8.31.2005

Möss och människor 2005

Möss och Människor av Steinbeck är en fascinerande historia. Landskapet som beskrivs för mina tankar på sätt och vis till Ciderhusreglerna. Jag ser framför mig fattiga kåkar och vidsträckta åkrar. Utspridda farmar som på natten lyser upp den amerikanska södern som himlavarvets stjärnor. Jag ser framför mig fattigdom och fattigfolk som stryker som spöken mellan gårdarna i jakt på en lycka som i alla fall kan vara längre än vad det tar att ta död på en liten mus.

När utspelar sig egentligen Steinbecks roman? Det är åtminstone några decennier sedan men jag kan ändå inte låta bli att tänka på det armod den beskriver när jag ser människorna som lämnar hus och hem just nu i södra USA. Om det inte redan var så (vilket jag tror) så kommer samma kringflackande fattigfolk nu uppstå i spåren av regnoväder och översvämningar. Och inte tänker Bush göra något riktigt åt saken. Istället kommer han att fortsätta med de ockupationsliknande aktiviteterna i Irak som varje månad kostar lika mycket som den svenska sjukvården i Riksdagens budget. Sjukt. I takt med att de amerikanska klassklyftorna växer stiger febern i i samhällskroppen som sprider en rädslans smitta över hela världen.

* * *

För övrigt fick jag inte en skymt av Thorvall igår - salen var proppfull och jag och Karin blev inte ens insläppta. Men vad är en grön bänk i Paris mot den fantastiska kväll jag hade tillsammans med en gammal kompis? Att se solen gå ner från härligt offentliga Kulturhuset och sedan traska över Kungsholmen slår alla bänkar i hela Paris.

!Sjab! Fundera på den ni.

8.30.2005

1000 och en idéer

Jag har upplevt en av de fackliga triumferna: Betald semester.

Det är första gången i hela mitt liv eftersom det här är mitt första vanligt betalda jobb. Innan har jag varit timanställd (lärare, barnskötare, brevsvarare etc.) eller sommarjobbare (guide, ta hand om äldre o.s.v.) men nu helt plötsligt fick också jag smaka på denna fantastiska sommarsötma. Det kändes bortskämt och konstigt.

* * *

Hela mitt huvud är fullt av idéer, fler idéer än det brukar vara och det känns så bra! Det var länge sedan jag läste så mycket som jag gjort nu under mina regniga dagar i Karlskrona hos prins Valter (min systerson), på doftfria luktön Korsika och här i Stockholm. Jag har växt upp i harem med Fatima Mernissi, rest på de sju haven med Sinbad sjöfararen och delat säng med Sherazade och hennes despotiska make (1000 och en natt), spenderat min barndom i Iran med Guppy, levt i bergen med Ché och jag vet inte vad. Det känns som att åka höghastighetskarusell - det svindlar i hjärnan samtidigt som magen vill vända sig utochin. Nyss läste jag "Anna, Hanna och Johanna" av Marianne Fredriksson och det var en fantastisk motvikt mot alla exotiska historier från andra sidan jordklotet.

Men då tänker jag att Fredrikssons böcker ju har översatts till mängder av språk och att de medmänniskor som lever på andra kontinenter måste finna gränstrakterna till Norge som författarinnan beskriver, som ohyggligt exotiska. De skulle sannolikt också finna den spelmansstämma jag besökte i Kungsängen tillsammans med min rara gammelmorbror Gunnar och moster Beckie som oerhört fascinerande. Gudtjänsten jag besökte straxt innan skulle de däremot antagligen uppleva som rena sömnpillret...

Nåväl - det är skönt att vara tillbaka till det som kallas vardag. Ikväll ska jag gå och lyssna på en av min tonårs stora atmosfärrengörare: Kerstin Thorvall. Hennes "Andra boken till dig" står sönderbläddrad i min bokhylla. Göran Greider ska tydligen leda kvällen men jag hoppas att det mest blir hon som ska orera.

Vi hörs snart igen - för nu är jag tillbaka och har en massa att karusella om!

8.29.2005

Thelma & Louise visslar

(Veckokolumnen i Östra Småland 26 augusti.)

