SSU-kongress, Fateh och Labour i Linköping, ECOSY Summer Camp och Kinabonus

Govänner!

Jag kommer nu vara borta en tid från Internet och därför vara förhindrad från att blogga. På söndag far jag till Portugal för att förbereda årets ECOSY Summer Camp som genomförs den kommande veckan och som då samlar cirka tusen unga socialdemokrater och socialister från hela Europa. Under veckan kommer det att diskuteras en massa politik och ideologi, dansas och spelas fotboll, och mycket mer. Som vice president med portföljen för EU:s Gemensamma Utrikes- och Säkerhetspolitik har jag ansvar för seminarietältet International Solidarity Tent. Där kommer allt från världshandeln och MERCOSUR till Mellanöstern och EU:s Kinapolitik att behandlas.

ECOSY är en relativt ung organisation, bildad i början av 90-talet, och har därför inte färdiga programförklaringar om allting. (Detta gör det särskilt spännande att jobba med ECOSY och europeisk socialdemokrati, eftersom det känns som att vi verkligen får vara med och skapa något. Vilket är en helt annan historia.) Nåväl, ECOSY har ännu ingen färdig ståndpunkt om Kina och det är en av frågorna som kommer att behandlas i tältet jag ansvarar för. Frågan har diskuterats i ECOSY:s byrå (där varje medlemsorganisation i ECOSY, drygt 30 stycken, finns representerade) samt i presidiet (som fungerar som ECOSY:s VU och innehåller åtta vice presidenter samt president och generalsekreterare). Utifrån dessa diskussioner har jag satt samman en text som ska fungera som diskussionsunderlag för de vidare debatterna kring den unga europeiska socialdemokratins syn på Kina. Det är således inte uttryck för alla mina egna synpunkter, men det kanske kan vara intresse för någon i alla fall, särskilt för er SSU:are som jag vet kanske läser detta. Ett ställningstagande i frågan av byrån (som är det högsta beslutande organet mellan kongresserna som är vartannat år) kommer förhoppningsvis under hösten/våren.

Efter ECOSY:s kongress far jag nästan direkt till SSU:s kongress till Linköping. Det blir ett viktigt vägskäl för organisationen och veckan kommer antagligen innehålla många värdefulla beslut och diskussioner. Kongressen kommer dessutom att gästas av knappt 40 internationella gäster, däriblandpalestinska Fateh Youths generalsekretarer Fahmi och israeliska Labour Youths internationella sekretarere Rani samt israeliska Yachad Youths förbundssekretarer Uri. Det känns bra att kunna samla dem tillsammans med många fler från bland annat Italien, Indien, Bhutan, Ukraina, Vitryssland, Västsahara, Tyskland, Frankrike med flera. Jag är säker på att kongressen kan bli ett positivt avstamp för SSU:s verksamhet och politik! En del kallas mig optimist, själv föredrar jag att se på det som att jag vet att saker är möjliga om man bara vill och vågar.

Nåväl, har jag möjlighet och tillgång till Internet ska jag försöka göra en blogg eller två. Mina veckokolumner kommer att fortsätta publiceras på fredagar i Östra Småland de kommande veckorna, och kan också dessa dagar läsas på tidningens hemsida genom att där klicka sig vidare till "ledare". Tills dess: Kolla gärna in följande länkar om EU:s Kinapolitik.

- The EU’s China Policy
- “A maturing partnership : shared interests and challenges in EU-China relations”

Samt denna om EU:s associationsavtal (med anledning av dagens kolumn i Östra Småland, också publicerad här nedan):
- EU Association Agreements (EU-Mediterranean Partnership)

Och du som funderar över hur mina växter ska överleva i min lilla lägenhet: Tack och lov har jag en vän som ska bo där :)

Hej då på en stund.

Laila



FRÅN INFORMATION BOOKLET ECOSY SUMMER CAMP 2005 FIGUERA DA FOZ

Background information
On the Bureau Meeting in Luxembourg in April did the bureau ask the presidium to work on a position for ECOSY on China. Responsible vice president Laila Naraghi drafted a proposal of resolution on China, taking into consideration the different views raised at the Bureau meeting as well as the experiences of IUSY in this matter.

The text below is to start a discussion and to elaborate the China issue in ECOSY. It shall not be seen as anything that has been agreed upon in the presidium. The presidium wants to present this text to ECOSY members in order to better understand the opinions on China in ECOSY. The discussion coming out of the China seminar at the Summer Camp will enable the presidium to present a proposal of resolution on the Bureau meeting in London this autumn.

CHINA
China’s area is approximately as big as Europe and it’s 1,3 billion inhabitants constitutes the biggest population of one single country in the world. The regime of the country has since 1949 built up a remarkable power base; China posses nuclear weapons, holds a veto in the United Nation Security Council, is one of the strongest global economical actors and is since recently also a member of the WTO.

The size of the country and its population makes it natural for China to hold a lot of power, regionally and globally. The way China uses its power must, however, be questioned.
ECOSY has followed the development of China and the relations between the country and the European Union. The following matters are of great concern of ECOSY.

Reports from many international organisations say that human rights are violated on a daily basis in China. The country still uses capital punishment and the personal rights and liberties, such as freedom of speech, freedom of organising, freedom of the press and freedom of religion, are still to a large extent restricted.

Although has a positive development been taking place during the last years, for example has the situation for the press gone towards more pluralism and not less. The revolution of new technologies has been an important part of this. The legal system has also improved compared to the days of the Culture Revolution but China is still far from being a country with legal security. China’s economical system has developed from being a very strict planned economy to become what is called a "socialist market economy". This has opened the Chinese society to some extent and enabled more people to benefit from the advantages of economical progress. This opening is welcomed but not at all satisfactory. The economical development must be further deployed in order to utilise it in favour of democratic progress as well as it must be better shared among all Chinese citizens. Additionally must the large scale corruption existing in Chinese society be fought in order to achieve a true democratic system and a well functioning economic system.

All human beings must have the same rights and possibilities and the European Union must always protect the basic human rights, all around the globe. Nevertheless can democracy in one country only be created by the inhabitants of the country. Neighbouring countries and partners can only support this job, not do it by themselves. The European Union must therefore develop its China policy in the direction to support Chinese democracy. EU has a long and relatively good history of contacts with China. On the 6:th of May this year was the 30:th anniversary of the diplomatic relation between EU and the country. This relation must be carefully developed and embraced. The Round Table talks on Human Rights, between EU and China, must also be further developed, and enhanced.

ECOSY calls upon the EU to use all its relations with China to make the country take further steps towards democracy and a full respect of human rights. This must be done not only through the ordinary channels of the commission, the council and the parliament but also bilaterally through all contacts that the member countries of EU have with China. The EU must also raise the question, whenever it’s possible, in the UN and the WTO. As long as the Chinese government abuses human rights as today must EU also keep the embargo on weapons towards China.

The civil society is a crucial part of a vivid democracy and is therefore an important part of democracy development, also in China. European and national NGO:s should be encouraged to seek co-operation with Chinese NGO:s to establish contacts and networks. ECOSY calls upon the EU to support this kind of co-operation within its international aid policies. The diplomatic relations between China and EU must also be used in order to achieve this, especially in order to simplify exchanges between youth NGO:s in China and EU.

