Det är dags för...

...många olika saker.

Till exempel för mig att skriva en blogg.

Det var ett tag sedan, jag vet. Sedan jag sist skrev har jag börjat på ett nytt jobb, publicerat en ny studie hos Crismart, och blivit kär. Några har undrat om jag slutat blogga. Väl hemma i Oskarshamn känns det rätt att skriva några rader. Här skiner solen.

För några veckor sedan ringde OskarshamnsNyheterna och frågade om de kunde få intervjua mig någon dag i Oskarshamn. Eftersom jag då hade en hemresa inplanerad denna helg bestämde vi att vi skulle ses. Igår blev jag intervjuad på Stora (vackra) Torget här hemma. Det var spännande. Olika frågor jag inte tänkt på så mycket på sistone. Frågeställningar intressanta att få fundera på. Om makt, om socialdemokratin och hur den fungerar, om min kärlek till socialdemokratin, och om vad jag gör nu. Och sånt. Idag publicerades artikeln. En helsida inne i tidningen. Och sedan upptäckte jag överraskat att det också var typ halva tidningens framsida. Tack till er som hört av er och tyckt det varit bra! Det betyder mycket.

Intervjun igår påminde mig om hur det var för två år sedan. För exakt två år sedan. Jag blev nyfiken och kollade min blogg från den 31 juli 2007. Har inte tänkt mycket på det, men minns nu hur jag den dagen tyckte att måttet var rågat. Två år har nu gått och det har varit fantastiska år. Jag har fått studera jätteintressanta kurser på Försvarshögskolan och blivit klar med en examen. Jag är lyckligt lottad som också fått jobba på skolan, på Crismart, som har publicerat två av mina rapporter. Den om Carnegie har jag skrivit om tidigare, och i våras publicerades en ny med titeln "Kan kriser krypa?". Den hittar du här. Och den var riktigt, riktigt rolig att få jobba med. Jag hoppas att få återkomma till studier och universitetsmiljön igen någon gång.

För sedan jag senast skrev har jag också börjat jobba igen. Jag arbetar nu på Olof Palmes Internationella Center som pressekreterare hos Jens Orback, vår generalsekreterare. Jag började mitt jobb i april, och trivs fint. Särskilt eftersom jag brinner för arbetarrörelsens värderingar, och för socialdemokratins internationella uppgifter. Det är roligt att få chans att jobba där. Följ vår verksamhet på www.palmecenter.se. På kontoret delar jag rum med Sandra som är en riktig klippa.

Och sedan jag sist skrev har jag hunnit resa en del igen. Till Sydafrika och Zimbabwe med jobbet (som jag också skrev om i senaste Tvärdrag), liksom till Israel och Palestina. För första gången var jag i Gaza. Det var gripande och mycket känslosamt. I april var jag också i Bryssel för att bli avtackad efter fyra år som vicepresident i Ecosy. Och så har Renata och jag varit en vecka i Grekland. Världens bästa Renata. Som också var med mig hela min långa, fina, bästa, födelsedagshelg då jag blev så rejält firad av en hel massa härliga personer i dagarna tre! Tacktacktacktacktack för all omtanke, alla presenter, alla drinkar, mat och kärlek.

Också Samuele var med mig under hela firandet. Och han har ju också fyllt månaderna sedan sist jag skrev. Det började redan i vintras. Och hela våren och sommaren har varit fyllda med roliga utflykter, nya upplevelser, långa nätter, goda middagar, mycket dans, nya bekantskaper, massa skratt, mycket språk och grammatik, och mycket kärlek. Jag ser fram emot att träffa Paolo och Maria om några veckor, och Nonna och Nonno, senare i år.

Stefan och jag har just gått en lång promenad, han är en så fin vän. Imorse och igår grejade Mamma och jag i källaren och så har jag och Göte tittat på film. Snart ska jag ut till Kristdala och träffa Sofia, och Disa som är ny på jorden. Det har jag längtat efter. Välkommen kära du! Och hemma i Sthlm igen ser jag fram emot nästa vecka då jag ska få träffa Birgitta och Carro som det var länge sedan jag senast såg. Och så vill jag tacka Helena liksom Diego som vaktar lägenheten!

Tills vi hörs igen vill jag skicka mycket sol från Oskarshamn och denna glada-fina-sanna sång!