Jag reser bort

Jag kliver ut och skivan börjar snurra. Förbi Thorildsplan och filmmusiken till Le Fabuleaux Destin d'Amelie Pulaim fyller kroppen. Jag ser Corsicas höga toppar fara förbi, tåget tar mig genom höga passage och det skriker i magen, de långa svarta tunnlarna utmed järnvägsspåret över öns bergkedja utgör hållplatser för förunderingen/rädslan att samla sig. Tonerna leker med trumhinnan och plötsligt är jag tillbaka i Sydtyskland. Tåget på väg till Luxemburg rusar genom det vårvackra landskapet - aldrig hade jag sett den delen av landet som förkroppsligar europeisk industri. Det gör ont i hjärtat så vackert är det. När spår 2 på skivan har kommit till mitten far vi utmed floden, och där borta lyser något - ett vitt slott. Spår 3, 4 och 5 låter mig se slottet och dess trädgård från alla håll, tinnar och torn, lönngångar och alléer. Jag skippar över 6 och 7 och när spår 8 tar fart kommer jag in i en stor sal - där står en bagare vars aura doftar sött (inte så där snusksött som vid t-baneuppgångarna vid Fridhemsplan - utan snarare så sött som bakelserna Fatah bjöd på när Abu Mazen pratade).

Spår nio flyger mig till Walid Jumblatts palats uppe i bergen utanför Beirut. Jag är tillbaka där med Laura och de andra. Jumblatt tar avsked efter en intressant middag med honom - ett öga tittar fortfarande västerut och det andra österut, både bokstavligen och bildligt. Trädgården andas stilla, det är fuktigt och tröttheten sänker sig. I minibussen nedför de kilometerdjupa svindlande stupen somnar de andra och Laurita tar kort på dem. Roligast blir bilden på Akito. Trots att han sover ser han precis ut som då vi hade jättediskussionen om feminism i det politiska livet, i bazaren i Istanbul.

Ingen musik förkroppsligar vårens alla resor som Amelies musik. Stockholm är vackert, men

BOKTIPS!

- Thomas Hammarbergs senaste bok om Mänskliga Rättigheter (Läs och begrunda - lika klockrent som alltid när han skriver och talar.)

- Björn Elmbrants senaste Dansen kring guldkalven

Jag parallelläser, böckerna är jättebra, men parallelläsandet öppnar i sig alltid nya tankar

Sophie Scholls Gud

Igår var jag på bio med några arbetskamrater - vi såg Sofie Scholl. Tysk film är verkligen bra nu och har varit det i några år, det gäller i alla fall det som tar sig utanför de tyska gränserna. Nog är det befriande att få se tysk film byggd på tyskarnas egna historia, samvete och skam - filmen igår var inget undantag.

Sofie stretar emot nazismen i Vita Rosen tillsammans med sin bror och några kamrater - de många dialogerna är verkliga och man förflyttas till förhörsrummet i München. Skådisarnas minspel är välutvecklat. Jag fastnade särskilt vid den replik som Sophie/hennes bror säger vid skenrättegången, precis innan de ska föras ut efter att ha blivit dömda till döden. Det var typ:
- Idag är det jag som står här, imorgon är det ni (säger Sophie och pekar på den uppeggade nazidomaren i chockröd mundering)

Sophie återkommer till det vid ett annat tillfälle: "Snart är det ni som kommer att dömas." Båda replikerna är dubbeltydiga. Visst anar hon och brodern att kriget snart är över, och att krigsförbrytarna då kommer att ställas till svars för sina gärningar, men samtidigt ger filmen en bild av Sophie som troende protestant. Kanske menar Sophie att allas vår Fader, Gud, en dag kommer att döma dem - precis som han gör med oss var och en. Menar hon att de allierade kommer att ta död på nazisterna i kriget men att Gud ändå kommer att ställa dem till svars och pina dem för deras brist på medmänsklighet? Eller ser hon krigsförbrytartribunaler framför sig? Kanske ger henne samvete endast föraningen om att historien, och Gud, kommer att ge henne rätt.

De korta scenerna där hon ber får mig i efterhand att tänka på Dag Hammarskjöld. Hans stora tvivel och starka tro som kommer i uttryck i hans böcker, och de tolkningar som finns av dem. Hammarskjöld sa:

"Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den." Det står på min musmatta här vid datorn - tack Svenska FN-förbundet för den fina musmattan.

Ät, NU, syster!

När jag går till jobbet över Kungsholmen förskräcks jag över alla de skelett jag möter.

Vissa kvinnor jag varvar på morgonpromenaden har ben som inte är större i omfång än en genomsnittlig mansarm - det är absurt! Armarna ser man inte längre nu på hösten, men jag minns i somras då deras smalhet förde tankarna till sparris. (Jag har aldrig sett något liknande i någon annan stad.)