EU must also use it’s contacts with China to question the Chinese policies against Tibet. ECOSY calls upon the EU to use all its peaceful means to make China respect human rights in Tibet and also stop the occupation of the country.

China’s attitude towards Burma is important for the possibilities to reach a peaceful and democratic solution in Burma. The EU should use its relations with China in order to ask them not to protect the current regime in Burma.

China is an enormous global player whose positions can change large parts of the world politics and economics. The EU should therefore seek partnership with the country in the areas where this can be fruitful. The Communist Party of China has before shown interest in developing the UN in making it more authoritative and to have a stronger development focus. The CPC has also shown interest in enabling the UN to play a greater role in the wealth distribution. ECOSY means that the EU should co-operate with Chine in this areas.

ECOSY calls upon the EU to become a real global actor working for a better world for everyone. Therefore ECOSY calls upon the EU to develop its China policies to enable Chinese democracy and close co-operation with China.

Nyttja EU:s associationsavtal med Israel

(Veckokolumnen i Östra Småland den 22 juli)

Framför mig reser sig den stora muren. Den är åtta meter hög och byggd av betong. I den stekheta aprilsolen bränner det till mot mitt finger när jag rör vid den. Om några månader står den klar. Då ska den omgärdas av elstängsel, diken och strålkastare.

Man skulle kunna tro att det hela är en scen ur någon science-fiction-film, men tyvärr är det en del av verkligheten i Israel och Palestina. När den 66 mil långa muren är klar kommer den att skära rakt igenom palestinska byar och åkermarker på Västbanken. Palestiniernas odlingar skövlas och deras levebröd går om intet. På sina håll slår muren en ögla och stänger in små samhällen vars invånare förpassas till en enda dörr för att ta sig in och ut ur sitt fängelse – den israeliska ockupationen.

Muren byggs av Israel bland annat inne på palestinskt område. Israels högerregering säger sig bygga den av säkerhetsskäl men så länge Israel förtrycker palestinier kommer ingen mur i världen att kunna skydda dem från palestiniernas besvikelse.

Israel/Palestina-konflikten framställs av en del som omöjlig att lösa. I många stycken är det komplicerat, men i flera fall är det klart som korvspat. Inget land får ockupera ett annat eller bryta mot den internationella rätten. De som framställer konflikten som olöslig är ofta fundamentalister som inte vill nå en fredlig kompromiss.

Israel måste följa internationell rätt, upphöra med ockupationen och dra sig tillbaka till 1967 års gränser. De måste riva muren och genomföra samtal med det palestinska folkets företrädare. Palestinierna å andra sidan måste demokratisera sitt samhälle. Det är dock inte helt enkelt att göra under ockupation. Israel, som är den starkaste parten, måste därför bjuda till. Detta eftersom de ju har mer att bjuda på.

EU är en av Israels absolut viktigaste handelspartners. EU har ett särskilt avtal som uppmuntrar och underlättar handeln med Israel. I detta så kallade associationsavtal står i artikel 2 att "Relationerna mellan parterna, liksom föreskrifterna i avtalet självt, ska baseras på respekten för mänskliga rättigheter och demokratiska principer, som styr deras [parternas] interna och internationella politik samt utgör ett grundläggande element i detta avtal".

Om avtalet inte följs, till exempel om EU anser att Israel bryter mot de mänskliga rättigheterna, bör unionen påtala detta. Om Israel fortsätter att inte respektera vad parterna kommit överens om bör avtalet sägas upp. Om endera parten inte följer ett avtal är det ju fullt legitimt att säga upp det.

Associationsavtalen är kraftfulla verktyg EU kan använda sig av för att mana till respekt för mänskliga rättigheter. Det verktyget bör inte förbli oanvänt. EU är världens enda utomstående och trovärdiga aktör i Israel/Palestina-konflikten och det är därför dags att unionen ser till att följa de avtal man har upprättat med Israel. Det räcker inte bara att ha makt – man måste använda den också. EU:s sammanhållning har tidigare visat prov på att kunna riva murar, det är dags att göra det igen.

Laila Naraghi
Kommer från Oskarshamn och sitter i SSU:s förbundsstyrelse

Det här är andra delen i en serie om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Del 1 publicerades 15 juli.

LAGOM: del två - 'a puntino'

Det svenska ordet lagom (se blogg från 13 juli) är intressant att jämföra med sina motsvarigheter i andra språk. Dels för att de kan lära oss något om ordet i sig men dels för att det nog också kan lära oss något om det andra språkets kultur och ordförråd. Döm själva.

I alla mina lexikon fanns ordet lagom med. Vid uppslagsordet beskrev vissa lexikon det med en översättning och andra med ett liknande ord som översattes. Ibland tyckte jag det var intressant att också se hur det översatta ordets översattes till svenska i den motsatta delen i lexikonet:

ITALIENSKA
Lagom: a puntino; giusto
A puntino: lagom, precis
Giusto, -a: rättvis, rättrådig, rätt; riktig, lagom, passande

SPANSKA
lagom:
tillräckligt: suficientemente (i exempel om något som är lagom långt)
rimligt: razonablemente, medianamente (i exempel om ett prov som är lagom svårt)
allmänt: bien/perfectos

FRANSKA
lagom: comme il fant, assez, à point
assez: nog, tillräckligt, lagom, ganska, rätt [så]

TYSKA
lagom:
I [gerade] richtig, mässig (måttlig)
II recht (riktig), richtig (riktig), genügend (tillräcklig), ausreichend (tillräcklig), passend (passande, lämplig), angemessen (passande, lämplig)
III ~ är bäst: alles mit Mass und Ziel; det rätta (gyllene) ~: das rechte Mass, die goldene Mitte

RYSKA
lagom: Как раз; в меру; достатчно: подходящая (i exempel om en lagom stor lägenhet)
Как раз: just, precis
в меру: lagom
достатчно: tillräckligt, nog

ENGELSKA
lagom:
I adverb: just right (enough); sufficiently (tillräckligt); moderately (med måtta)
II oböjligt adjektiv: just right; enough (nog); sufficient, adequate (tillräcklig); fitting, appropriate, suitable (passande)

Svenska ambassader och eliter: Åslund och Algeriet

Igår satt jag och bläddrade i Anders Åslunds "Building Capitalism" som jag köpte och tog del av under min tid i S:t Petersburg. Efter alla turer fram och tillbaka om den svenska ambassaden i Brasilien kan jag inte låta bil att också tänka på alla de diplomatiska tjänstemän som är Sveriges representanter över hela världen.

Anders Åslund var en sådan. Han arbetade på svenska ambassaden i Moskva och fanns sedan med i den ryska regeringens ekonomirådgivares, Jeffrey Sachs, team som skulle "hjälpa" den ryska ekonomin att genomgå sin kapitalistiska chockterapi. Det sovjetiskryska systemet var helt klart genommögligt men att gå fråm en extrem till en annan är sällan lyckat - både på grund av den omskakande förändringen i sig och på grund av att extremer sällan är bra.

