S-rosen enligt Kahlo, Modigliani och Markevärn

Det är fascinerande att se hur olika filmskapare skildrar andra konstnärer. Jag såg nyligen Modigliani på bio och kunde inte låta bli att jämföra den med Frida (filmen om Kahlo) som jag återigen har blivit våldsamt förtjust i efter att ha fått den i födelsedagspresent förra veckan. Särskilt intressant är det att se hur Diego Riviera och just Frida ses av Davis i filmen om Modigliani. Där upplever jag Riviera enbart som en fet man med ganska trög fattningsförmåga medan Friducha bara skymtar förbi utan att öppna munnen.

I filmen säger Modigliani till sin Jeanne att han först kommer att avbilda hennes ögon i porträttmålningarna när han känner hennes själ. Något han också gör i filmens sista tavla till tävlingen i Paris och som leder till oöverträffbara applåder, storslagen bakgrundsmusik och äkta tårar. Men ändå tycker jag att det är lite fräckt. Frida Kahlo lär ha sagt: "Jag målar självporträtt för jag är den person jag känner bäst."

Kanske tänkte Modi aldrig i dessa banor, eller så kände han helt enkelt inte sig själv bättre än andra.

I senaste Plaza (nr 6 jun-aug) finns på sidan 22 en mindre artikel bestående av tre miniintervjuer med tema: "Hur fula är partilogotyperna?"Anna Markevärn (grafisk formgivare) och Helena Nordborgs (illustratör) åsikter går åt samma håll. Den första tycker att s-rosen är "obegriplig" och frågar sig om det är en "skrattande gubbe eller en ros" medan den andre tycker att den är helt hemsk och menar att den ser "maskäten och jätteful" ut. Nathalie Baruste (också grafisk formgivare) tycker dock att rosen är den bästa partilogotypen för att den "står för något positivt som lockar med löften om kärlek och lojalitet".

Var har då Friducha och Modi med rosen att göra? Antagligen ingenting, eller precis tvärtom, just väldigt mycket. Är rosen ett självporträtt utan ögon? Enligt Kahlo och Modigliani.