Portugisiska Naraghi?

I helgen var jag på en intressant utbildning som Palmecentret anordnade. Där träffade jag en gammal kompis, Jonas, som jag lärde känna för flera år sedan i SSU. Han gjorde mig utomordentligt glad:

Han blev förvånad när han fick reda på att jag mer eller mindre var från Iran. Några andra med persiskt ursprung satt och pratade med mig om saken och när han hörde det sa han att han hade trott att jag var från "södra Europa, typ Portugal eller Spaniel eller nåt". Det som gjorde mig glad var att han under alla dessa år inte verkat fundera på saken utan egentligen inte alls brytt sig om efternamnet utan istället sett allt det andra.

Det är det fantastiska med det nya Sverige som håller på att växa fram. I de unga generationerna blandas kulturer och bakgrunder. Visst ska vi respektera varandras ursprung och intressera oss för dem, men jag känner mig ändå mer respekterad som individ när andra väljer att se mig för mig och inte bara intresserar sig för mitt namns ursprung.