Jag undrar vilka arbetsuppgifter Anders Åslund hade när han arbetade på den svenska ambassaden i Moskva. Om de var av rådgivande karaktär eller representativ? Eller kanske bådadera? En tanke i rymden är ju i alla fall att Åslunds ekonomiska politik inte är särskilt representativ för svensk politik.

Ändock bör också Åslund få en eloge för sitt engagemang för Ryssland. Såvida han inte bara såg landet som ett jättelikt ekonomiskt labexperiment för att bevisa sin tes om kapitalismens överträffbara natur?

När jag var i Algeriet för några år för att besöka de västsahariska flyktinglägren besökta vi, mina resekamrater och jag, också den svenska ambassadören i Alger. Innan hade vi också mött flera algeriska demokratikämpar och oppositionsanhängare som var starkt kritiska till Bouteflikas repressiva politik. Vi lyfte detta med vårt lands ambassadör och ville höra hans syn på saken. Jag minns att det efteråt kändes som att vi hade fått ett algeriskt regeringstelegram uppläst för oss på perfekt svenska - för vad han sa var skrämmande likt den algeriska regimens berättelser.

Allt för många utlandstjänstemän umgås nog liiite för mycket med sittande elit i landet de befinner sig i. Det torde naturligtvis leda till att deras rapporter hem till Sverige är något vinklade och inte särskilt heltäckande för situationen i landet. Trist eftersom svensk politik då baseras och byggs på felaktiga uppgifter.

Men UD-tjänstemän är la också människor och inga superhjältar. Uppenbarligen.

Kärnfamiljsrabatt på Shell - konservatismens fäste

För en tid sedan trädde ju en ny lag i kraft om att butiker inte får sätta könsdiskriminerande priser. Varje dag till och från jobbet passerar jag en stor Shellmack. Utanför står en rejäl skylt som berättar om erbjudandet att man där kan köpa en liten barnmeny med korv och dricka till rabatterat pris (10 kronor) om man köper två vanliga menyer (sallad- eller korvmeny). Snacka om diskriminerande prissättning. En ensamstående förälder köper ju knappast två vuxenmenyer och kan ju då heller inte få barnmenyn till rabatterat pris utan måste köpa det till fullpris (ca. 20 kronor). Erbjudandet är en tydlig kärnfamiljsrabatt!

Fast å andra sidan är det ju inte många ensamstående föräldrar som har råd att äta ute och gå och köpa mat på mackar. I alla fall inte om de har hela försörjningsansvaret.

Kvinnor har tagit sin in i den politiska och adminstrativa sfären vilket de senaste decennierna fått mer och mer effekt på svenskt politiskt liv. När det politiska livet anpassas för att också möjliggöra för ensamstående föräldrar att på ett enklare sätt kunna delta kanske också denna prisdiskriminering försvinner på initiativ av ett gäng nitiska tjänstemän. Vem vet.

Fast om så sker kommer nog alla svenska Buttiglioni-wannabes att gå i taket. Inte så mycket för att den så kallade fria prisbildningen än mer kringskärs utan på grund av att det är ännu ett steg mot den priviligerade kärnfamiljens likställning med andra familjekonstallationer. Hehe.

Judehat på film och scen, Al Pacino vs. Dramaten

Skillnader mellan "Köpmannen i Venedig" på Dramaten och på bio

På väg hem från Dramaten i torsdags efter att ha sett Köpmannen från Venedig såg jag att samma berättelse går på Sagabiografen i Stockholm med Al Pacino i huvudrollen som juden Shylock. Min nyfikenhet över hur svensk skildring av judehatet i berättelsen skiljer sig från den brittiska tolkningen gjorde att jag igår såg filmen.

Skillnaden mellan svensk och brittisk/amerikansk skildring
Skulle anglosaxisk film skildra det judehat som beskrivs i Köpmannen från Venedig på samma öppna och ogenerade sätt som Dramaten gjorde? Ärligt talat trodde jag att den brittisk-amerikanska skildringen skulle vara mer slätstruken. Men å andra sidan: Det går inte att berätta Shakespeares historier på ett slätstruket sätt, och det går inte att skildra Köpmannen i Venedig utan att också skildra antisemitismen.

Redan när filmen började startade den med en förklarade text om judars situation i Venedig i slutet av 1500-talet. Texten berättar hur judar föraktades och diskriminerades samt tvingades leva i getto och bära röda hattar i vissa sammanhang. Något sådant gjordes inte på Dramaten.
I övrigt var judehatet nästan lika påtagligt i filmen som i pjäsen. Shylock beskrivs i båda som en girig, rik, något känslokall och mycket stolt jude. Inte som en människa, utan som en jude. Shylocks egna ord speglar "den typiska juden" precis som den framställdes i Hitlertysklands biologiböcker. Han återges som en pengatörstig igel som lever på andra med hjälp av ocker. I förtexten till filmen förklarades också judarna i Venedigs behov av att ta ocker på grund av deras situation och de regler som omgav dem – sådan motsvarighet fanns inte i Dramatens uppsättning.

Också motspelarnas repliker och ageranden speglar judehat. Antonios spott i Shylocks ansikte i början av filmen visas inte på Dramaten utan där återberättas bara händelsen i en senare scen, I båda uppsättningarna finns dock Antonios ord till Bassanio (Antonios skyddsling som gifter sig med Portia) i rätten, när Bassanio har försökt resonera med Shylock för att få denne att släppa sitt krav på att få ett skålpund av Antonios kött. Antonio säger: "Glöm inte bort att du talar med en jude." Hela församlingen förstår att Antonio menar att det är lönlöst att diskutera med en sådan byracka som Shylock. Också i denna stund, sekunder innan han tror att han ska dö, förtalar han Shylock. Men om man inte gör det då, i medeltidens Venedig, när gör man det annars? Också efter att Antonio friats och även blivit situationens herre av ett underfundigt sätt att vränga lagen, förolämpas Shylock dubbelt: Antonio och dogen väljer att dels hedra den kristna man som tog Shylocks dotter Jessica och dels att tvinga Shylock att döpa sig.

I filmen framställs Shylock som en betydligt mer sammansatt karaktär än vad han görs på Dramaten. Beror det på att det kanske är enklare att återge nyanser på film än på teater, eller beror det på Storbritanniens/USA:s och Sveriges skilda historia? Jag upplever det som att det i filmen ges större tolkningsmöjligheter kring Shylocks person än på scenen. Det blir tydligt precis i stunden när Shylock upptäcker att hans dotter Jessica har rymt tillsammans med en kristen man och samtidigt plockat med sig hela Shylocks förmögenhet. Mellan tårarna skriker han "Jessica! Mina dukater! Jessica! Mitt guld! De har tagit mitt guld!" I biosalongen funderar jag på om det är Jessica som är hans guld eller om det är dukaterna han skriker efter. Det gör jag inte på Dramaten.