För en tid sedan såg jag den Oscarsbelönade klassikern ”Thelma & Louise”. Mängder av människor har sett filmen om de två kvinnornas bilfärd genom den amerikanska södern. Thelma och Louise skulle bara iväg på lite semester men efter att Louise i början av filmen har dödat den man som försökte våldta Thelma utanför ett sjaskigt väghak ger de sig iväg på en makalös resa. Trots att skottet som tog mannens liv skulle ha kunnat förklaras som självförsvar vågar kvinnorna inte utlämna sig till polisen. De litar inte på att lagstiftningen, som de annars tycks uppskatta, kommer att stå upp för deras rättigheter utan fruktar att lagen enbart ska ta mannens parti. De utgår helt enkelt från att samhället är patriarkalt. Medan jag reste med

Thelma och Louise genom den amerikanska söderns torra landskap påmindes jag om vad professor Lennart Lundquist har skrivit om tysta strukturer och så kallade visslare i en av Bo Rothsteins böcker (Politik som organisation, SNS Förlag, 2001). En visslare beskrivs som någon som säger ifrån, visslar, mot felaktigheter inom rådande strukturer även om det är obekvämt och får negativa konsekvenser för visslaren själv. Detta gäller särskilt inom strukturer som har en inbyggd självcensur, tystnad. I sådana tysta sammanhang höjs få röster och personerna i strukturen följer hellre sin ledare än öppet diskuterar dennes beslut. Visslare blir därför obekväma och ovälkomna element som stör ordningen varför de också ofta tystas ned. Tysta strukturer är förödande för demokratin på grund av frånvaron av diskussion och därmed av utveckling och förbättring.

Visslare spelar en avgörande roll för att påtala felaktigheter och komma med förslag på förbättringar. Utan så kallade visslare skulle många företag, organisationer och hela länder fortfarande stå och stampa eftersom varken demokrati eller utveckling kan existera utan diskussion och ifrågasättande. Professor Lundquist skriver om visslare ur ett förvaltningspolitiskt perspektiv. Han lyfter särskilt fram tjänstemännens roll att påtala felaktigheter inom myndigheter men resonemanget kan gälla vilken organisation eller arbetsplats som helst. Inom partipolitiken, inte minst inom arbetarrörelsen, är det ibland mer vanligt än ovanligt att hellre följa än ifrågasätta. Det får givetvis sina konsekvenser.

På sätt och vis var också Thelma och Louise visslare i en patriarkal struktur vars tystnad alltid tar mannens parti. Genom okonventionella, och olagliga, metoder gjorde de uppror mot ordningen – de visslade. Deras vissling bestod i att bryta med sitt förflutna och begå en rad brott. Jag förordar ingetdera och nog kan deras agerande snarare ses som en flykt från den så kallade rättvisan än som en vissling, fast då återstår ändå två frågor: 1) Är lagstiftningen det som bör definieras som rättvisan? 2) Vilka möjligheter har en kvinna att få sina rättigheter effektivt försvarade? Thelma och Louise kanske inte visslade med flit men deras vissling ekar fortfarande långt utanför den amerikanska södern.

8.21.2005

Ätstörningar har vi allihopa, allihopa

(Veckokolumnen i Östra Småland 19 augusti)

Löven på träden börjar gulna och några kastanjer ligger redan på marken. Kvällarna är fortfarande varma men nätterna har blivit mörkare. Hösten är i antågande och doften av kokta kräftor påminner om att sommaren nu snart är över. Många drar en suck av lättnad när de får ta på sig en kofta och ett par jeans på grund av den nypande kvällsluften. Det är långt kvar till nästa bikinisäsongs kroppshysteri.

Hela samhället är genomsyrat av en absurd kroppshysteri som särskilt drabbar unga kvinnor. Under sommaren tilltar hysterin med olika dietkurer i tidningar och på TV, tips om hur rumpan ska formas och reklam för livsmedlen som påstås ge plattare mage. Detta kombineras med tusentals bilder av modeller som med små retuscherade kroppar ler stora retuscherade leenden. Allt detta garneras med den sedvanliga checka attityden att man ska hinna ta examen, gifta sig, få jobb och föda barn innan man är 25 år fyllda. Sist men inte minst påminner media om att "du ska vara dig själv".

