Spanska filmtips till Nuder och Finansen!

Med bara några dagars mellanrum har jag sett två så olika spanska filmer som båda blivit rosade och prisbelönta med Goya awards. Belle Epoque (Fernando Trueba) och Los Lunes al Sol(Fernando Leon de Aranoa med Javier Bardem och Luis Tosar).

Den första om fägring, kärlek och förlustan - riktigt oskuldsfullt berättande om hur ett liv kan te sig om man ger sig hän åt att finna njutning. Jag tycker att den är ganska typisk för tidsandan för sitt sätt att visa uppenbar förtjusning över fritt leverne, den kom ut 1992 - bara 17 år efter Francos död.

När jag sedan skulle se Los Lunes al Sol så kunde jag, trots allt grått och all misär, inte få nog. Den tar på arbetslösheten som om den vore en egen varelse; beskriver dess uttryck, resultat och förbannelse. Jag önskar att typ Pär Nuder (eller i alla fall någon på Finansen) skulle se den - det skulle kanske kunna hjälpa honom att förklara arbetslöshetens helvete. För bakom alla dessa siffor och allt snack ryms människorna vars själar förgörs. Männen i filmen löper mental amok på sina olika personliga sätt. Ändå kan jag inte låta bli att förälska mig lite hemligt i Santa (fast inte på samma sätt som Nata), särskilt efter hans eldiga tal på baren om idén med organisering och enighet.

Fast jag gillade nog ändå Fernando i Belle Epoque mer, det är liksom enklare. Och är det något båda filmerna verkar hylla så är det enkelheten och dess ljuva liv.