7.01.2005

Istanbul, Beirut, Tel Aviv - handtag, famntag, klapp eller kyss?

Just i kolumnen här nedanför skriver jag om ett krossat sexistiskt glastak i Istanbul. Jag tycker ändå att världsmetropolen Istanbul gärna kan få några till rader på grund av sin fantastiska charm, särskilt i jämförelse med andra städer i området jag mött denna vår. Visst, det är inte rättvist att jämföra Istanbul med alla städer, men nog kan det vara ok att göra det med både Beirut och Tel Aviv som båda precis som Istanbul är centran fulla av larm, liv och dynamik.

Istanbul tycktes vara en vänlig stad vars yttre, de dagar jag var där, omfamnade en. Det var som att staden med förväntan smilade mot oss besökare och försökte slå omkull oss med en enda lång, våt kyss. Beirut gav ett helt annat intryck i april - sorgset, introvert, övergivet. Inte så konstigt med tanke på mordet som fortfarande låg i luften, och det syriska tillbakadragandet som kunde anas bakom kröken fast det fortfarande inte var spikat. Demonstranterna på Martyrtorget övernattade fortfarande där och gav ett eldigt intryck, men ändå avslaget - allt var i väntan. Jag antar att det kanske är annorlunda nu efter de avklarade valen - eller så är väntan kanske än mer påtaglig?

Beirut verkade vilja bli omkramad, men var för blygt för att säga det med sina tomma gator och torg. Ingen var ute - alla sörjde eller planerade. Regnet i Beirut var avstångstagande medan regnet i Istanbul var omfamnande. Istanbul tog initiativ, tog första steget. Tel Aviv däremot varken avvaktade eller omfamnade, staden var snarare nonchalerande kändes det som. Kantig och dann stöter staden till besökare med sina vassa axlar så att de snurrar runt, runt och kommer in i Tel Avivs makalösa takt.

Så här i efterhand kanske jag kan se att jag nog naivt trodde att likheterna skulle vara större, men inte. Fast egentligen är det inte så konstigt med tanke på de väsenskilda situationer de tre städerna, och deras länder, befann/befinner sig i: Libanon - under någon typ av kvasiockupation på väg mot nationell självständighet, Turkiet - vid vägskäl med viljan att kombinera och bryta ny mark, Israel - ockupationsmakt med ibland ambivalent förhållande till omvärlden.

(Jo men visst förstår jag också att detta bara är mina intryck, som är helt präglade av de kamrater som arrangerade våra möten tillsammans med IUSY och ECOSY, men det är ändå mina minnen från denna vår. Men för att vara i alla fall lite rättvis; Namnen på våra kamrater:

Libanon: PSP - Progressive Socialist Party (partiet är med i Socialistinternationalen, SI, och ungdomsförbundet i IUSY)
Turkiet: CHP - Republican People's Party (partiet är med i SI, men ungdomsförbundet är ej med i IUSY), kurdiska DEHAP (ungdomsförbundet med i IUSY, partiet observer member i SI) och "tankesmejan" SODEV
Israel: Labour (partiet med i SI och ungdomsförbundet med i IUSY) samt Yachad (både parti och ungdomsförbundet med i SI resp. IUSY) - (självklart präglades också detta besök av mötet med IUSY:s medlemsorganisationen Fateh Youth och varma Ramallah och Jerusalem...) )