Samtidigt beskrivs Shylock som en betydligt godare man i början av teateruppsättningen än i början på filmen. På Dramaten förändras Shylock under historiens gång vilket inte är lika tydligt i filmen. I pjäsen framgår det att Shylock inte alls menar allvar med att han ska ha rätt till ett skålpund av Antonios kött om han, Antonio, inte betalar tillbaka de 3000 lånade dukaterna inom tre månader. Dramatens Shylock menar att det exemplet är ett skämt för att visa på sin vilja till förlåtelse (för Antonios spott i ansiktet dagarna före). Genom att föreslå en osannolik ränta som han inte skulle ha någon nytta av och därför heller inte vilja utkräva menar Shylock att han visar att han inte vill ha någon ränta alls. I filmen framställs det främst som en dryg kommentar från Shylock som sedan följs av fler dryga kommentarer.

Största skillnaden
Den största skillnaden mellan skådespelet och filmen är ändå att filmen skiljer mellan judar och Shylock på ett helt annat sätt än vad som görs på Dramaten där Shylock ensam skapar bilden av judar som grupp. Också detta blir tydligast i rätten, i slutet av berättelsen. Både dogen, domarna och "professorn" (som i själva verket ju är fagra Portia – Bassanios nyblivna hustru) försökte övertala Shylock att släppa sitt krav och sin rätt enligt reversen att få ett skålpund av Antonios kött, men ingen lyckas. De ber honom att enbart ta de den dubbla summan av de utlånade dukaterna, men det är lönlöst. Shylock är fast bestämd att lagen ska följas och att han har rätt att utmäta sin hämnd enligt reversen. I filmen är rättssalen fylld av folk, också många judar är där för att se på rättegången. Att de är judar förstår biobesökaren av att de bär röda sammetsmössor. Flera av judarna ser ledsna ut över Shylocks oresonlighet och några närbilder visar hur en del av dem suckar och tar sig förtvivlat för pannan. Detta har ingen motsvarighet på Dramaten. Där återfinns enbart en judisk vän till Shylock som bevittnar rättegången. Denne röner ingen större uppmärksamhet där han står i ena hörnets mörker, nedanför scenen.

Kanske önskar filmregissören på detta sätt visa att alla judar inte är som Shylock. Något som inte kan göras på annat sätt eftersom Shakespeare inte verkar ha gett många andra judar några repliker, med undantag för Shylocks dotter Jessica.

Jessica - kvinna eller jude? Både och.
Jessicas karaktär bidrar inte framför allt till hur bilden av judar framställs. Mest på grund av att hon ju överger sin judiska tradition genom att rymma med Lorenzo, en kristen man, och för att hon själv sedan också blir kristen. Men också på grund av att både teateruppsättningen och filmregissören fokuserar mer på att hon är en vacker kvinna än att hon är av judisk härkomst. I filmen är hennes roll i berättelsen dock betydligt mer undanskymd än på teaterns där hon närmast har en av huvudrollerna. Filmen framställer det inte heller som att Jessica är enbart lycklig med sin rymning, vilket Dramaten ensidigt gör.

Filmen lämnar mer öppet för publiken att fundera kring Shylock. När Jessica rymt sände Shylock iväg en man för att finna henne. Han kommer tillbaka tomhänt men med mycket information. Bland annat berättar han hur Jessica på en krog långt borta bytte bort den turkosring Shylock gett henne (och som han i sin tur fått av sin döda fru, Jessicas mamma) mot en apa. Shylock blir ursinnig med lugnas av spejarens nyheter om att Antonio verkar ligga risigt till eftersom flera av hans skepp ser ut att ha förlist. Något som ju kommer att leda till att Shylock kan ta ut sin ilskna hämnd på honom eftersom ANtonio då inte kommer att kunna betala tillbaka de 3000 dukaterna.

Avslutningsscenen i filmen visar hur Jessica tittar ut över havet och vrider på sin turkosring på fingret. Uppenbarligen bytte hon inte bort den mot en apa. Efter filmen på vägen hem funderar jag på om Shylocks spejare ljög om ringen för att göra Shylock mer arg än ledsen på sin dotter, och för att trissa Shylock att hämnas Antonio? Kanske stod spejaren i skuld hos Antonio och ville gärna se honom död? Var detta regissörens sätt att berätta att Shylock också blev lurad? Det grämer mig att jag inte minns hur budbäraren såg ut. Bar han en röd sammetsmössa, var han jude eller kristen? Var detta ett sätt för regissören att lite generat be om ursäkt för Shakespeareverkets upplevda antisemitism?

För att reda ut detta måste jag se om filmen. Och det har jag ingen lust med. Trots att den i många stycken var både välspelar och spännande höll jag på att somna vid bröllopsmiddagen mellan Portia och Bassanio, så det får helt enkelt vara. Dessutom är det så dyrt att gå på bio.

Shakespeares ansvar?
Visst har jag hört om Köpmannen i Venedig förut och dess kanske tvivelaktiga karaktärsdrag. Men det har aldrig påverkat min syn Shakespeare som för mig är en fantastisk författare och vars verk jag njutit av både i bokform, genom filmen och som pjäser – jag har till och med själv spelar Shakespeare för några år sedan (jag var Benedict i Mycket Väsen för Ingenting).

Gjorde Shakespear något fel när han skrev detta? Och i så fall, hur mycket fel gjorde Dramaten och brittisk filmindustri som valt att återuppliva berättelsen? Var går gränsen för självcensur inom kulturen?

Jag är i alla fall glad över att varken Dramaten eller britterna/amerikanerna censurerade sig från att dramatisera verket. Precis som de tidigare gånger när jag har fått uppleva Shakespeare vet jag att jag och många andra är så mycket rikare nu än vad vi var innan.

Men som kontentan av en av Portias finurligaste repliker beskriver:
- Om det vore lika enkelt att göra det man borde som att veta vad man borde, vore livet lite enklare att förstå sig på.

Använd EU:s GUSP

(Veckokolumnen i Östra Småland den 15 juli)

Rapporteringen från Irak om amerikanska bomber som mördar civila har blivit vardagsmat. Amerikanarnas så kallade initiativ i Israel återkommer också då och då i nyhetsflödet liksom USA:s ageranden i vart och vartannat land. Ena dagen handlar det om amerikanska militärbaser i Turkiet för att nästa dag cirkulera kring USA:s syn på Latinamerikas utveckling. Vad man är tycker om den amerikanska utrikespolitiken kan ingen säga emot att den är riktigt aktiv.

USA dominerar helt enkelt världspolitiken. Tyvärr, eftersom de principer som vägleder amerikanarna varken sammanfaller med respekt för mänskliga rättigheter eller med internationell rätt.

Det behövs en demokratisk motvikt till USA på den internationella arenan. Framför allt för att ge alternativ till USA:s hormonstinna utrikespolitik. Men också för att enbart ett demokratiskt balanserande av USA:s ställning kan ge makt åter till FN.

En sådan motvikt är, och ska vara, EU. EU:s utrikespolitik är mer demokratiskt inriktad och hyser större respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter än USA:s. Det säger egentligen inte så mycket, och faktum är att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik i många stycken också måste förbättras.