Ätstörningarna Anorexia Nervosa och Bulimia Nervosa är välkända medicinska termer. Men många fler än de med dessa diagnoser hemsöks av ätstörningar. För visst är det många kvinnor som väljer bort god mat för att förbli osunt smala? Och visst är det många tjejer som inte äter tillräckligt med rädsla för att gå upp i vikt? Detta är ett stört beteende som medicinskt kan kallas för atypiska ätstörningar. De påminner om anorexia och bulimi, men uppfyller inte fullt de strikta medicinska kriterierna för dessa diagnoser. Gemensamt för de atypiska ätstörningarna är enligt den medicinska världen en benägenhet att värdera sig själv uteslutande i termer av vikt och kroppsform. Känner jag min generation rätt är det många som lider av detta. De flesta forskare är också överens om att ätstörningar har ökat de senaste 20-30 åren samt att det framför allt är unga kvinnor som drabbas. Men alla vi 80-talister och andra som lider av det dör inte utan tärs sönder av pressen. Sakta men säkert tills vi inte längre känner att vi existerar. Tyvärr verkar det dock inte leda till att utseendehysterins intensitet avtar.

Ätstörningar handlar om längtan och kontroll. Flickor får lära sig att lyckan följer med ett visst utseende och för att nå dit måste en kvinna kontrollera sina näringsintag. God mat, som är en del av varje kultur, förvandlas till siffror i en kaloritabell. I ett samhälle där unga kvinnor utsätts för ständig press blir dessutom matintaget det enda man själv rår över. I brist på annan makt torterar man sin kropp för att kontrollera sin besvikelse och i alla fall känna att man duger till något – att visa beslutsamhet gentemot sig själv.

Ätstörningen kan komma att styra hela vardagen. Den som bryter mot de stränga, hemsnickrade matreglerna hemsöks av dåligt samvete och skuldkänslor. Speglar, reklam och dömande blickar finns överallt. Ingen höst i världen kan rädda en ätstörd människa från sin egen tortyr, men det kan vara en paus mitt i alltihopa att i alla fall slippa behöva visa benen.

Laila Naraghi
Kommer från Oskarshamn och sitter i SSU:s förbundsstyrelse

8.12.2005

Positiv utveckling i Turkiet?

(Veckokolumnen i Östra Småland 12 augusti)

Så fort ordet ”kurd” nämndes grimaserade representanten för AKP:s ungdomsförbund. Hon stack ut tungan en bit och rynkade på näsan. AKP är det turkiska regeringspartiet. När jag var i Istanbul i juni, tillsammans med en delegation unga socialdemokrater från EU, träffade vi bland annat AKP:s ungdomsförbund. Inte för att starta samarbete – AKP är ett relativt högerparti – utan för att lära oss mer om den politiska situationen i Turkiet.

Reaktionen från CHP:s ungdomsförbund – Republican People’s Party Youth – var inte mycket bättre. De erkände inte den kurdiska befolkningen i östra Turkiet som en etnisk minoritet och de omtalade dem knappt som kurder.

I EU har ett turkiskt medlemskap länge varit på tapeten och de senaste åren har diskussionen mellan EU och Turkiet intensifierats för att möjliggöra riktiga medlemskapsförhandlingar. Om några månader, i oktober, startar också förhoppningsvis den nya fasen i relationerna mellan parterna som innebär själva förhandlingarna. Men det görs utan garantier om att de ska leda till turkiskt EU-medlemskap.

EU:s hantering av frågan om ett turkiskt medlemskap har skett med relativ balans och lett till framsteg för demokrati och mänskliga rättigheter i landet. Än är det dock långt kvar. Det är en sak att ändra lagar, som Turkiet har gjort inom flera områden, och en annan att göra dem till praxis.

Turkiet hör hemma i Europa och kan bli en välbehövd port mot österlandet för EU. Det måste dock få ta sin tid för EU och Turkiet att finna varandra. Självklart måste Turkiet leva upp till de krav på demokrati som är norm inom EU, men EU måste också främja en respektfull relation. Inte mest för att Turkiet är stort och mäktigt utan för att det är modigt. I ett område i världen där många länder har religionen inbyggd i statsapparaten har Turkiet valt den sekulära vägen. EU riskerar också mycket om den turkiska befolkningen börjar misstro unionen. En stor majoritet av turkarna är för ett EU-medlemskap men åtskilliga är rädda för att EU bara vill förändra landet utan att låta det komma in i gemenskapen.

