Jag reser bort

Jag kliver ut och skivan börjar snurra. Förbi Thorildsplan och filmmusiken till Le Fabuleaux Destin d'Amelie Pulaim fyller kroppen. Jag ser Corsicas höga toppar fara förbi, tåget tar mig genom höga passage och det skriker i magen, de långa svarta tunnlarna utmed järnvägsspåret över öns bergkedja utgör hållplatser för förunderingen/rädslan att samla sig. Tonerna leker med trumhinnan och plötsligt är jag tillbaka i Sydtyskland. Tåget på väg till Luxemburg rusar genom det vårvackra landskapet - aldrig hade jag sett den delen av landet som förkroppsligar europeisk industri. Det gör ont i hjärtat så vackert är det. När spår 2 på skivan har kommit till mitten far vi utmed floden, och där borta lyser något - ett vitt slott. Spår 3, 4 och 5 låter mig se slottet och dess trädgård från alla håll, tinnar och torn, lönngångar och alléer. Jag skippar över 6 och 7 och när spår 8 tar fart kommer jag in i en stor sal - där står en bagare vars aura doftar sött (inte så där snusksött som vid t-baneuppgångarna vid Fridhemsplan - utan snarare så sött som bakelserna Fatah bjöd på när Abu Mazen pratade).

Spår nio flyger mig till Walid Jumblatts palats uppe i bergen utanför Beirut. Jag är tillbaka där med Laura och de andra. Jumblatt tar avsked efter en intressant middag med honom - ett öga tittar fortfarande västerut och det andra österut, både bokstavligen och bildligt. Trädgården andas stilla, det är fuktigt och tröttheten sänker sig. I minibussen nedför de kilometerdjupa svindlande stupen somnar de andra och Laurita tar kort på dem. Roligast blir bilden på Akito. Trots att han sover ser han precis ut som då vi hade jättediskussionen om feminism i det politiska livet, i bazaren i Istanbul.

Ingen musik förkroppsligar vårens alla resor som Amelies musik. Stockholm är vackert, men