S-studenter vs. akademin vs. regeringen

I socialdemokratin finns det en skräckblandad förtjusning för akademin. Ena stunden kan man märka ett stilla förakt mot alla dessa teorifyllda människor vars uppfattning om verkligheten ofta står milsvida från den verklighet de allra flesta lever i. Medan det den andra stunden kan handla om en nästan sjuklig beundran av allt som på något sätt kan sägas ha koppling till universitetsvärlden och därför anses bära en nästan överjordisk status.

Jag har vad som nog skulle kallas en akademisk bakgrund - det är bara ett konstaterande, ett faktum, varken mer eller mindre. I släkten finns läkare, lärare, en och annan professor, tekniker och lite annat smått och gott. Något partipolitiskt engagemang är svårt, kanske till och med omöjligt, att finna. Trots denna, eller just kanske på grund av den bakgrunden, har jag svårt att förlika mig med den ambivalenta hållning socialdemokratin verkar hysa för akademin.

Då och då har jag hört socialdemokrater yttra sig om att ledande socialdemokrater bör ha en akademisk examen, särskilt de som sitter i regeringen. Den uppfattningen tycks vara särskilt vanlig bland yngre socialdemokrater och även bland partimedlemmar som själva har akademisk bakgrund - det gäller så väl i partiet hemma som bland S-studenter jag stiftat bekantskap med. Hur som helst: Jag har svårt att förlika mig med det resonemanget.

Tänk så många socialdemokratiska reformer, regeringar, kommuner och landsting som har letts av personligheter utan akademisk bakgrund! Framför allt bör det ju ses som att det är PARTIET som leder och har lett allt detta. Detsamma gäller ju en utrikesminister, med eller utan akademiskt bihang. Och tänk på LO som varit så avgörande för den svenska välfärdens utveckling.

Jag lägger stor vikt vid kunskap, men det finns olika sorters kunskap. Den typ av kunskap som representeras av en akademisk examen finns det gott om bland skickliga tjänstemän vars jobb går ut på att hjälpa till med det. Självklart är det bra om en minister/ledare/kommunalråd själv besitter sådan kunskap - men det får aldrig vara det avgörande! Det som avgör om en person passar för att företräda medborgare och medlemmar bör utgå från hela personen, och framför allt utifrån dennas värderingar, ideologiska övertygelse och möjlighet att föra en god politik. Och det är varken beroende, eller avhängigt, av en akademisk examen eller två. Det visar inte minst de senaste 100 åren här i Sverige. Eller hur?