Att få kvinnor att äta mindre är det absoluta maktmedlet. Utan näring i kroppen passiviseras kvinnor. Tankarna fokuserar på kaloritabeller och kroppen orkar varken planera för jämställdhetskampen, ställa krav på högre löner eller säga ifrån. Kroppen gör allt för att endast överleva. Det är ett smart drag av den patriarkala kommersialismen att göra smalhet/icke-existens till normen för det s.k. modemedvetna kvinnan.

Men det är sjukt! I dubbel bemärkelse. Tjejer, flickor, kvinnor, damer, tanter, morsor, systrar, döttrar: ÄT! Annars kommer vi aldrig kunna höja våra röster, och utan höjda röster varken hörs vi eller kan förändra något.

Jag är kär

Ibland känns det som att mitt hjärta ska sprängas i tusen bitar eftersom all glädje inte ryms därinne. Det bubblar och trycker på. Varje kvadratcentimeter på kroppen rycker det i och längst ut i fingerspetsarna känns det som att allt snart kommer att flyga ut. För var dag som går verkar det som att det jag vill få plats med i hjärtat bara ökar och jag undrar hur mycket som egentligen får plats.

I helgen var jag på Palmedagarna - det var en oerhört välkomponerad konferens med allt vad man kunde önska sig i föreläsar-, diskussions- och inpsirationsväg. Under helgen vidgades mitt hjärta. Särskilt när jag fick träffa Tormod! Med sitt röda feja och omatchade skjortor (ja - en skjorta på Tormod kan i sig vara omatchad) representerar hans frustration över världen och glädje över organiseringen precis vad jag förknippar min arbetarekommun, AK, med.

Tormod, Bert, Lis, Håkan, Stefan, Yvonne och Yvonne, Rigmor, Ulf, Anneli, Sven - alla ni och de andra - jag tycker så hemskt mycket om er. Inne i mitt hjärta har jag ett rum där vi alla trängs, precis som på Repskapen, och där vi då och då tar kaffepaus medan regnet smattrar på Café Oderths rutor. Sedan återgår vi till den (ibland) trista/uppseendeväckande/roliga dagordningen. Ofta när jag besöker vårt rum är vi på stan med kaffe- och bokbord, eller ute och affischerar.

Jag skulle inte byta ut alla de mil av sjuss jag fått av framför allt Ulf, Tormod och Håkan genom Oskarshamn, Kalmar län, Sverige och världen mot limorider i alla världens städer. Inget slår deras bilar och sällskap, särskilt inte när man kan se Mönsterås svischa förbi genom rutan och veta att om 15 minuter är man hemma. Även om klockan är över 22 och man suttit i möte hela eftermiddagen och kvällen är man upprymd.

Nog saknar jag det. Visst längtar jag hem. Men var sak har sin tid. När jag berättade för dåvarande-landstingsråds-Ulf för några år sedan att jag nu var på väg till Uppsala för att ta min examen där (detta efter att ha försökt plugga både distans och i Kalmar, men inte alls varit nöjd med det) sa han, som vanligt mycket lågmält:
- Laila, den bästa skolan är LHS. Gå den. Den finns här också.
Jag minns min glädje över rådet, för jag ville, ville, ville vara kvar i Oskarshamn. När jag frågade vad LHS var och låg, svarade Ulf med ett finurligt smil, fortfarande lågmält, nästan viskande:
- Det är LIVETS HÅRDA SKOLA
Jag tror att vi var någonstans i faggorna av Timmernabben och den riktiga godisfabriken (alltså inte den vid vägen).

En dag far jag tillbaka. Jag har ju nästan lovat att återgälda alla sjussar till och från tusentals möten med att sjussa dem när de får rulator och käpp.

Jag är kär i LHS och Ohamns AK.

Göran! Den dubbla utmaningen

(Dagens kolumn i Östra Småland)

De tyska socialdemokraterna, SPD, trotsade naturlagarna. När nyvalet utlystes i somras var SPD uträknade. De flesta sa att CDU:s Merkel skulle vinna och bli Tysklands första kvinnliga ledare. Jag träffade unga tyska SPD:are strax efter tillkännagivandet av nyvalet och de skakade på huvudena och talade om hur svår, nästintill omöjlig, valrörelsen skulle bli.
Ändå gav de inte upp. För varje vecka steg opinionssiffrorna något och i valet i söndags nådde SPD magiska 34,3 procent som förhindrade en ren högerregering och möjliggjorde ett fortsatt stort inflytande för SPD.

SAP har mycket att lära av SPD, framför allt att det svenska valet om ett år inte är avgjort. Genom ett övertygande och ihärdigt arbete kan svensk socialdemokrati stoppa den borgerliga frammarschen.

