer att ge henne rätt.

De korta scenerna där hon ber får mig i efterhand att tänka på Dag Hammarskjöld. Hans stora tvivel och starka tro som kommer i uttryck i hans böcker, och de tolkningar som finns av dem. Hammarskjöld sa:

"Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den." Det står på min musmatta här vid datorn - tack Svenska FN-förbundet för den fina musmattan.