Ändå tror jag på en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för vårt EU – 25 röster väger tyngre än en. Detta förutsätter dock att EU:s beslut fattas demokratisk samt att EU verkligen använder sin starka stämma. EU ska inte utkräva tystnad från sina medlemsländer utan erbjuda buller och bång i en gemensam kör. Det kräver dock ännu en sak: Aktiva medlemsländer. Innan ett EU-beslut är fattat kan och måste Sverige tillsammans med andra skapa en EU-linje vi vill ställa upp på. Det kan inte överlåtas åt EU-kommissionens tjänstemän utan medlemsländerna måste bryta sig in på detta område. Det kräver hårt arbete från den svenska regeringen, men det är ju deras jobb.

EU:s utrikespolitik är idag på många områden inkonsekvent och förödande. Unionen står tysta inför den marockanska ockupationen av Västsahara och yppar inte heller många ord om Israels ockupation av Palestina – detta trots EU:s mäktiga handelsavtal med båda Marocko och Israel. I många fall väljer EU också hellre att stå tysta – trots utrikespolitiska katastrofer – istället för att bedriva aktiv diplomati. Det gäller till exempel Ryssland.

Det finns ändå exempel på när EU:s utrikes- och säkerhetspolitik varit del av positiva händelseutvecklingar: Spanien under 1970-talet liksom i Grekland efter militärregimen. Aktiviteterna på Balkan i allmänhet och i Turkiet och i staterna i forna Jugoslavien i synnerhet, har också burit frukt. De initiativ som tagits i Libanon och Palestina går i rätt riktning men är bara småfisar jämfört med det engagemang som behövs.

Kommande fyra fredagar ger jag mina receptförslag på hur EU:s utrikespolitik relativt enkelt skulle kunna stärkas och förbättras för att gynna demokrati och mänskliga rättigheter. Följ med till Israel, Västsahara, Ryssland och Turkiet. Packa väskan!

Laila Naraghi
Kommer från Oskarshamn och sitter i SSU:s förbundsstyrelse

Spanska filmtips till Nuder och Finansen!

Med bara några dagars mellanrum har jag sett två så olika spanska filmer som båda blivit rosade och prisbelönta med Goya awards. Belle Epoque (Fernando Trueba) och Los Lunes al Sol(Fernando Leon de Aranoa med Javier Bardem och Luis Tosar).

Den första om fägring, kärlek och förlustan - riktigt oskuldsfullt berättande om hur ett liv kan te sig om man ger sig hän åt att finna njutning. Jag tycker att den är ganska typisk för tidsandan för sitt sätt att visa uppenbar förtjusning över fritt leverne, den kom ut 1992 - bara 17 år efter Francos död.

När jag sedan skulle se Los Lunes al Sol så kunde jag, trots allt grått och all misär, inte få nog. Den tar på arbetslösheten som om den vore en egen varelse; beskriver dess uttryck, resultat och förbannelse. Jag önskar att typ Pär Nuder (eller i alla fall någon på Finansen) skulle se den - det skulle kanske kunna hjälpa honom att förklara arbetslöshetens helvete. För bakom alla dessa siffor och allt snack ryms människorna vars själar förgörs. Männen i filmen löper mental amok på sina olika personliga sätt. Ändå kan jag inte låta bli att förälska mig lite hemligt i Santa (fast inte på samma sätt som Nata), särskilt efter hans eldiga tal på baren om idén med organisering och enighet.

Fast jag gillade nog ändå Fernando i Belle Epoque mer, det är liksom enklare. Och är det något båda filmerna verkar hylla så är det enkelheten och dess ljuva liv.

LAGOM: del ett

Jag har länge gäckats av ordet LAGOM - det är så ofattligt, ogreppbart, men ibland också alldeles perfekt. Detta trots att det väl ändå finns någon typ av motsatsförhållande mellan 'perfekt' och 'lagom'. Kanske inte helt motsatt i semantisk mening, men i meningen att de inte alls sammanfaller.

Perfekt är ju något som är fulländat. Och lagom, ja, det är ju lagom.

När människor i andra länder bett mig beskriva Sverige har jag ofta velat försöka förklara ordet lagom - men det är svårt. I många europeiska språk finns ingen tillfredsställande motsvarighet, varken rent språkligt eller kulturellt (med svenska lagom-ögon sett).

När jag tänker på LAGOM tänker jag på Jantelagen, svenska uppförandekoder/vett och ettikett, svensk socialdemokrati, och på de svenska årstidernas balanserande framtoning. Ordet för just mina tankar till balans - men jag har inte riktigt landat i om jag tycker att ordens betydelser är besläktade. Balans förutsätter ju att något balanseras, medan något som är 'lagom' inte behöver balanseras. Eller så är det precis det som behövs. Inget/ingen kan vara 'lagom' hela tiden. Allt/alla måste ju få överdrivas/ösas på/överväldigas för att känna att det/den existerar. Ju.

Jag tror att det är detta som räds många i mötet med andra kultursfärer - som (enligt svenska lagom-ögon sett) inte alls är lagom utan alldeles till bredden fyllda av glädje, eller sorg, förlustan eller förtappning. De är inte alls perfekt avvägda för att passa måttet 'lagom'. Kanske räds svenskt samhälle för att inte veta hur man BALANSERAR alla dessa överdåd på ett skickligt (lagom?) sätt. Raden av exempel kan bli många, men ett kontroversiellt exempel är synen på alkohol samt olika kulturers sätt att hantera drogen.

Lagom gäckar mig. I jakten på vad Sverige och svensk socialdemokrati egentligen betyder dyker begreppet upp överallt. Ämnet är på intet sätt uttömt.

Dagens kulturinslag (Morrison) och bristen på politisk agenda

Lilla Sportspegeln sänder något typ av specialprogram så här under sommaren och igår handlade det om att vinna och förlora i sin idrottsgren. Appråpå det sa en kille, Johannes, som spelade ishockey och nog var 11-12 år, någonting i stil med:
- Det viktigaste är att försöka och göra sitt bästa. Och att ha roligt.
Väl talat tyckte jag.

I politiken undrar jag ibland om alla verkligen försöker sitt yttersta för att förverkliga sina valprogram och löften. Alla riksdagsledamöter till exempel - använder de alla sina möjligheter på bästa tänkbara sätt för att förändra samhället och världen i den riktning de sa sig önska i senaste val? Då och då får jag liksom en känsla av att många politiska företrädare, det gäller också statsråd och kommunpolitiker, saknar en politisk agenda som de följer. Intrycket är snarare att de försöker klara sig bäst de kan i den politiska villervallan och klamra sig fast vid den sjöved de finner närmast.

Lika tragiskt är att jag inte ens tror att de njuter av alla sina möjligheter och att de inte alls har det "roligt".

I sann barnprogramsanda ges här också lite dikt och sång (precis som i det där programmet när man var liten där barn i röda tröjor sjöng).

Dessa har jag fått av dear Ákito som fått dem av en gammal idol. Här i ganska fri tolkning:

Lions in the streets
and roaming,
Dogs in heat,
rabid foaming.
A beast caged in the heart of the city.
The body of his mother
rotting in the summer ground,
he fled the town...

* * *

We came down the rivers and highways
We came down the forests and falls
We came down from Carlson and Springfield
We came down from Phoenix enthralled

I can tell you the names of the Kingdom,
I can tell you the things that you know
Listening for a guest full of silence,
Diving back into the Fame.