In i det sista fanns det i Tyskland miljontals osäkra väljare. En stor del av den tyska befolkningen visste inte alls vad de skulle rösta på, om de ens skulle rösta. Detsamma gäller för Sverige idag. I de mängder av opinionsundersökningar som regnar över oss redovisas sällan hur många som anger att de inte vet vad de skulle rösta på. Enbart de som anger ett parti redovisas. Just nu finns det dock rekordmånga osäkra väljare.

När soffan vinner och valdeltagandet sjunker är det framför allt Socialdemokraterna och andra partier till vänster om mitten som förlorar på det. Högerns väljare röstar alltid. Därför får socialdemokratin aldrig förlita sig på någon annan än sig själv för att höja valdeltagandet. För det krävs ett tydligare och mer aktivt Socialdemokraterna.

Dels måste partiet bli bättre på att förmedla vilken politik man vill föra och dels måste man åter bli en stark folkrörelse med många engagerade medlemmar.

När SAP bildades var partiets främsta resurs en stor mängd aktiva medlemmar som organiserade sig tillsammans. Det var organiseringen som ledde de socialdemokratiska idéerna till makten. Idag, drygt 100 år senare, vilar partiets makt på många andra resurser. Till exempel på ett skickligt statsförvaltande, lång regeringserfarenhet och en god politik. Organiseringen som maktresurs har förskjutits åt sidan i takt med att medlemsantalet sjunkit och åren i Rosenbad blivit fler. Socialdemokratin som folkrörelse tycks sakta förfalla.

Socialdemokratin kommer att kunna vinna valet i september 2006 om man bara följer SPD:s exempel och inte ger upp. Perssons regeringsförklaring var djupt ideologiskt förankrad och budgeten som lagts fram möjliggör socialdemokratisk reformpolitik. Men det räcker inte. Partiet måste vara mer än en reformkvarn som sprutar ut förbättringar av Sverige, det måste också vara en folkrörelse som människor vill engagera sig i och för. Den svenska, socialdemokratiska, humlan har flugit förr, nu är det dags igen. SPD trotsade naturlagarna och nu är det svensk socialdemokratis tur att göra det.
Laila Naraghi
Sitter i SSU:s förbundsstyrelse och kommer från Oskarshamn

Ryssska sssölköp

Sss

Snabbköp är när folk i massor
står och trängs vid samma kassor

(sign. Arnold Ohlsson, Ljungby)
Från Hylands Hörnas ABC BOK (1966)

Fast jag håller inte helt med om den negativa ton som rimmet förmedlar. Jag föredrar verkligen våra svenska snabbköp mot de ryska sölköp jag upplevde när jag pluggade i S:t Petersburg. Att få peka efter vad man vill ha vid en disk, köpa det vid en annan och, i vissa fall, hämta ut det vid en tredje är ingen höjdare. Fast det kanske mest beror på Ryssland eftersom de så kallade snabbköpen i Ryssland också var en tragisk upplevelse i sig. Jag minns en gång när jag var i den mataffär som låg närmast mitt sexton våningar höga Bresjneveraliknande hus som jag bodde i ute på Vasiljevskij ostrov. (Där kunde man köpa typ tio olika sorters kol och en massa annat spännande. Och jag menar verkligen att det var spännande.) Jag fick uppleva en massa spännande i den affären, men framför allt kommer jag ihåg hur jag blev utskälld på ryska för att jag ställde ned min matkorg på marken medan jag kollade in några olika konserver.

Affärsbiträdet hade nog en hemskt dålig dag. Fast vem har inte det lite då och då i Rassija.

S-studenter vs. akademin vs. regeringen

I socialdemokratin finns det en skräckblandad förtjusning för akademin. Ena stunden kan man märka ett stilla förakt mot alla dessa teorifyllda människor vars uppfattning om verkligheten ofta står milsvida från den verklighet de allra flesta lever i. Medan det den andra stunden kan handla om en nästan sjuklig beundran av allt som på något sätt kan sägas ha koppling till universitetsvärlden och därför anses bära en nästan överjordisk status.

Jag har vad som nog skulle kallas en akademisk bakgrund - det är bara ett konstaterande, ett faktum, varken mer eller mindre. I släkten finns läkare, lärare, en och annan professor, tekniker och lite annat smått och gott. Något partipolitiskt engagemang är svårt, kanske till och med omöjligt, att finna. Trots denna, eller just kanske på grund av den bakgrunden, har jag svårt att förlika mig med den ambivalenta hållning socialdemokratin verkar hysa för akademin.

Då och då har jag hört socialdemokrater yttra sig om att ledande socialdemokrater bör ha en akademisk examen, särskilt de som sitter i regeringen. Den uppfattningen tycks vara särskilt vanlig bland yngre socialdemokrater och även bland partimedlemmar som själva har akademisk bakgrund - det gäller så väl i partiet hemma som bland S-studenter jag stiftat bekantskap med. Hur som helst: Jag har svårt att förlika mig med det resonemanget.