Jag tror på ett turkiskt EU-medlemskap, inte imorgon eller i övermorgon, men i framtiden. EU är en viktig påtryckarfaktor för Turkiets utveckling, det hävdar även turkiska demokrativänner. Det måste unionen också fortsätta att vara. Inom många områden skördar EU:s ansträngningar frukt, men inom andra händer inte mycket. En sådan fråga är Turkiets behandling av den kurdiska minoriteten. Trots att det är en av de svåraste punkterna på dagordningen som behandlas i diskussionerna mellan EU och Turkiet får unionen inte ge upp. Låt framgångarna inom andra områden visa vägen för hur också denna nöt kan knäckas. Om Turkiet ska in i EU måste respekten för kurderna följa med. Det börjar med att erkänna dem och inte räcka ut tungan.

Laila Naraghi
Kommer från Oskarshamn och sitter i SSU:s förbundsstyrelse

Det här är femte och sista delen i en serie om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Tidigare delar publicerades 15, 22, 29 juli samt 5 augusti.

8.07.2005

SSU-kongressen och äntligen semester

Nu är två veckor av hårt slit över. ECOSY Summer Camp och SSU-kongressen var båda krävande, fysiskt och psykiskt, så det har varit fantastiskt skönt att nu under ett dygn bara få sova och vila.

För första gången i mitt liv ska jag ha riktig semester och det i hela tre veckor. Jag ska hälsa på släkt och resa utomlands, vila och kultura. Framför allt ska jag låta förnuft och känsla bearbeta de senaste fjorton dagarnas alla förvecklingar och händelser - framför allt det som skedde på kongressen.

SSU-kongressen i Linköping var en oerhört positiv händelse som signalerar optimism och förbättring. Men det var "bara" en klar och tydlig startsignal. Det är nu det börjar - arbetet med att bygga en bättre och starkare ungdomsrörelse. Det kommer att kräva mycket av många, men jag är helt övertygad om att det är möjligt. Utan förra veckans kongress skulle det inte vara möjligt - den är en förutsättning för att mer ska kunna ske - men mycket mer än så är det inte. Den som tror att det räcker nu, är fel ute. Tillsammans har vi mycket att stå i. Och det ska vi ta itu med.

Men först lite semester. På grund av knapp tillgång till internet där jag är kommer jag inte återuppta mitt regelbundna bloggande för om ytterligare några veckor. Tills dess får bloggen vänta liksom mina blommor som får nöja sig med min väns oförmåga att sköta växter...

Vi hörs!
Laila

Befria Afrikas sista koloni

(veckokolumnen i Östra Småland 5 augusti)

Borta i horisonten ser jag tält och mindre stenbyggnader. Under Saharas brännheta sol tror jag att det är ännu en hägring som gäckar min syn, men den här gången är det på riktigt. Vi har i timmar farit genom öknens obegripliga ödemarker, från militärflygplatsen i Tindouf i sydvästra Algeriet djupt in i Sahara till de västsahariska flyktinglägren som ligger mitt ute i ingenstans. Sedan 1975 inhyser de cirka 200 000 flyktingar och det råder brist på mat och vatten. Ändå anses flyktinglägren vara världens bäst organiserade – barnen går i skolan och de vuxna arbetar i olika avdelningar som tar hand om samhällssysslorna.

Västsahara är Afrikas sista koloni och ligger på den nordafrikanska västkusten söder om Marocko. När Spanien lämnade landet 1975 ockuperade Marocko och Mauretanien Västsahara. Västsaharierna gjorde motstånd och till slut gav Mauretanien upp. Marocko har dock fortsatt sin blodiga ockupation. Mängder av västsaharier har tvångsförflyttats till Marocko för att "marockaniseras" och nu är det främst marockanska bosättare som bor i Västsahara. De har lockats dit av regimen med hjälp av bland annat skattelättnader. Västsaharier förtrycks och diskrimineras på regelbunden basis.

