Befria Afrikas sista koloni

(veckokolumnen i Östra Småland 5 augusti)

Borta i horisonten ser jag tält och mindre stenbyggnader. Under Saharas brännheta sol tror jag att det är ännu en hägring som gäckar min syn, men den här gången är det på riktigt. Vi har i timmar farit genom öknens obegripliga ödemarker, från militärflygplatsen i Tindouf i sydvästra Algeriet djupt in i Sahara till de västsahariska flyktinglägren som ligger mitt ute i ingenstans. Sedan 1975 inhyser de cirka 200 000 flyktingar och det råder brist på mat och vatten. Ändå anses flyktinglägren vara världens bäst organiserade – barnen går i skolan och de vuxna arbetar i olika avdelningar som tar hand om samhällssysslorna.

Västsahara är Afrikas sista koloni och ligger på den nordafrikanska västkusten söder om Marocko. När Spanien lämnade landet 1975 ockuperade Marocko och Mauretanien Västsahara. Västsaharierna gjorde motstånd och till slut gav Mauretanien upp. Marocko har dock fortsatt sin blodiga ockupation. Mängder av västsaharier har tvångsförflyttats till Marocko för att "marockaniseras" och nu är det främst marockanska bosättare som bor i Västsahara. De har lockats dit av regimen med hjälp av bland annat skattelättnader. Västsaharier förtrycks och diskrimineras på regelbunden basis.

Marocko hävdar att de har historisk rätt till Västsahara, men den internationella domstolen i Haag slog hösten 1975 fast att så inte är fallet. Ändå fortgår ockupationen och den västsahariska befrielserörelsen Polisario fortsätter sitt motstånd. De har lagt ned sina vapen för att kämpa den fredliga vägen. Deras främsta krav är att det ska genomföras en folkomröstning om Västsaharas självständighet bland dem som bodde i de västsahariska områdena 1974. 1988 kom Marocko och Västsahara, med hjälp av FN, överens om att en sådan folkomröstning skulle genomföras men sedan dess har Marocko stoppat alla FN:s planerade försök till en sådan.

Polisario spränger inga flygplan i luften utan arbetar för sin rätt på det sätt som västvärlden säger sig vilja – med politiska medel utan våld. Ändå bryr sig varken USA eller EU nämnvärt om Västsahara.

EU har förmånliga handelsavtal med Marocko, vilket är en stor skam. Unionen bör genast säga upp dem tills Marocko stödjer en folkomröstning enligt gällande FN-överenskommelse. Enligt folkrätten är det dessutom förbjudet att handla med varor som producerats av ockupanter på ockuperad mark, något som Marocko inte följer eftersom de våldsamt exploaterar Västsaharas rika fiskeresurser och mineralfyndigheter. EU bryter med största sannolikhet också mot detta på grund av att unionen inte tillräckligt noggrant kontrollerar var de marockanska varorna man handlar med kommer ifrån.

När jag 2003 var i flyktinglägren fanns det trots alla umbäranden ett stilla hopp. Men ju längre tiden går desto svårare blir det att genomföra folkomröstningen. Det är dags att EU gör verklighet av alla vackra ord om mänskliga rättigheter och internationell rätt – de är inte till för att pryda långa texter utan för att bland annat ge västsaharierna sina rättigheter åter.

Laila Naraghi
Kommer från Oskarshamn och sitter i SSU:s förbundsstyrelse

Det här är fjärde delen i en serie om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Tidigare delar publicerades 15, 22 och 29 juli.