Tänk så många socialdemokratiska reformer, regeringar, kommuner och landsting som har letts av personligheter utan akademisk bakgrund! Framför allt bör det ju ses som att det är PARTIET som leder och har lett allt detta. Detsamma gäller ju en utrikesminister, med eller utan akademiskt bihang. Och tänk på LO som varit så avgörande för den svenska välfärdens utveckling.

Jag lägger stor vikt vid kunskap, men det finns olika sorters kunskap. Den typ av kunskap som representeras av en akademisk examen finns det gott om bland skickliga tjänstemän vars jobb går ut på att hjälpa till med det. Självklart är det bra om en minister/ledare/kommunalråd själv besitter sådan kunskap - men det får aldrig vara det avgörande! Det som avgör om en person passar för att företräda medborgare och medlemmar bör utgå från hela personen, och framför allt utifrån dennas värderingar, ideologiska övertygelse och möjlighet att föra en god politik. Och det är varken beroende, eller avhängigt, av en akademisk examen eller två. Det visar inte minst de senaste 100 åren här i Sverige. Eller hur?

Välkommen på fest!

SSU, choklad och julfest

Det förekommer nätverkande och privata fester i alla organisationer och föreningar, det är verkligen inte konstigt att det också gör det i SSU. I helgen var en av dessa och ryktet har redan gått om alla som var, och inte var, bjudna.

Man kan tycka vad man vill om rätten att arrangera fester för vem man vill, men oavsett vad bör man ta ett ansvar för vilka konsekvenser ens handlingar får.

Otaliga är de fester och arrangemang som genomförts och som skapat känslan av utanförskap bland grupper och människor som inte varit bjudna. Nuvarande ledningar och även tidigare ledningarar, i alla organisationer, måste ta ansvar för att inte spä på de ledsen-i-magen-känslor som sprids av exkludering. Ett ansvar försvinner inte för att man avgår från en styrelse eller post - ansvaret för en organisation finns kvar och bör inte försvinna förrän man slutar bry sig om rörelsen i sig. Märk väl att detta bör ses som ett generellt resonemang, men som visst kan appliceras på åtskilliga händelser.

Igår såg jag Kalle och Chokladfabriken: Att arrangera fester som medvetet utestänger vissa grupper är lika otrevligt som tyske Augusts beteende mot Kalle i filmen. (När chokladsmaskande August frågar om Kalle är sugen på choklad, Kalle svarar ja, och då replikerar August med munnen full av choklad och ett flin på läpparna: Varför tog du inte med lite då?)

Filmen var till bredden full av godis och därför klistrar jag här in ett julgodisrecept som jag vill minnas är gott. Se nedan!

NI ÄR OCKSÅ ALLA VARMT VÄLKOMNA PÅ JULFEST HOS MIG DEN 16 DECEMBER!
Eftersom jag vet att många har fulla kalenderar är jag ute i god tid.

Maila mig om ni vill komma - min mailadress är laila.naraghi@ssu.se. Detta för att jag måste veta ungefär hur många ni är som vill komma (för att kunna göra lagom stora kolasatser) samt kunna ge er mer info.

Jag hoppas att vi hörs!

Laila


* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Chokladkola med ingefära
Portioner: ca 80 st

Ingredienser
100 g smör
4 msk kakao
2 dl vispgrädde
3 1/2 dl strösocker
1 dl ljus sirap
2 msk glykos
2 msk finriven, färsk ingefära

1. Smält smör i en tjockbottnad, rymlig kastrull. Dra kastrullen av värmen och vispa ut kakaon i smöret utan att det bildas klumpar.
2. Tillsätt vispgrädde, strösocker, sirap och glykos. Koka kolan tills den är 120°C. Har du ingen termometer kan du i stället göra kulprovet. Tillsätt ingefäran och rör om.
3 .Smörj en form (ca 20 x 30 cm) med lite olja, eller täck den med bakplåtspapper. Häll smeten i formen och låt stelna i minst 4 timmar, gärna över natten.
4. Klipp eller skär ut kolor i önskad storlek.Vill man variera smaken kan man byta ut ingefäran mot finrivet skal från en (väl tvättad) apelsin, några droppar pepparmintsolja eller kanel.Tips!Glykos finns på apoteket. Det tillsätts för att kolan inte ska sockra sig samt hålla sig seg och blank.

Kommunist-Peppino och det absolut GODA

Det var när jag var omkring13-14 år som jag började undersöka olika ungdomsförbund, partipolitiska som enbart politiska. Jag var arg på världen och ville vara med och förändra den. Till slut fastnade jag i SSU, men det är en annan historia.

När jag såg den tredje Harry Potter-filmen i helgen satte den precis fingret på det jag då önskade - jag ville tillsammans med goda kamrater kämpa emot ondskan och för det goda. Idag, flera år senare undrar jag om det är så enkelt, jag önskar att det vore det, och kanske det till och med är så?

