7.18.2005

Judehat på film och scen, Al Pacino vs. Dramaten

Skillnader mellan "Köpmannen i Venedig" på Dramaten och på bio

På väg hem från Dramaten i torsdags efter att ha sett Köpmannen från Venedig såg jag att samma berättelse går på Sagabiografen i Stockholm med Al Pacino i huvudrollen som juden Shylock. Min nyfikenhet över hur svensk skildring av judehatet i berättelsen skiljer sig från den brittiska tolkningen gjorde att jag igår såg filmen.

Skillnaden mellan svensk och brittisk/amerikansk skildring
Skulle anglosaxisk film skildra det judehat som beskrivs i Köpmannen från Venedig på samma öppna och ogenerade sätt som Dramaten gjorde? Ärligt talat trodde jag att den brittisk-amerikanska skildringen skulle vara mer slätstruken. Men å andra sidan: Det går inte att berätta Shakespeares historier på ett slätstruket sätt, och det går inte att skildra Köpmannen i Venedig utan att också skildra antisemitismen.

Redan när filmen började startade den med en förklarade text om judars situation i Venedig i slutet av 1500-talet. Texten berättar hur judar föraktades och diskriminerades samt tvingades leva i getto och bära röda hattar i vissa sammanhang. Något sådant gjordes inte på Dramaten.
I övrigt var judehatet nästan lika påtagligt i filmen som i pjäsen. Shylock beskrivs i båda som en girig, rik, något känslokall och mycket stolt jude. Inte som en människa, utan som en jude. Shylocks egna ord speglar "den typiska juden" precis som den framställdes i Hitlertysklands biologiböcker. Han återges som en pengatörstig igel som lever på andra med hjälp av ocker. I förtexten till filmen förklarades också judarna i Venedigs behov av att ta ocker på grund av deras situation och de regler som omgav dem – sådan motsvarighet fanns inte i Dramatens uppsättning.

Också motspelarnas repliker och ageranden speglar judehat. Antonios spott i Shylocks ansikte i början av filmen visas inte på Dramaten utan där återberättas bara händelsen i en senare scen, I båda uppsättningarna finns dock Antonios ord till Bassanio (Antonios skyddsling som gifter sig med Portia) i rätten, när Bassanio har försökt resonera med Shylock för att få denne att släppa sitt krav på att få ett skålpund av Antonios kött. Antonio säger: "Glöm inte bort att du talar med en jude." Hela församlingen förstår att Antonio menar att det är lönlöst att diskutera med en sådan byracka som Shylock. Också i denna stund, sekunder innan han tror att han ska dö, förtalar han Shylock. Men om man inte gör det då, i medeltidens Venedig, när gör man det annars? Också efter att Antonio friats och även blivit situationens herre av ett underfundigt sätt att vränga lagen, förolämpas Shylock dubbelt: Antonio och dogen väljer att dels hedra den kristna man som tog Shylocks dotter Jessica och dels att tvinga Shylock att döpa sig.

I filmen framställs Shylock som en betydligt mer sammansatt karaktär än vad han görs på Dramaten. Beror det på att det kanske är enklare att återge nyanser på film än på teater, eller beror det på Storbritanniens/USA:s och Sveriges skilda historia? Jag upplever det som att det i filmen ges större tolkningsmöjligheter kring Shylocks person än på scenen. Det blir tydligt precis i stunden när Shylock upptäcker att hans dotter Jessica har rymt tillsammans med en kristen man och samtidigt plockat med sig hela Shylocks förmögenhet. Mellan tårarna skriker han "Jessica! Mina dukater! Jessica! Mitt guld! De har tagit mitt guld!" I biosalongen funderar jag på om det är Jessica som är hans guld eller om det är dukaterna han skriker efter. Det gör jag inte på Dramaten.

Samtidigt beskrivs Shylock som en betydligt godare man i början av teateruppsättningen än i början på filmen. På Dramaten förändras Shylock under historiens gång vilket inte är lika tydligt i filmen. I pjäsen framgår det att Shylock inte alls menar allvar med att han ska ha rätt till ett skålpund av Antonios kött om han, Antonio, inte betalar tillbaka de 3000 lånade dukaterna inom tre månader. Dramatens Shylock menar att det exemplet är ett skämt för att visa på sin vilja till förlåtelse (för Antonios spott i ansiktet dagarna före). Genom att föreslå en osannolik ränta som han inte skulle ha någon nytta av och därför heller inte vilja utkräva menar Shylock att han visar att han inte vill ha någon ränta alls. I filmen framställs det främst som en dryg kommentar från Shylock som sedan följs av fler dryga kommentarer.