* * *
House upon a hill,
moon is lying still
Shadows of the trees
witnessing the wild breeze
Run...
let's run...
Dead president's corps in the driver's car,
The accident one runs blue and sour
C'mon along, we're not going any far
to the East, to meet the Czar!

Känner makten till Tage Danielsson?

Om jag får barn ska det nog heta Magnus, tjej som kille, det spelar ingen roll. Jag blev så glad i morse när jag slog på datorn och såg att en Magnus hade kommenterat min blogg. Kanske jag blev lite väl förtjust, men det kan jag bara inte rå på.

Hittills har många mailat och kommenterat min blogg direkt till min mail - det är kul - men det är ju roligare om fler kan ta del av diskussionen. Och jag har inte direkt lust att ge alla tillgång till min mailbox. Sorry, någon annan gång kanske. Tills dess sträcker sig inte mitt digitala nytänkande längre än till att jag bloggar.

En kommentar jag fått är från min klassföreståndare (egentligen hette det mentor) som jag hade på Oscarsymnasiet. Han mailade en sann vers av Tage Danielsson:

För den trötta samhällskroppen
Vore kanske bästa boten
I fall tankarna i toppen
Kom från roten

- Vem underrättar berörda parter? Du eller jag?

Vi hotar också demokrati och öppna samhällen

Min vän som arbetar i det brittiska parlamentet kunde inte lämna byggnaden igår. Hon kunde inte meddela sig per telefon eller ta reda på hur hennes familj och vänner mådde. Men hon lever.

Jag säger det som alla säger: Det fruktansvärda som genomfördes i London igår är ett hot mot demokratin och vårt öppna samhälle.

Men låt oss försöka också gå bortom detta och den exakta politiska korrektheten.

Det sätt vi lever på här i väst - med ett enormt välstånd som i mångt och mycket grundar sig på en utslagning av ekonomiskt fattiga människor och samhällen, en orättvis världshandel och ett ödeläggande av vår jords biologiska mångfald - det är ett hot mot demokratin i andra delar av världen.

Vårt sätt att leva utgör en del i den förtryckande struktur som håller nere miljontals människor världen över, särskilt i Afrika. Detta legitimerar givetvis inte att bomber sprängs i New York, Madrid eller London. Detta resonemang har faktiskt inte mycket med dessa bombdåd att göra. Det är egentligen en annan historia. Varför jag ändå vill skriva om det är för att det både är tragiskt att vårt samhälle hotas av icke-demokrater och att vi själva hotar demokratin - och att det senare aldrig uppmärksammas.

Religiösa extremister hatar demokrati. Men det gör inte vi - därför borde vi se till att göra allt vi kan för att stötta öppna demokratiska samhällen i alla delar av världen. Det innebär bland annat att ändra våra levnadsmönster.

Bloggen och en utdöende partistruktur

(Veckokolumnen i Östra Småland den 8 juli)

Den senaste tiden har en hel flora av olika bloggar blommat upp på Internet. En så kallad blogg kan definieras som en webbaserad publikation som uppdateras regelbundet, ofta dagligen. Bloggen innehåller personliga tankar och åsikter som "bloggaren" vill dela med sig av och vanligtvis är inläggen ganska korta till sin natur.

Fenomenet är utomordentligt modernt. En del kallar det en fluga. Riktigt så enkelt är det nog inte utan bloggtrenden verkar vara en del av något betydligt större som håller på att ske inom svenskt politiskt liv.

Till sin form är bloggar personliga och stöpta i en individuell form. Det i sig är relativt nytt i svensk samhällsdebatt. Nog kan det kopplas samman med den mer personfixerade utveckling som tog fart med personvalet och dess möjligheterna att kryssa kandidater, men bloggandet verkar också gå djupare.

I en tid där många partipolitiska ledarskap ses med allt mer kritiska ögon av sin medlemskår är det symtomatiskt att just många partiaktiva bloggar. Partier och förbund var under förra seklet naturliga fora för människor att vända sig till för att göra sina röster hörda men det är ingen nyhet att så inte längre är fallet. Partier ses snarare av många som hierarkiska och sega maktapparater där mycket är bestämt i förhand. Medlemmar som ändå går med och deltar präglas av samhällsstämningen och är betydligt mer individualiserade än tidigare decenniers medlemskårer. Få partiledningar kan kräva total lojalitet utan ifrågasättande, och om de gör det får de det svårt. Istället för knutna nävar i byxfickan skapar till exempel tangentknapprande fingrar blogg efter blogg.

Visst finns det nyanser i allt detta. Ifrågasättande medlemmar har alltid funnits men kanske var det mer accepterat när partierna var större och mäktigare. Särskilt i förhållande till dagens inte sällan ganska maktlösa partistrukturer. Min bild av bloggar kanske är idealiserande – särskilt i jämförelse med det cyniska förhållningssättet att bloggar ju också kan användas som individuella reklampelare istället för som aktiva påverkansplank. Allt detta förtar dock inte charmen av det myllrande åsiktsliv bloggen som uttrycksform, via det nästan gratis Internet, öppnar upp för och frigör. Vid sidan av detta tror jag att bloggarna är ett uttryck för en betydligt större förskjutning från parti till person än vad vi har sett exempel på tidigare.

Jag hoppas att bloggen, som är en finurlig och modern uttrycksform, inte ska användas för att urholka vår representativa demokrati. För att kunna vara en del av bloggandets utveckling, och eftersom jag tycker mycket och gillar det skrivna ordet, har även jag börjat blogga. Ta er gärna en titt på min blogg (http://lailanaraghi.blogspot.com/) och lämna ännu hellre kommentarer. För det är det fina med saken: Bloggning möjliggör än fler intressanta och viktiga politiska diskussioner som kan spräcka hål på den grå asfaltsytan ovanpå den partipolitiska vardagstrottoaren.

Laila Naraghi
Kommer från Oskarshamn och sitter i SSU:s förbundsstyrelse

Min barndoms bajsbruna jacka försvarades av Beatles och Morfar

"Vems är den här bajsbruna jackan!?"

Jag påmindes av min s.k. klasskompis Pernillas skrik i åk 4:a-korridoren när jag kom hem igår och slog på TV:n och programmet Second Hand precis startat på SVT. När jag var liten hade jag bara ärvda kläder, alternativt plagg från Jåpen. Jåpen var Oskarshamns enda riktiga second hand-affär (för er oskarshamnare som läser detta låg Jåpen på Hamngatan, snett mittemot nuvarande Kråkan). Därifrån kom många av mina kläder. Jag tror att jag fick mina första "nya" byxor när jag gick i 6:an. Det var ett par randiga hängselbyxor från Rabbit tror jag. Jag minns hur tillfreds jag blev.

Visst var jag tillfreds innan med, och mina ärvda plagg förhindrade mig inte från att ha sköna barndomsår: Faktum är att Pernillas skrik inte betydde särskilt mycket utan vi, jag och de flesta andra, lekte på som vanligt och snart kom också hon för att delta. Jag tror jag hade tur för jag fick från 2:an till 9:an gå i en fantstiskt fröjdefull klass där jag stormtrivdes - på kvällar och lov längtade jag till att skolan skulle börja igen.