Jag jämför Potter med Amelie från Montmarte. Hon bestämmer sig också för att göra gott när hon ser hur mycket det betyder för mannen som får tillbaka sin barndoms plåtskrin med leksaker i. Det är väl sådant man lever för?

När jag var i Milano förra helgen köpte jag Cento Passi (100 steg) med Luigi Lo Cascio, min absoluta favoritskådis. Han gestaltar kommunisten Peppino Impastato som mördas på grund av sin komiska och hårdnackade kritik mot den sicilianska maffian, och sin egen familj. Under dagarna före mordet (1976 tror jag det var) driver han valkampanj för att komma in i den lokala politiska församlingen i sin by. Innan han bestämde sig för att ställa upp för partiet Proletariatets Demokrati (ja, det var inte diktatur, utan något i stil med demokrati) talade han med en gammal kommunistisk målare och kamrat, han sa (typ):
- We will always be defeated since we want to be divided. We all know we are right which leads us to internal division.

Förutom att jag blev förälskad i Peppino (precis som i Cassios rollfigur Nicola i La meglio gioventù samt i Röda Brigadernas ledare i Buongiorno, notte! som han också spelat) kom jag att jämföra Peppinos brinnande känsla för rätt och fel med Potter. Förmådde Peppino hålla kvar den absoluta kampen mellan det absolut GODA och det absolut ONDA i sin föreställningsvärld vilket drev honom så hårt framåt, men också i strid med andra - såväl maffian som de egna förtrogna? Vilket också drev honom i samma fälla som många andra kommunister - att inte kompromissa en tum utan helt gå sin egen väg.

Måste uppväxten leda till att den känslan/uppfattningen/förnimmelsen försvinner? Och är det en förutsättning för kompromissen och viljan att gå samman och organisera sig ihop med andras idéer och övertygelser, även om de inte är exakt likadana som mina? Det behövs ju fler Peppinos och Potters och Amelies, inte färre.

Bushs och islams gemensamma nämnare

(Kolumn i Tidningen Broderskap vecka 37)

Konfliktlinjen mellan västerlandet och österlandet har skärpts sedan den elfte september 2001. För en utomjordning på snabbvisit här på jorden skulle hela konflikten lätt kunna te sig som ett krig mellan ett land, USA, och en religion, islam.

Västerlandet, med USA i spetsen, hävdar titt som tätt att islam saknar respekt för kvinnor. Slöja, harem och burka är bara några av de ord krigsfantaster som Bush brukar ta som intäkt för att hävda islams icke-demokratiska karaktär. Muslimska länders ojämställdhet ses som en demokratisk brist. Givetvis är det korrekt men frågan är om Bush & co. är rätt personer till att fälla sådana omdömen. Det är korkat att kasta sten i glashus.

Bushs egen politik är direkt kvinnofientlig. Som sann abortmotståndare har han skurit ned det amerikanska biståndet till FN:s befolkningsfond, UNFPA, just på grund av sitt abortmotstånd. Dessutom gör Bush spektakulärt lite för att bekämpa den globala sexhandeln med kvinnor och barn eller för att stoppa den kvinnoförnedring som följer i kommersialismens fotspår.

Den marockanska feministiska författarinnan Fatima Mernissi jämför kvinnosynen i öst och väst i sin bok "Shahrazad reser västerut". Bush har en del att lära av henne. Mernissi är själv uppvuxen i ett harem och jämför sina egna erfarenheter med den västerländska mannens sexuella fantasibild av haremet. I hans föreställningsvärld är det en plats med passiva kvinnor och ett evigt lugn för aktiva män. Mernissi menar tvärtemot detta att haremet istället är ett sätt för muslimska män att tygla starka kvinnor de är rädda för och egentligen beundrar.

Mernissi anser att de två sätten att se på harem avslöjar två väsenskilda sätt att se på kvinnan. Medan muslimska män genom historien har sett kvinnan som lockande, vars styrka och intelligens eggat och skrämt dem, har västerländska män hyllat det motsatta och därför föredragit den passiva kvinnan. Kant, en av västerlandets tongivande filosofer, hävdade att kvinnor inte ska utveckla sitt intellekt utan istället ägna sig åt sitt yttre. Kant menade att den kvinna som besitter stora kunskaper drabbas av fulhet och därmed försummar sin kvinnliga uppgift att bidra med skönhet. I "Om känslan af det sköna och höga" skrev Kant "En kvinna som har ett huvud fullt av grekiska… kunde lika gärna ha skägg".