Marocko hävdar att de har historisk rätt till Västsahara, men den internationella domstolen i Haag slog hösten 1975 fast att så inte är fallet. Ändå fortgår ockupationen och den västsahariska befrielserörelsen Polisario fortsätter sitt motstånd. De har lagt ned sina vapen för att kämpa den fredliga vägen. Deras främsta krav är att det ska genomföras en folkomröstning om Västsaharas självständighet bland dem som bodde i de västsahariska områdena 1974. 1988 kom Marocko och Västsahara, med hjälp av FN, överens om att en sådan folkomröstning skulle genomföras men sedan dess har Marocko stoppat alla FN:s planerade försök till en sådan.

Polisario spränger inga flygplan i luften utan arbetar för sin rätt på det sätt som västvärlden säger sig vilja – med politiska medel utan våld. Ändå bryr sig varken USA eller EU nämnvärt om Västsahara.

EU har förmånliga handelsavtal med Marocko, vilket är en stor skam. Unionen bör genast säga upp dem tills Marocko stödjer en folkomröstning enligt gällande FN-överenskommelse. Enligt folkrätten är det dessutom förbjudet att handla med varor som producerats av ockupanter på ockuperad mark, något som Marocko inte följer eftersom de våldsamt exploaterar Västsaharas rika fiskeresurser och mineralfyndigheter. EU bryter med största sannolikhet också mot detta på grund av att unionen inte tillräckligt noggrant kontrollerar var de marockanska varorna man handlar med kommer ifrån.

När jag 2003 var i flyktinglägren fanns det trots alla umbäranden ett stilla hopp. Men ju längre tiden går desto svårare blir det att genomföra folkomröstningen. Det är dags att EU gör verklighet av alla vackra ord om mänskliga rättigheter och internationell rätt – de är inte till för att pryda långa texter utan för att bland annat ge västsaharierna sina rättigheter åter.

Laila Naraghi
Kommer från Oskarshamn och sitter i SSU:s förbundsstyrelse

Det här är fjärde delen i en serie om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Tidigare delar publicerades 15, 22 och 29 juli.

8.02.2005

Torbjörn Nilsson del 2

Jag hittade Torbjörn på pressläktaren och blev så glad när han tacksamt tog emot det nya förslaget på internationellt program (D1-D11). Ungefär lika glad som när jag upptäckte hur god den där Magnumglassen med dubbelt chokladtäcke och kola däremellan var för några veckor sedan (jag köpte den på chans utan att varken jag eller expediten i affären riktigt visste om den var god eller inte - och gissa om jag blev positivt överraskad!)

Jaja, nu har han fått texten och jag blev väldigt glad som tog chansen.

Förresten, ni vet väl att ni kan följa SSU-kongressen från vår hemsida? Kolla in www.ssu.se. Debatten i plena handlar fortfarande om principprogrammet och just nu diskuteras ägande.

Live från SSU-kongressen: Torbjörn Nilsson från SvD

Inte trodde jag att jag skulle ha tid att blogga under SSU:s kongress, men uppenbarligen har jag det.

Det är kongressens andra dag och debatten i plena handlar fortfarande om principporogrammet. Jag följer debatten genom en direkt-TV-sändning här i rummet där förbundsstyrelsen har sina datorer. Igår hade vi utskottsarbete och jag är precis klar med att ha fört in en del av delegationernas förslag i förbundsstyrelens förslag till internationellt program (för er som han handlingarna är jag ansvarig för del D1 till D11 under En solidarisk värld). Eftersom jag nu har förmedlat det nya förslaget till delegationerna sitter jag mest och väntar på att få bisitta Vepsä under Bostadspolitiska avsnittet inom Välfärdsprogrammet. Det kan dock dröja eftersom Arbete ska behandlas innan Välfärd... Sedan ska jag träffa delegationernas representanter igen kl. 21.

Nåja, hittills går det bra känns det som. Ombuden verkar nöjda och organisationen flyter på bra (jämfört med organisationen kring ett sommarläger organiserat i Portugal är detta rena paradiset). Idag har jag också mött mannen, myten, legenden Torbjörn Nilsson, SvD - den svenska mediavärldens kanske främsta SSU-kännare. Han kom fram till mig här i utställningshallen utanför plena och presenterade sig. Tidigare har han endast ringt mig så jag har aldrig mött honom. Ärligt talat trodde jag faktiskt först att han var ett ombud eller röjare (de SSU:are som är här och kampanjar på stan och på stränder) här på kongressen. Men icke sa nicke. Vi pratade inte särskilt länge eftersom jag inte är intresserad av att ha en diskussion om de interna valförvecklingarna i SSU med någon från SvD.

