Kommunist-Peppino och det absolut GODA

Det var när jag var omkring13-14 år som jag började undersöka olika ungdomsförbund, partipolitiska som enbart politiska. Jag var arg på världen och ville vara med och förändra den. Till slut fastnade jag i SSU, men det är en annan historia.

När jag såg den tredje Harry Potter-filmen i helgen satte den precis fingret på det jag då önskade - jag ville tillsammans med goda kamrater kämpa emot ondskan och för det goda. Idag, flera år senare undrar jag om det är så enkelt, jag önskar att det vore det, och kanske det till och med är så?

Jag jämför Potter med Amelie från Montmarte. Hon bestämmer sig också för att göra gott när hon ser hur mycket det betyder för mannen som får tillbaka sin barndoms plåtskrin med leksaker i. Det är väl sådant man lever för?

När jag var i Milano förra helgen köpte jag Cento Passi (100 steg) med Luigi Lo Cascio, min absoluta favoritskådis. Han gestaltar kommunisten Peppino Impastato som mördas på grund av sin komiska och hårdnackade kritik mot den sicilianska maffian, och sin egen familj. Under dagarna före mordet (1976 tror jag det var) driver han valkampanj för att komma in i den lokala politiska församlingen i sin by. Innan han bestämde sig för att ställa upp för partiet Proletariatets Demokrati (ja, det var inte diktatur, utan något i stil med demokrati) talade han med en gammal kommunistisk målare och kamrat, han sa (typ):
- We will always be defeated since we want to be divided. We all know we are right which leads us to internal division.

Förutom att jag blev förälskad i Peppino (precis som i Cassios rollfigur Nicola i La meglio gioventù samt i Röda Brigadernas ledare i Buongiorno, notte! som han också spelat) kom jag att jämföra Peppinos brinnande känsla för rätt och fel med Potter. Förmådde Peppino hålla kvar den absoluta kampen mellan det absolut GODA och det absolut ONDA i sin föreställningsvärld vilket drev honom så hårt framåt, men också i strid med andra - såväl maffian som de egna förtrogna? Vilket också drev honom i samma fälla som många andra kommunister - att inte kompromissa en tum utan helt gå sin egen väg.

Måste uppväxten leda till att den känslan/uppfattningen/förnimmelsen försvinner? Och är det en förutsättning för kompromissen och viljan att gå samman och organisera sig ihop med andras idéer och övertygelser, även om de inte är exakt likadana som mina? Det behövs ju fler Peppinos och Potters och Amelies, inte färre.