I väst har kvinnan uppskattats som ett skönt objekt medan österlandets män har eggats av kvinnan som ett skrämmande subjekt. Båda synsätten har bidragit till kvinnoförtrycket.
Patriarkatet består, i öst och i väst. Bush & co. må vilja använda sig av kvinnoförtrycket i muslimska länder för att legitimera sin imperialistiska politik men frågan är vad Bushs alternativ är. Knappast jämställdhet i alla fall.
En utomjording på besök skulle sannolikt inte främst förvånas över det som kan te sig som ett krig mellan en religion och ett land. Den skulle antagligen mest överraskas av att kvinnor inte startar krig mot den bisarra världsordningen.

Laila Naraghi

!Más! !Más!

Två glada nyheter redan:

1) Den söta skomakaren i Tegnérlunden har kommit tillbaka! Hans lilla bod har varit stängd hela sommaren - och jag har till och med funderat på om han flyttat/slagit igen/tagit ner brevlådan - men icke. Idag stod han ute i höstsolen och grejade med ett fotdon. När vi träffades i våras fick jag rabatt för att jag hade en knapp från Sinistra Giovanile (italiensk systerorganisation till SSU) på mig. Vi diskuterade lite politik och nu ska jag snart gå dit igen med mina vinterkängor.

2) På vägen till jobbet hittade jag en gammal goding - radiokanalen med spansk/latinamerikansk musik och rytm. (Den ligger på 95 och nåt i Stockholmsområdet.) Hela vägen till jobbet förvandlades till en enda karneval. Drottningholmsvägen, Flemminggatan och Tegnérgatan blev långa avenyer vars fotgängare blev medspelare i en enda stor festival. Ojojoj Laurita, detta skulle du gilla.

Magnus, jag förstår att detta kanske är vad du skulle kalla lite för privat (utifrån ditt resonemang vid min blogg 2 september). Men idag är vi värda lite goda nyheter också. Citys megahuvudnyhet är ju idag att Socialdemokraterna i Stockholms stadshus ljuger om vilka vallöften de uppfyllt. Mer tänker jag inte kommentera det, just nu, eftersom 100-tals andra lär göra det.

Strindberg och "Hej Lättja"

Man måste lämpa sig till förhållandena. Man måste lämpa sig.

Den synpunkten uttrycker Strufve till Falck i Röda Rummets första kapitel efter att Falck just berättat för den förstnämnda hur han förskräckts av den lathet som rått på alla verk och myndigheter han arbetat på. Falck tog därför avsked efter att ha sagt sin hjärtas mening.

I mitt huvud kan jag se hur Strufve skruvar på sig när han besvärat informerar Falck om att man måste lämpa sig till förhållandena för att få bröd. Han verkar mena att det inte går att säga vad man tycker utan man måste passa tungan för att överleva. Det säger denna man som bytt medlemskapet i Rödluvan till Gråkappan (visst var det så?)

Nåväl. Strufves ord får mig att tänka på den bok som diskuterades livligt för några månader sedan; Corinne Maiers "Hej Lättja".

Jag erkänner att jag inte har läst hennes bok, men det jag tänker på är att vad hon och Strufve inte verkar förstå är att alla inte tänker, känner, lever, existerar som de två. För en del, som för Falck, går det inte att leva ett fullt liv genom att bara foga sig, lämpa sig och bara göra så lite som möjligt för att få ut sin lön och behålla sitt jobb. Kanske beror denna skillnad mellan människor på olika personers inneboende skillnader i användandet av hjärna/hjärta - för visst kan det inte handla om annat än mentalitet och samhällsstämning?

Global Progressive Forum och världssocialism

Igår kom jag hem från Global Progressive Forum - GPF - som i år arrangerades i Milano. Det var andra gången det genomfördes och det var absolut på många sätt en succé.

GPF är ett forum för internationellt politisk diskussion som Socialistinternationalen, Europeiska Socialistpartiet och Socialistgruppen i Europaparlamentet arrangerar. I år deltog ungefär 1500 deltagare från hela Europa, men givetvis dominerade de italienska deltagarna. Den svenska delegationen på 23 personer, som Paula Burrau och jag ledde, var en av de största och det säger ju en del om de andra ländernas deltagande.

Mängder av höjdare deltog; Prodi, Schulz, Wallström, D'Alema, Fassino, rumänska socialdemokraternas partiledare Mircea Dan Geoana , Nyrup Rasmussen, Papandreou, m.fl., m.fl. Det gav forumet tyngd men hade också sina nackdelar. De många intressanta och viktiga panelerna som skulle avslutas med diskussioner och samtal drog över på tiden och förvandlades därmed till vanliga politiska elitsamtal med mängder av åhörare. Visst hanns en del frågor med, men de var färre än vad många hoppats på.

Givetvis gav dagarna möjlighet för många diskussioner utanför seminarierna och workshopsen, fast det var färre än förväntat.