Nog hände det att jag kände mig annorlunda - detta var ju innan var och varannan elev hade utländska namn. Men till min hjälp hade jag mina coachar Beatles. Många av mina minnes utspelar sig just till tonerna av deras musik. Jag gick från att börja lyssna på tidiga Beatles och ju äldre jag blev desto mer lyssnade jag på deras senare verk - ungefär samma utveckling som de flesta har. De förstod sig på det här med att vara annorlunda.

Det gjorde också min morfar (Otto Walther - för er vuxna oskarshamnare). Hans älsklingsfärg var brunt. "För då syns det inte om man ramlat i hundbajs" sa han smilandes. Han var präst och tysk- och filosofilärare, slickade av tallriken bakom salongsdraperiet och hade ett mycket stökigt skrivbord. Han var omtyckt av många långt utanför skola, kyrka och släkt. Men jag antar att det fanns de som flinade åt honom.

Men som Homer Wells (Tobey Maguire) säger i Ciderhusreglerna: I am happy that I can amuse you. En eftersträvansvärd och stoisk inställning min morfar hade. Fast det är inte direkt enkelt att alltid tänka så när någon gormar ut att man har en bajsbrun jacka. Särskilt inte om man är 10 år.

Gråa nyanser i Sverige skapar grått Europa

Scenen är ett vitt rum med ett skrivbord placerat i mitten. Skrivbordet ser precis ut som ditt och bakom sitter en mörk kvinna i 30-årsåldern som arbetar. Telefonerna ringer och datorn plingar ständigt till av nyinkomna mail. En radio står på någonstans i bakgrunden.

Det knackar på dörren och en ung man stiger in. Han är välkammad och verkar känna alla nyanser av grått som han är klädd i från topp till tå. Glasögon balanserar på nästippen.

[Den unge mannen]
- Var är Jochen? Jag skulle behöva få tag på honom för att diskutera lagrådets kommentar till den senaste utredningen om Europas effekter på vår korvindustri?

[Den mörka kvinnan]
- Han är bortrest på semester och går att nås, i nödfall, via sms.

- Just det, han är i Europa va?

- Ja, det är han. Men det är ju å andra sidan vi också. Han befinner sig just nu i Ungern. Jag kan försöka nå honom, men du måste vara mer precis. Vad menar du med "Europa" och hur definierar du "vår".

[Mannen harklar sig.]

- Jaha, jag tror att du inte riktigt förstår. Det är bäst att jag kontaktar honom själv.

[Mannen smiter ut och det låter precis som ett par råtttassar mot det nypolerade golvet. Kvinnan lyfter sin telefon och ringer sin chef och de skrattar båda gott åt saken.]

/// *** ///

Fortfarande råder en stor distans mellan Sverige och Europa. När ska Sverige, med allt vad det innebär, inse att vi tillhör något större. Att vi inte bara är en ö som kan klara oss själva. Att vi både hör till Europa och världen. Och när kommer alla svenska myndigheter och departement förstå det?

UNE AUTRE EUROPE
POUR UN AUTRE MONDE

Så löd det franska socialistpartiets ungdomsförbunds valbudskap inför Europaparlamentsvalet förra året. "Ett annat Europa för en annan värld." Fransmännen är kanske inte de största internationalisterna, med sin imperialistiska historia nog så levande, men här var det fullträff.

Ett annat Europa måste nås för att kunna skapa en annan värld. Och Sverige är en del av Europa och berörs lika mycket av denna enkla, men svåruppnåliga, utsago.

S-rosen enligt Kahlo, Modigliani och Markevärn

Det är fascinerande att se hur olika filmskapare skildrar andra konstnärer. Jag såg nyligen Modigliani på bio och kunde inte låta bli att jämföra den med Frida (filmen om Kahlo) som jag återigen har blivit våldsamt förtjust i efter att ha fått den i födelsedagspresent förra veckan. Särskilt intressant är det att se hur Diego Riviera och just Frida ses av Davis i filmen om Modigliani. Där upplever jag Riviera enbart som en fet man med ganska trög fattningsförmåga medan Friducha bara skymtar förbi utan att öppna munnen.

I filmen säger Modigliani till sin Jeanne att han först kommer att avbilda hennes ögon i porträttmålningarna när han känner hennes själ. Något han också gör i filmens sista tavla till tävlingen i Paris och som leder till oöverträffbara applåder, storslagen bakgrundsmusik och äkta tårar. Men ändå tycker jag att det är lite fräckt. Frida Kahlo lär ha sagt: "Jag målar självporträtt för jag är den person jag känner bäst."

Kanske tänkte Modi aldrig i dessa banor, eller så kände han helt enkelt inte sig själv bättre än andra.

I senaste Plaza (nr 6 jun-aug) finns på sidan 22 en mindre artikel bestående av tre miniintervjuer med tema: "Hur fula är partilogotyperna?"Anna Markevärn (grafisk formgivare) och Helena Nordborgs (illustratör) åsikter går åt samma håll. Den första tycker att s-rosen är "obegriplig" och frågar sig om det är en "skrattande gubbe eller en ros" medan den andre tycker att den är helt hemsk och menar att den ser "maskäten och jätteful" ut. Nathalie Baruste (också grafisk formgivare) tycker dock att rosen är den bästa partilogotypen för att den "står för något positivt som lockar med löften om kärlek och lojalitet".

Var har då Friducha och Modi med rosen att göra? Antagligen ingenting, eller precis tvärtom, just väldigt mycket. Är rosen ett självporträtt utan ögon? Enligt Kahlo och Modigliani.

Smeta inte ut bakgrunden till ev. kaos p.g.a. G8-mötet

Läste på Text-TV igår vad den skottska polisen tyckte om att Bob Geldofs, mannen bakom helgens musikdemonstration mot fattigdomen i Afrika, hade uppmanat en miljon att demonstrera under G8-mötet i Gleneagles i veckan. De tyckte det var oansvariigt. OANSVARIGT. De tyckte det eftersom demonstrationerna, enligt dem, bara skulle leda till kaos och kravaller.

Hrmmpf - var det inte så det stod i barndomens serietidningarna när Skalman eller Musse Pigg fnös åt något?

Det är ju de rika ländernas - alltså bland annat G8-ländernas - beteende som är OANSVARIGT. Deras agerande leder till fattigdom, krig och död. Kaos och kravaller är givetvis inte rätt i detta sammanhang, men låt oss inte glömma bort roten till demonstrationerna: G8-ländernas till synes totala apati för världsfattigdomen.

Studiebesök på Östermalm - utomhus

Har precis varit på promenad på Östermalm eftersom jag vill lära mig mer om Stockholm innan jag flyttar härifrån. Det kändes som att vara på studiebesök (det gör i och för sig hela min vistelse här i huvudstaden, men detta gjorde det alldeles särskilt mycket).

Jag kom att tänka på Kullenbergs "Överklassen i Sverige" och tackade svensk modern historia för att den svenska adelns domäner och traditioner är hyfsat utrotningshotade. Tack och lov för att de är utrotningshotade och inte fridlysta. Jag hoppas att det också en dag, ju förr desto bättre, blir fallet för den kungliga familjens domäner och traditioner.

