Jag är kär
Ibland känns det som att mitt hjärta ska sprängas i tusen bitar eftersom all glädje inte ryms därinne. Det bubblar och trycker på. Varje kvadratcentimeter på kroppen rycker det i och längst ut i fingerspetsarna känns det som att allt snart kommer att flyga ut. För var dag som går verkar det som att det jag vill få plats med i hjärtat bara ökar och jag undrar hur mycket som egentligen får plats.
I helgen var jag på Palmedagarna - det var en oerhört välkomponerad konferens med allt vad man kunde önska sig i föreläsar-, diskussions- och inpsirationsväg. Under helgen vidgades mitt hjärta. Särskilt när jag fick träffa Tormod! Med sitt röda feja och omatchade skjortor (ja - en skjorta på Tormod kan i sig vara omatchad) representerar hans frustration över världen och glädje över organiseringen precis vad jag förknippar min arbetarekommun, AK, med.
Tormod, Bert, Lis, Håkan, Stefan, Yvonne och Yvonne, Rigmor, Ulf, Anneli, Sven - alla ni och de andra - jag tycker så hemskt mycket om er. Inne i mitt hjärta har jag ett rum där vi alla trängs, precis som på Repskapen, och där vi då och då tar kaffepaus medan regnet smattrar på Café Oderths rutor. Sedan återgår vi till den (ibland) trista/uppseendeväckande/roliga dagordningen. Ofta när jag besöker vårt rum är vi på stan med kaffe- och bokbord, eller ute och affischerar.
Jag skulle inte byta ut alla de mil av sjuss jag fått av framför allt Ulf, Tormod och Håkan genom Oskarshamn, Kalmar län, Sverige och världen mot limorider i alla världens städer. Inget slår deras bilar och sällskap, särskilt inte när man kan se Mönsterås svischa förbi genom rutan och veta att om 15 minuter är man hemma. Även om klockan är över 22 och man suttit i möte hela eftermiddagen och kvällen är man upprymd.
Nog saknar jag det. Visst längtar jag hem. Men var sak har sin tid. När jag berättade för dåvarande-landstingsråds-Ulf för några år sedan att jag nu var på väg till Uppsala för att ta min examen där (detta efter att ha försökt plugga både distans och i Kalmar, men inte alls varit nöjd med det) sa han, som vanligt mycket lågmält:
- Laila, den bästa skolan är LHS. Gå den. Den finns här också.
Jag minns min glädje över rådet, för jag ville, ville, ville vara kvar i Oskarshamn. När jag frågade vad LHS var och låg, svarade Ulf med ett finurligt smil, fortfarande lågmält, nästan viskande:
- Det är LIVETS HÅRDA SKOLA
Jag tror att vi var någonstans i faggorna av Timmernabben och den riktiga godisfabriken (alltså inte den vid vägen).
En dag far jag tillbaka. Jag har ju nästan lovat att återgälda alla sjussar till och från tusentals möten med att sjussa dem när de får rulator och käpp.
Jag är kär i LHS och Ohamns AK.
I helgen var jag på Palmedagarna - det var en oerhört välkomponerad konferens med allt vad man kunde önska sig i föreläsar-, diskussions- och inpsirationsväg. Under helgen vidgades mitt hjärta. Särskilt när jag fick träffa Tormod! Med sitt röda feja och omatchade skjortor (ja - en skjorta på Tormod kan i sig vara omatchad) representerar hans frustration över världen och glädje över organiseringen precis vad jag förknippar min arbetarekommun, AK, med.
Tormod, Bert, Lis, Håkan, Stefan, Yvonne och Yvonne, Rigmor, Ulf, Anneli, Sven - alla ni och de andra - jag tycker så hemskt mycket om er. Inne i mitt hjärta har jag ett rum där vi alla trängs, precis som på Repskapen, och där vi då och då tar kaffepaus medan regnet smattrar på Café Oderths rutor. Sedan återgår vi till den (ibland) trista/uppseendeväckande/roliga dagordningen. Ofta när jag besöker vårt rum är vi på stan med kaffe- och bokbord, eller ute och affischerar.
Jag skulle inte byta ut alla de mil av sjuss jag fått av framför allt Ulf, Tormod och Håkan genom Oskarshamn, Kalmar län, Sverige och världen mot limorider i alla världens städer. Inget slår deras bilar och sällskap, särskilt inte när man kan se Mönsterås svischa förbi genom rutan och veta att om 15 minuter är man hemma. Även om klockan är över 22 och man suttit i möte hela eftermiddagen och kvällen är man upprymd.
Nog saknar jag det. Visst längtar jag hem. Men var sak har sin tid. När jag berättade för dåvarande-landstingsråds-Ulf för några år sedan att jag nu var på väg till Uppsala för att ta min examen där (detta efter att ha försökt plugga både distans och i Kalmar, men inte alls varit nöjd med det) sa han, som vanligt mycket lågmält:
- Laila, den bästa skolan är LHS. Gå den. Den finns här också.
Jag minns min glädje över rådet, för jag ville, ville, ville vara kvar i Oskarshamn. När jag frågade vad LHS var och låg, svarade Ulf med ett finurligt smil, fortfarande lågmält, nästan viskande:
- Det är LIVETS HÅRDA SKOLA
Jag tror att vi var någonstans i faggorna av Timmernabben och den riktiga godisfabriken (alltså inte den vid vägen).
En dag far jag tillbaka. Jag har ju nästan lovat att återgälda alla sjussar till och från tusentals möten med att sjussa dem när de får rulator och käpp.
Jag är kär i LHS och Ohamns AK.
posted by Laila at 8:14 fm
2 Comments:
Om man pratar om Oskeshamns AK får man ju inte glömma Peters alla visdomsord, insnärjda i liknelser som får den bäste romanförfattaren att gråta av avund =)
Stefan!! (Andra får också läsa detta så klart.)
Vad roligt att höra av dig - hoppas du mår bra och trivs där du är! Det var verkligen länge sedan. Hör av dig om du är i huvudstaden något, annars ses vi väl hemma till jul antar jag :)
Du har helt rätt - Peeeters alla visdomsord får icke förglömmas, men var så säker, de kommer att dyka upp här också förr eller senare. Honom saknar jag också. Och Sven-Åke så klart - vår egen Tage Erlander. Det finns så många som ryms där i Repskapsrummet i hjärtat, där finns så klart också vi alla som satt vis SSU:s en/två bord och pulade med att driva igenom fritidsgårdsbyggen, planera nattcaféer, göra läxor och lära mig ironi.
Du får gärna skriva dina favorit-peter-citat här om du vill... eller maila dem. För risken är ju att jag inte kommer ihåg dina favoriter just.
Laila
Förresten - hälsa familjen också!
Skicka en kommentar
<< Home