Ändå är jag inte helt missnöjd. För att bara vara andra gången det genomfördes var det ett lyckat arrangemang. Nyrup Rasmussen var smart när han lanserade idén och GPF tycks vara ett embryo till något mycket större. GPF tillhandahåller ett forum för högnivåföreträdare från olika grenar inom den socialdemokratiska internationella och europeiska rörelsen att samordna sig på, och finna nya vägar till politik och organisering. Utan GPF skulle rörelsen riskera att fragmentiseras och stagnera till att bli än stelare än idag.

Som så många gånger annars är det dumt att stirra sig blind på allt som inte blev av och alla förväntningar som inte infriades. Istället, särskilt i GPF:s fall, bör vi titta på hur det hade varit om GPF överhuvudtaget inte existerat. Detsamma gäller givetvis EU: EU har många brister, men Europa och världen skulle sannolikt vara bra mycket värre utan vår union.

Ööö

Övertid är fritids-sjå
för att tid till fritid få

(sign. "Ajö Ajö")

Från Hylands Hörnas ABC BOK (1966)

Democracy in the Arabic World

War á la Iraq vs. continued dictatorship – the only options? What is the strategy of PES?

On the 7:th of September is Egypt, the largest Arabic country, holding presidential election. Ten candidates are competing to become the next head of state in Egypt but almost everyone agrees on that present president Hosni Mubarak easily will win. He has been president the last 24 years and he controls the media. There are plenty of political prisoners and foreign election observers are not allowed to follow the election within the country. There is a demonstration ban and the campaign period before the election has only been 19 days in total. No one can argue that this election is democratic.

Nevertheless is the election a sign of that something is going on. Big newspapers and TV channels speculate that Mubarak wants to be the first to introduce and implement democracy in an Arabic country. Some are scared by the thought and compares a democratic development in Egypt to the political development in Algeria during the 1990:s when the Algerian government, strongly influenced by the military, stopped democracy due to their fear of that it would bring Islamic fundamentalists to power. Naturally there is some content in this kind of comparison. The forbidden movement called the Muslim Brotherhood is a large threat to Mubarak and the silent stability he has brought to the country. A stability that is more or less authorised by the US because of the giant’s own silence about the situation of the Egyptian opposition.

It becomes even more interesting to follow the Egyptian presidential election when one also follows the so called steps towards democracy in Iraq, initiated through war by US and its allies. Two war-critical American organisation claimed in the end of August that the Iraq war costs 5,6 billions USD each month – almost the same sum as the yearly expenditure for health care in the Swedish state budget. Thousands of soldiers and civilians have been killed and murdered as a result of the war, the terrorist attacks and the chaos in Iraq since the American invasion. Democracy is far away and so seems also a peaceful solution of the troubled new Iraqi constitution. It seems as it unfortunately will take a while before peace and stability arrive to Iraq.

Egypt and Iraq are only two examples of the US strategic thinking in the Middle East and the Arabic world. One can think whatever one like about the different US country strategies, and one can also discuss the overall strategy behind the actions, but there is no doubt that the US has a strategy about what to do in the region. Some mean that US promotes democracy in the region while other mean that the Bush administration only wants to strengthen their position as the only global super power. When it comes to the first group, claiming the US is doing it of democratic causes, are they always having a hard time explaining why the US is defending the corrupted nepotistic dictatorship in Saudi Arabia.

It’s always easy to complain about others behaviours when one is disappointed with the achievements of oneself. The European Socialist and Social Democratic Movement must never project its disappointments of its own weaknesses and failures on others, even if it’s easy to blame all on the US. Obviously is the Bush administration enormously egoistic, narrow-minded and short-sighted but that is not the biggest problem. The largest problem is the lack of strategy for democracy in the Arabic world and Middle East that is to be find within the European Socialist family. There are injustices in the world and our role is to fight it – but that requires an interest from ourselves and a strategy. How did the European socialist family want to fight the Iraqi dictatorship under the rule of Saddam Hussein for example? It’s easy to be against a war but it’s harder to show true commitment to the fight of an oppressed people’s right to democracy. Another question is how the PES strategy, and action plan, looks for bringing democracy to Saudi Arabia, Iran, Kuwait and Morocco. Are they even existing?

The European Union is in crisis and has lost speed in its development towards a better political body, but that should not make a difference for PES. A serious European Socialist movement must have a clear mind on how to handle one of the most urgent questions in our neighbourhood: A democratic development in the Islamic world. A development that is as peaceful as possible always respecting international law. PES must also have the courage and ability to deal with this policy development at the same time as it deals with other urgent international matters such as the poverty in Africa and the HIV/Aids epidemic.

If we as socialists and social democrats aren’t doing it no one else will do it in a progressive way respecting both human rights, the environment and international law. In that kind of world we are left with the injustices of Islamic dictatorships and the short-sighted solutions of Mr. Bush. Hopefully will the PES realise this. In that case can perhaps the slow, but still ongoing, democratic steps taken in Egypt be part of something that goes far beyond both wars and silent authorisations of dictatorships, and that also goes much further than Islamic fundamentalism and governments that stops elections because they don’t like the results. Then these slow Egyptian steps really could be part of a democratic development that benefits everyone.