På Linnegatan hängde Financial Times och dinglade på en vågrät dörrhandtagsstång. Precis som Metro brukar hänga och dingla på de gula väggstängerna i tunnelbanevagnarna.

Som en oas i den torra öknen reste sig Historiska Museet där mitt bland alla stenborgar. Det erbjöd välfärdssveriges fria inträde till museet, gratis toa och gott vatten. Jag hörde till och med ett par prata blekingemål om bilar - man är glad för det lilla när man fått nog av överklassens territorium.

Istanbul, Beirut, Tel Aviv - handtag, famntag, klapp eller kyss?

Just i kolumnen här nedanför skriver jag om ett krossat sexistiskt glastak i Istanbul. Jag tycker ändå att världsmetropolen Istanbul gärna kan få några till rader på grund av sin fantastiska charm, särskilt i jämförelse med andra städer i området jag mött denna vår. Visst, det är inte rättvist att jämföra Istanbul med alla städer, men nog kan det vara ok att göra det med både Beirut och Tel Aviv som båda precis som Istanbul är centran fulla av larm, liv och dynamik.

Istanbul tycktes vara en vänlig stad vars yttre, de dagar jag var där, omfamnade en. Det var som att staden med förväntan smilade mot oss besökare och försökte slå omkull oss med en enda lång, våt kyss. Beirut gav ett helt annat intryck i april - sorgset, introvert, övergivet. Inte så konstigt med tanke på mordet som fortfarande låg i luften, och det syriska tillbakadragandet som kunde anas bakom kröken fast det fortfarande inte var spikat. Demonstranterna på Martyrtorget övernattade fortfarande där och gav ett eldigt intryck, men ändå avslaget - allt var i väntan. Jag antar att det kanske är annorlunda nu efter de avklarade valen - eller så är väntan kanske än mer påtaglig?

Beirut verkade vilja bli omkramad, men var för blygt för att säga det med sina tomma gator och torg. Ingen var ute - alla sörjde eller planerade. Regnet i Beirut var avstångstagande medan regnet i Istanbul var omfamnande. Istanbul tog initiativ, tog första steget. Tel Aviv däremot varken avvaktade eller omfamnade, staden var snarare nonchalerande kändes det som. Kantig och dann stöter staden till besökare med sina vassa axlar så att de snurrar runt, runt och kommer in i Tel Avivs makalösa takt.

Så här i efterhand kanske jag kan se att jag nog naivt trodde att likheterna skulle vara större, men inte. Fast egentligen är det inte så konstigt med tanke på de väsenskilda situationer de tre städerna, och deras länder, befann/befinner sig i: Libanon - under någon typ av kvasiockupation på väg mot nationell självständighet, Turkiet - vid vägskäl med viljan att kombinera och bryta ny mark, Israel - ockupationsmakt med ibland ambivalent förhållande till omvärlden.

(Jo men visst förstår jag också att detta bara är mina intryck, som är helt präglade av de kamrater som arrangerade våra möten tillsammans med IUSY och ECOSY, men det är ändå mina minnen från denna vår. Men för att vara i alla fall lite rättvis; Namnen på våra kamrater:

Libanon: PSP - Progressive Socialist Party (partiet är med i Socialistinternationalen, SI, och ungdomsförbundet i IUSY)
Turkiet: CHP - Republican People's Party (partiet är med i SI, men ungdomsförbundet är ej med i IUSY), kurdiska DEHAP (ungdomsförbundet med i IUSY, partiet observer member i SI) och "tankesmejan" SODEV
Israel: Labour (partiet med i SI och ungdomsförbundet med i IUSY) samt Yachad (både parti och ungdomsförbundet med i SI resp. IUSY) - (självklart präglades också detta besök av mötet med IUSY:s medlemsorganisationen Fateh Youth och varma Ramallah och Jerusalem...) )

Glastaket över Istanbul sprack

(Veckokolumnen i Östra Småland 1 juli)

Nötterna var fortfarande lite varma och hon kände saltkorna mot handflatan när hon tog en näve av de rostade kärnorna. En och en la hon dem i munnen medan hon fortsatte diskussionen om den armenisk-turkiska konflikten med den unga mannen från Balkan. Han vräkte i sig nötter medan han avbröt henne och sa:
- Du borde inte äta de där, du har fin kropp, men du kan bli tjock på grund av nötterna. Förresten, är det där din naturliga hårfärg?

Situationen svajar till. Över relingen ser hon Bosporens svarta vatten omgiven av asiatiska Istanbul på den ena sidan och de europeiska delarna av Turkiet på den andra. Den sammetssvarta natten välver sig kring dem och båten fylld med unga socialdemokrater från Balkanområdet fortsätter guppa fram som en flytande jättelysmask i mörkret.

Plötsligt får hon svindel och känner att något trycker hårt mot skallen, hon vänder ansiktet uppåt och ser hur hela det ömtåliga glastaket rämnar ner över henne. De vassa glasbitarna skär över hela hennes kropp och sprättar upp kindben och känslor. Med stoltheten skadad och hennes politiska ådror uppskurna till bredden fortsätter hon diskussionen så blodet stänker ner den unge mannens babyblå skjorta. Men nu handlar diskussionen inte längre om hur Armenien och Turkiet ska kunna nå försoning utan om människovärde och respekt. Också för kvinnor som vill engagera sig politiskt.

Som kvinna är det enkelt att slå i glastaket – mig händer det titt som tätt. Särskilt på internationella möten där män inte är vana vid att se på kvinnor som människor som också vill påverka sin framtid och därför engagerar sig politiskt. Känslan av de vassa glasbitarna mot huden är sårande men befriande. De tar bort den tryckande falska föreställningen om att det råder jämställdhet och att alla blir bemötta på ett respektfullt sätt oavsett kön. De öppnar upp för en diskussion om människovärde som går långt djupare än FN-resolutioner.

Förra helgen var jag i Istanbul på IUSY:s Balkan Round Table. IUSY – International Union of Socialist Youth – är världens största politiska ungdomsrörelse som samlar cirka 150 socialdemokratiska ungdomsförbund i mer än 100 länder. Balkan Round Table ger unga socialdemokrater i Balkanregionen möjlighet att träffas och diskutera sin regions framtid. Sedan starten 1997 har SSU varit med och arrangerat detta omtyckta forum. Ungdomar som levt i krigets ruiner och fördomarnas våld har getts möjlighet att samlas och inse att vi alla är människor som strävar efter samma mål: fred och välfärd. Helgens möte var fyllt av viktiga diskussioner; hur samarbetet kan fortsätta, om minoriteters rättigheter och Turkiets väg in i EU. De ständiga och omfattande diskussionerna om jämställdhet kommer jag dock alltid att minnas.

Ojämställdhetens, sexismens, glastak måste spräckas. Ingen förtjänar att leva sitt liv i ett kvavt växthus. Det är upp till alla att slå sönder de väggar som hindar män och kvinnor från att leva sida vid sida – både de som befinner sig innanför och de som står utanför.

Laila Naraghi
kommer från Oskarshamn och sitter i SSU:s förbundsstyrelse