Straxt efteråt gick jag och skrev ut "mitt" internationella program för att visa det för Torbjörn så att han kunde få något av större intresse att skriva om. Jag hittade honom dock varken i plena eller utanför. Ska testa igen. För nog är det mycket intressantare för media att skriva om globaliseringen, FN:s reformering, kampen mot HIV/Aids och liknande, än att skriva om enskilda SSU-kommuners nomineringar? Fast kanske håller det konservativa mediasveriges vakthund SvD inte riktigt med.

Nåja. Nu ska jag gå in i plena och se debatten live.

Icke-demokratin i Ryssland

(Veckokolumnen i Östran 29 juli 2005)

När jag slog upp tidningen den 9 maj trodde jag att jag drömde. På bilderna stod Europas ledare under en jättelik fana broderad med hammaren och skäran. Ledarna för vad som under Kalla Kriget kallades den fria världen såg förvirrade ut där de stod omgivna av alla symboler för Sovjetunionens kommunistiska diktatur. De liknade en bortkommen skara kusiner som gått vilse i ett museum.

Bilderna var från dagen före och firandet i Moskva av sextioårsdagen för segern över Hitler. Segern i all ära men varför sa ingen något om allt annat som omgav Sovjet? Inte mycket sades den 8 maj i år om Stalins pakt med Hitler som hjälpte Nazityskland, eller om den diktatur som ödelade Sovjet och dess satellitstater i ett halvsekel. Stalin var en mördare och diktator, precis som Hitler. Ingen verkade heller kritisera dagens ryska, tvivelaktiga demokrati.

Kanske fick alla EU-ledare en tillfällig minnesförlust från att de fått Putins ceremoniinbjudan till att de kommit hem igen, eller så var de helt enkelt bara fega. De baltiska staterna nyttjade tillfället för att rikta rejäl kritik mot Rysslands agerande nu och då. Estland och Litauen bojkottade tillställningen och Lettland deltog under protest. Dessa små länder vågade stort medan EU inte vågade alls.

Under 2002 studerade jag en tid i Ryssland och tillsammans med många andra upplevde jag då att landet befann sig i ett vägskäl just i begrepp att välja väg. Vi hoppades att Putin skulle ta den klart demokratiska vägen, men tji fick vi.

Sedan 2002 har mycket hänt och Putin har tydligt visat sin auktoritativa böjelse. Han har bland annat samlat mer makt i Kreml genom att se till att regionala guvernörer inte längre väljs direkt av folket utan utses på förslag av presidenten. Genom dramat som omgärdat oljemagnaten Chodorkovskij har Putin klargjort att han tar till hårdhandskar mot politiska motståndare – även om det sätter rättsäkerheten ur spel. I samband med presidentvalet i Ukraina gav Putin sitt odelade stöd åt den före detta auktoritäre och genomkorrumperade presidenten Kutjmas kandidat – Janokovitj. Direkt efter fuskvalet i november, innan alla röster hade räknats, gratulerade Putin Janokovitj till segern. Putins stöd visade sig ju dock vara otillräckligt eftersom Janokovitj förlorade i slutänden mot liberalen Jusjtjenko. I frågan om Vitryssland, Europas sista diktatur, sätter Ryssland inget nämnvärt tryck mot diktator Lukasjenka och hans vanstyre.

Europas ledare var fega i maj när de inte vågade rikta rejäl kritik mot Ryssland. De hade tillfället men trodde att de var ”diplomatiska” när de inte sa något. Det finns en missuppfattning kring begreppet ”att vara diplomatisk”. Diplomati är inte att säga det andra vill höra utan snarare att leverera sitt budskap på rätt sätt vid rätt tillfälle.

Ceremonin i maj hade varit ett ypperligt tillfälle för EU att visa sin ståndpunkt: Respekt för sin granne med otvetydiga krav på att denne respekterar demokrati och mänskliga rättigheter. Det hade varit en diplomati värd EU.

Laila Naraghi
Kommer från Oskarshamn och sitter i SSU:s förbundsstyrelse

Det här är den tredje delen i en serie om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Tidigare delar publicerades 15 och 22 juli.