Laila Naraghi
Vice president ECOSY

From ECOSY Newsletter September 2005

Portugisiska Naraghi?

I helgen var jag på en intressant utbildning som Palmecentret anordnade. Där träffade jag en gammal kompis, Jonas, som jag lärde känna för flera år sedan i SSU. Han gjorde mig utomordentligt glad:

Han blev förvånad när han fick reda på att jag mer eller mindre var från Iran. Några andra med persiskt ursprung satt och pratade med mig om saken och när han hörde det sa han att han hade trott att jag var från "södra Europa, typ Portugal eller Spaniel eller nåt". Det som gjorde mig glad var att han under alla dessa år inte verkat fundera på saken utan egentligen inte alls brytt sig om efternamnet utan istället sett allt det andra.

Det är det fantastiska med det nya Sverige som håller på att växa fram. I de unga generationerna blandas kulturer och bakgrunder. Visst ska vi respektera varandras ursprung och intressera oss för dem, men jag känner mig ändå mer respekterad som individ när andra väljer att se mig för mig och inte bara intresserar sig för mitt namns ursprung.

Kleins och Esbatis bloggfloskel

"Politiskt och personligt men aldrig privat"

Det citatet kan man läsa på Helle Kleins blogg på Aftonbladet. Nästan identisk är Ali Esbatis underrubrik på sin blogg "Politik och kultur från Vänster. Personligt - aldrig privat."

Jag tycker det är trams. Kleins citat och Esbatis underrubrik liknar till och med flosklar, bloggflosklar. Det privata är politiskt. Dels eftersom varje ställningstagande och val en person gör får mer eller mindre politiska konsekvenser och dels för att den politiska sfären i ett samhälle bör ha mer eller mindre inflytande över det som kallas privat.

Visst ryms det här en diskussion om vad som är privat och vad som inte är det, men alldeles oavsett kan ingen politisk tyckare, bloggare eller ej, hävda att det han eller hon tycker inte beror på hans eller hennes bakgrund, familjeförhållanden etc. På det sättet tar det privata sig in i varje politisk diskussion och församling. Varje politisk diskussion har någon privat orsak, bidrag eller källa. Det bör också gälla Klein och Esbati vars bloggar i övrigt inte alls är särskilt floskliga utan tvärtom bland de mest läsvärda och intressanta ute i IT-rymden.

Ända sedan jag började läsa bloggar har jag funderat på det här personligt-vs.-privat-snacket och hur jag än vrider och vänder på det ter det sig klichéartat. När man skrapar på ytan dyker det antingen bara upp 1) retoriskt smicker; 2) ett innehåll á la Alf Svensson och kd; eller 3) en utvecklingslära som hävdar att den sociala bakgrunden inte betyder något för en persons åsikter, framtid och utveckling.

Det privata är politiskt och det politiska springer ur det privata. (Den sammanfattningen skulle nästan också kunna kvala in på en bloggfloskellista.)

Potter klår Svensk-Kubanska föreningen!

- Jag var sååå hääär nära att göra det (föreställ er det minsta möjliga utrymmet mellan tummen och pekfingret som visar att det varit mycket nära att steget tagits).
- Men så kände jag inte alls för det (armarna slängs ut och läpparna flinar till).
- Och det känns så oerhört skönt.

Igår hade jag tagit med mig gympakläder för att efter jobbet gå och , ja, gympa. Men icke sa nicke. När jag var på gång hittade jag en artikel om de senaste 25 åren i Polen så jag kunde bara inte offra min dyrbara tid till att vara flåshurtig på Friskis och Svettis. Och tur var väl det - för på vägen hem tog jag en omväg och upptäckte Svensk-Kubanska Föreningens kontor. Det var som att resa bakåt 25 år, eller åtminstone kliva in i en fantasivärld. Tänk att leva i den tro som de gör!

På vägen hem funderade jag på en av Michaels Löwys skildringar av Ché som kritiker av Sovjet, något som Löwy antyder ledde till kritik från Castro: Mannen på kontoret menade att man nog skulle ta det med en nypa salt. Jag undrar om han insåg hur multirätt han skulle ha om han hade modet att tänka så om alla skrifter (särskilt Svensk-Kubanska föreningens) om Ché och Kuba.

Efter sammanlagt två timmars promenad igår (som är betydligt mer kontemplativt än 55 minuters hopp-och-skutt till E-type) kom jag hem och besökte en riktig drömvärld: Harry Potters. Svensk-Kubanska föreninges fantasier kanske inte ens ska kallas drömvärld - snarare mardrömsvärld.