Största skillnaden
Den största skillnaden mellan skådespelet och filmen är ändå att filmen skiljer mellan judar och Shylock på ett helt annat sätt än vad som görs på Dramaten där Shylock ensam skapar bilden av judar som grupp. Också detta blir tydligast i rätten, i slutet av berättelsen. Både dogen, domarna och "professorn" (som i själva verket ju är fagra Portia – Bassanios nyblivna hustru) försökte övertala Shylock att släppa sitt krav och sin rätt enligt reversen att få ett skålpund av Antonios kött, men ingen lyckas. De ber honom att enbart ta de den dubbla summan av de utlånade dukaterna, men det är lönlöst. Shylock är fast bestämd att lagen ska följas och att han har rätt att utmäta sin hämnd enligt reversen. I filmen är rättssalen fylld av folk, också många judar är där för att se på rättegången. Att de är judar förstår biobesökaren av att de bär röda sammetsmössor. Flera av judarna ser ledsna ut över Shylocks oresonlighet och några närbilder visar hur en del av dem suckar och tar sig förtvivlat för pannan. Detta har ingen motsvarighet på Dramaten. Där återfinns enbart en judisk vän till Shylock som bevittnar rättegången. Denne röner ingen större uppmärksamhet där han står i ena hörnets mörker, nedanför scenen.

Kanske önskar filmregissören på detta sätt visa att alla judar inte är som Shylock. Något som inte kan göras på annat sätt eftersom Shakespeare inte verkar ha gett många andra judar några repliker, med undantag för Shylocks dotter Jessica.

Jessica - kvinna eller jude? Både och.
Jessicas karaktär bidrar inte framför allt till hur bilden av judar framställs. Mest på grund av att hon ju överger sin judiska tradition genom att rymma med Lorenzo, en kristen man, och för att hon själv sedan också blir kristen. Men också på grund av att både teateruppsättningen och filmregissören fokuserar mer på att hon är en vacker kvinna än att hon är av judisk härkomst. I filmen är hennes roll i berättelsen dock betydligt mer undanskymd än på teaterns där hon närmast har en av huvudrollerna. Filmen framställer det inte heller som att Jessica är enbart lycklig med sin rymning, vilket Dramaten ensidigt gör.

Filmen lämnar mer öppet för publiken att fundera kring Shylock. När Jessica rymt sände Shylock iväg en man för att finna henne. Han kommer tillbaka tomhänt men med mycket information. Bland annat berättar han hur Jessica på en krog långt borta bytte bort den turkosring Shylock gett henne (och som han i sin tur fått av sin döda fru, Jessicas mamma) mot en apa. Shylock blir ursinnig med lugnas av spejarens nyheter om att Antonio verkar ligga risigt till eftersom flera av hans skepp ser ut att ha förlist. Något som ju kommer att leda till att Shylock kan ta ut sin ilskna hämnd på honom eftersom ANtonio då inte kommer att kunna betala tillbaka de 3000 dukaterna.

Avslutningsscenen i filmen visar hur Jessica tittar ut över havet och vrider på sin turkosring på fingret. Uppenbarligen bytte hon inte bort den mot en apa. Efter filmen på vägen hem funderar jag på om Shylocks spejare ljög om ringen för att göra Shylock mer arg än ledsen på sin dotter, och för att trissa Shylock att hämnas Antonio? Kanske stod spejaren i skuld hos Antonio och ville gärna se honom död? Var detta regissörens sätt att berätta att Shylock också blev lurad? Det grämer mig att jag inte minns hur budbäraren såg ut. Bar han en röd sammetsmössa, var han jude eller kristen? Var detta ett sätt för regissören att lite generat be om ursäkt för Shakespeareverkets upplevda antisemitism?

För att reda ut detta måste jag se om filmen. Och det har jag ingen lust med. Trots att den i många stycken var både välspelar och spännande höll jag på att somna vid bröllopsmiddagen mellan Portia och Bassanio, så det får helt enkelt vara. Dessutom är det så dyrt att gå på bio.

Shakespeares ansvar?
Visst har jag hört om Köpmannen i Venedig förut och dess kanske tvivelaktiga karaktärsdrag. Men det har aldrig påverkat min syn Shakespeare som för mig är en fantastisk författare och vars verk jag njutit av både i bokform, genom filmen och som pjäser – jag har till och med själv spelar Shakespeare för några år sedan (jag var Benedict i Mycket Väsen för Ingenting).

Gjorde Shakespear något fel när han skrev detta? Och i så fall, hur mycket fel gjorde Dramaten och brittisk filmindustri som valt att återuppliva berättelsen? Var går gränsen för självcensur inom kulturen?

Jag är i alla fall glad över att varken Dramaten eller britterna/amerikanerna censurerade sig från att dramatisera verket. Precis som de tidigare gånger när jag har fått uppleva Shakespeare vet jag att jag och många andra är så mycket rikare nu än vad vi var innan.

Men som kontentan av en av Portias finurligaste repliker beskriver:
- Om det vore lika enkelt att göra det man borde som att veta vad man borde, vore livet lite enklare att förstå sig på.