Thelma & Louise visslar

(Veckokolumnen i Östra Småland 26 augusti.)

För en tid sedan såg jag den Oscarsbelönade klassikern ”Thelma & Louise”. Mängder av människor har sett filmen om de två kvinnornas bilfärd genom den amerikanska södern. Thelma och Louise skulle bara iväg på lite semester men efter att Louise i början av filmen har dödat den man som försökte våldta Thelma utanför ett sjaskigt väghak ger de sig iväg på en makalös resa. Trots att skottet som tog mannens liv skulle ha kunnat förklaras som självförsvar vågar kvinnorna inte utlämna sig till polisen. De litar inte på att lagstiftningen, som de annars tycks uppskatta, kommer att stå upp för deras rättigheter utan fruktar att lagen enbart ska ta mannens parti. De utgår helt enkelt från att samhället är patriarkalt. Medan jag reste med

Thelma och Louise genom den amerikanska söderns torra landskap påmindes jag om vad professor Lennart Lundquist har skrivit om tysta strukturer och så kallade visslare i en av Bo Rothsteins böcker (Politik som organisation, SNS Förlag, 2001). En visslare beskrivs som någon som säger ifrån, visslar, mot felaktigheter inom rådande strukturer även om det är obekvämt och får negativa konsekvenser för visslaren själv. Detta gäller särskilt inom strukturer som har en inbyggd självcensur, tystnad. I sådana tysta sammanhang höjs få röster och personerna i strukturen följer hellre sin ledare än öppet diskuterar dennes beslut. Visslare blir därför obekväma och ovälkomna element som stör ordningen varför de också ofta tystas ned. Tysta strukturer är förödande för demokratin på grund av frånvaron av diskussion och därmed av utveckling och förbättring.

Visslare spelar en avgörande roll för att påtala felaktigheter och komma med förslag på förbättringar. Utan så kallade visslare skulle många företag, organisationer och hela länder fortfarande stå och stampa eftersom varken demokrati eller utveckling kan existera utan diskussion och ifrågasättande. Professor Lundquist skriver om visslare ur ett förvaltningspolitiskt perspektiv. Han lyfter särskilt fram tjänstemännens roll att påtala felaktigheter inom myndigheter men resonemanget kan gälla vilken organisation eller arbetsplats som helst. Inom partipolitiken, inte minst inom arbetarrörelsen, är det ibland mer vanligt än ovanligt att hellre följa än ifrågasätta. Det får givetvis sina konsekvenser.

På sätt och vis var också Thelma och Louise visslare i en patriarkal struktur vars tystnad alltid tar mannens parti. Genom okonventionella, och olagliga, metoder gjorde de uppror mot ordningen – de visslade. Deras vissling bestod i att bryta med sitt förflutna och begå en rad brott. Jag förordar ingetdera och nog kan deras agerande snarare ses som en flykt från den så kallade rättvisan än som en vissling, fast då återstår ändå två frågor: 1) Är lagstiftningen det som bör definieras som rättvisan? 2) Vilka möjligheter har en kvinna att få sina rättigheter effektivt försvarade? Thelma och Louise kanske inte visslade med flit men deras vissling ekar fortfarande långt utanför den amerikanska södern.